Fioler
Jag såg ett besök hos en fiolbyggare på Nyheterna i morse. Ett konsthantverk från 1500-talet. Min morfar spelade fiol och jag fick en fiol, en kvartsfiol, av honom när jag föddes. Han hade bestämt att den förste pojken av barnbarnen skulle få denna fiol. Tyvärr uppfyllde jag inte hans förväntningar att bli violinist, jag var mer intresserad av fotboll som liten, något jag ångrar i dag. Jag har emellertid följt traditionen. Den förste pojken av mina egna barnbarn, Matteo, fick ta över fiolen under en kort ceremoni på hans ettårsdag. Denna successionsordning gällande fiolens ägande kan ifrågasättas utifrån ett feministiskt perspektiv. När nu svenska kungahuset ändrat reglerna för tronföljden, varför inte då även reglerna för fiolen. Kanske kommer Matteo när han får sitt första barnbarn ge fiolen till en flicka.
Jag blev aldrig någon violinist, men jag följde min pappa i fotspåren och började spela cello under en kort period. Jag köpte en cello hos fiolbyggare Nilsson i Malmö. Nilsson berättade då att hans far spelat tillsammans med min morfar, det var ett trevligt sammanträffande. Han berättade även att eleverna vid musikkonservatoriet i Malmö brukade komma till honom för att köpa fioler till sin fortsatta karriär i olika orkestrar. Han visade en fiol som eleverna hade ratat, den hade inget tillräckligt bra ljud och var svårspelad. Men, berättade han, för några veckor sedan kom en världsviolinist som skulle gästspela i Malmö på besök för att få justerat sitt instrument. Då tog han den ratade fiolen och började spela. Den lät som en Stradivarius, berättade Nilsson, och eleverna från Musikhögskolan som var där spärra upp ögonen och trodde inte sina öron.
Nu kan jag inte låta bli att som avslutning citera Bo Setterlind dikt ”Trasiga fioler:”
”Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument,
hymn efter hymn, visa efter visa,
utkristalliserad smärta,
och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på,
men i hans händer dög jag!”
Tommy Lindén
Canzonetta betyder ”Liten sång”. Fler ”små sånger”, artiklar, böcker, målningar m.m. finns på min hemsida www.solkatten.online.
Violins
I saw a segment about a visit to a violin maker on the news this morning. A craft dating back to the 16th century. My grandfather played the violin, and he gave me a violin—a quarter-size violin—when I was born. He had decided that the first boy among his grandchildren would receive this violin. Unfortunately, I didn’t live up to his expectations of me becoming a violinist; I was more interested in soccer as a child, something I regret today. I have, however, carried on the tradition. The first boy among my own grandchildren, Matteo, received the violin during a brief ceremony on his first birthday. This order of succession regarding ownership of the violin could be questioned from a feminist perspective. Now that the Swedish royal family has changed the rules of succession to the throne, why not also change the rules for the violin? Perhaps when Matteo has his first grandchild, he’ll pass the violin on to a girl.
I never became a violinist, but I followed in my father’s footsteps and took up the cello for a short time. I bought a cello from the luthier Nilsson in Malmö. Nilsson told me then that his father had played alongside my maternal grandfather—it was a pleasant coincidence. He also mentioned that students at the Malmö Conservatory of Music used to come to him to buy violins for their future careers in various orchestras. He showed me a violin that the students had rejected—it didn’t have a good enough sound and was difficult to play. But, he said, a few weeks ago a world-renowned violinist who was scheduled to perform as a guest in Malmö came by to have his instrument adjusted. He then picked up the rejected violin and began to play. It sounded like a Stradivarius, Nilsson said, and the students from the music conservatory who were there widened their eyes and couldn’t believe their ears.
Now I can’t help but conclude by quoting Bo Setterlind’s poem “Broken Violins”:
”Never again a harsh word about broken violins!
Once I heard the Master play on just two strings.
He stood among the trees and played his favorite instrument,
hymn after hymn, song after song,
crystallized pain,
and I knew: That violin was me!
Others would not have considered me worthy of being played,
but in his hands, I was good enough!”
Tommy Lindén
“Canzonetta” means “little song.” More “little songs,” articles, books, paintings, and more can be found on my website, www.solkatten.online.