Det brutna silverkorset

Kapitel 1

Emanuel Fernandez Englund reste sig från sin brits och blickade ut genom rummets enda fönster, ner mot gårdsplanen varifrån de dova hammarslagen ljöd. Hans namn avslöjade hans flerkulturella bakgrund. Fadern, Erik Englund, var svensk, närmare bestämt från Malmö i Skåne. Modern, Esmeralda Maria Rivera, kom från San Angela, en liten stad på gränsen mellan Uruguay och Brasilien, alldeles intill floden Rio Negro. Hon hade vid Emanuels födsel yrkat på att han skulle heta Emanuel efter hennes farfar och Fernandez efter morfadern som motvikt till det svenska efternamnet Englund. Fadern, Erik, hade skrattande bifallit sin unga, vackra hustrus begäran. Deras förhållande var vid denna tidpunkt mycket kärleksfullt och han var beredd att tillmötesgå i stort sett alla hennes önskningar. Namnet Emanuel var gångbart även i Sverige och mellannamnet Fernandez hade ändå ingen praktisk betydelse, tänkte han.  

Hammarslagen från gårdsplanen hade tillfälligt tystnat. Emanuel tittade modlöst förbi de kraftiga järnstängerna som blockerade en stor del av sikten i det lilla fönstret. Han såg Juan Eladio Lopez, bödeln, som av fångarna fått smeknamnet El Buitre – Gamen, i färd med att rigga i ordning schavotten för morgondagens föreställning. En föreställning där Emanuel skulle spela huvudrollen.

Gamen vinglade som han brukade. Han hade förmodligen redan fått i sig ett par rejäla klunkar ur den tequilaflaska man kunde skymta konturerna av i bakfickan på de slarvigt hopsnörda byxorna, där hälften av skjortan befann sig utanför och hälften innanför. Av någon underlig anledning bar Gamen nästan alltid svart kravatt till den i övrigt påvra klädseln. Kanske ett försök att upprätthålla någon slags ämbetsmannamässig heder eller för att knyta respekt till sitt dystra värv. Och en viss respekt för Gamen fanns det bland fångarna i San Muerte fängelset. Inte för kravattens skull utan på grund av den skrockfullhet som rådde i lägret. Att göra sig lustig över en bödel kunde leda till förbannelse och var något de flesta undvek.  

Emanuel följde Gamen med blicken, medan hans tankar irrade än hit och än dit. Sviterna efter föräldrarnas skilsmässa värkte fortfarande, efter åtta år, inom honom. Liksom skilsmässan från den tre år yngre systern. Hon hade krampaktigt försökt hålla sig fast vid honom då flygpersonalen nästan med våld drog henne och modern in genom spärrarna mot det väntande flygplanet. Det var då korset, eller krucifixet, han bar om halsen, bröts av. Det sista han såg av den uppgivna modern och systern var en barnahand med en del av ett skimrande avbrutet kors som försvann genom den stålklädda säkerhetsdörren vid utrikesterminalen på Kastrups flygplats i Köpenhamn.

Emanuels hand sökte sig mot resterna av korset som han fortfarande bar i en kedja om halsen. En släktklenod han fått av modern. Krucifixet hade gått i arv i flera generationer. Det var ett konsthantverk tillverkat av en tidigare Rivera, någon gång under 1800-talet. Ett silversmide där fyra ornamenterade silverplattor sammanfogats med en stjärna i silver i vilken en rödskimrande opal var infogad. Vid skilsmässan på flygplatsen råkade systern ta tag i korsets undre silverplatta så att den bröts loss tillika med opalen. Det som nu hängde runt Emanuels hals var de tre kortare silverbrickorna sammanfogade av en silverring men utan stjärna och opal. 

Emanuel tänkte på hur han brukade försvara systern i skolan. Carmen Esmeralda Englund var ett mycket vackert barn, lik sin mamma med mörkt lockigt hår och stora bruna ögon. Hon var duktig i skolan men en aning skygg.  Hon hade vid några tillfällen på lektionerna blandat ihop spanska ord med svenska, något som en del i klassen uppmärksammat och sett som en möjlighet att göra sig lustiga över. Även moderns knaggliga svenska vid klassmötena blev till munterhet för en del översittare bland klasskamraterna. Emanuel hade vid flera tillfällen bemött glåpord mot systern, sig själv och modern med nävarna vilket lett till kvarsittningar, föräldrasamtal med mera.

Fadern, Erik, byggnadsingenjör och projektledare inom Skanska, var sällan med på föräldramöten. Stora delar av året var han på tjänsteresor i Sydamerika, Asien och Mellan Östern. Det var så Erik och Esmeralda träffades första gången. Esmeralda arbetade i sin hemstad som receptionist på hotellet där Erik och de andra Skanska-arbetarna var inkvarterade under en längre tids vistelse med anledning av byggnationer och infrastruktur vid ett statligt finansierat dammbygge. Förhållandet ledde så småningom till vigsel i ett litet katolskt kapell som Esmeralda och familjen Rivera brukade besöka. Vigseln var inte helt utan komplikationer eftersom den katolske prästen var tveksam till att sammanviga en katolsk flicka med en, som han uppfattade det, svensk agnostiker utan någon religiös bildning. Efter löften från Erik om att han skulle sätta sig in i den kristna trons grunder, samt att barn, som kunde tänkas bli en frukt av äktenskapet, skulle få fostras i harmoni med moderns tro, gav han med sig. 

Några månader efter vigseln for Erik Englund hem till Sverige tillsammans med sin unga hustru. Emanuel föddes följande år och systern Carmen tre år senare.

Esmeralda hade svårt att finna sig tillrätta i sitt nya hemland. Dels var det språket men också bristen på vänner som delade hennes tro och värderingar. Eriks få vänner var nästan uteslutande sekulära svenskar, materialister utan större insikt i andliga ting eller intresse för existentiella frågor. Erik själv var oftast på tjänsteresor utomlands och när han var hemma var han trött eller i full gång att förbereda nästa resa. 

När Esmeralda fick klart för sig att Erik på sina många resor haft andra kvinnor, även efter deras äktenskap, bröt hela hennes värld samman. De höga tankar hon bar med sig hemifrån om äktenskapet och familjen rasade ihop som ett korthus. Att Erik under tårar bedyrade att hon var den enda kvinnan i hans liv hjälpte inte. Visst kunde hon förlåta honom. Men hela situationen höll på att kväva henne. Hon ville bara komma bort från alltsammans, från detta gudsförgätna land, hem till sitt eget och till sin egen familj. Kanske skulle deras äktenskap kunna få en ny start om hon bara fick lite andrum.

Erik gick med på att hon kunde resa hem till sin familj ett tag men inte att hon skulle ta bägge barnen med sig på obestämd tid. Konflikten växte dem emellan och ledde så småningom till en skilsmässa med många hårda ord, där Esmeralda tilldömdes vårdnaden om Carmen medan Erik fick ansvaret för Emanuel.

Emanuel ryckte till av en plötslig skräll. Det var Gamen som testade falluckan. Han smorde gångjärnen som höll den fast vid podiet, vilket var beläget cirka tre meter över marknivån. Drygt två meter skulle den dömde falla innan repet var fullt utsträckt och nacken knäcktes av kroppens tyngd. Då befann sig fötterna mellan en halv till en meter över marken, beroende på personens storlek. Det var då någorlunda lätt för ett par personer att plocka ner den döde och forsla bort kroppen på kärran som stod parkerad intill schavotten. Gamen testade sprinten med vilken repet var förankrad i själva galgen. En anordning han själv konstruerat som gjorde att man kunde lossa hela repet från sitt fäste i galgen. Därmed kunde man efter avrättningen ta ner kroppen med rep och allt. Repet kunde nämligen sitta väldigt hårt och det kunde vara svårt att lossa knuten när kroppen fortfarande hängde däri. Gamen upptäckte att ringen man drog i för att lossa sprinten hade bräckts. En förslitning efter många års användande. Gamen tog med sig sprinten för att svetsa fast ringen. Han satte tillfälligt in en liten skruvmejsel i dess ställe.

Det låg ett flertal halmbalar mitt under falluckan. Det var Gamen som forslat dit dem efter att en gång själv ha fallit genom falluckan och slagit sig rejält. En säkerhetsåtgärd menade han vid arbetet med schavotten. Det betydde att en riktigt lång person skulle komma att röra vid halmhögen med fötterna. Det påverkade säkerligen inte utgången av fallet, men någon inom fängelseledningen hade beordrat Gamen att se till att halmen var borttagen i varje fall vid avrättningarna. Detta lovade Gamen att göra men som mycket annat han lovade blev det inte av. Därför låg halmen kvar, och eftersom det hela inte hade någon praktisk betydelse glömdes bortforslingen så småningom helt bort och halmbalarna blev en naturlig del av hela det makabra arrangemanget. 

Den första tiden efter skilsmässan var svår, både för Emanuel och för hans pappa. Erik försökte verkligen vara en bra far, inte resa för mycket och ta tid med Emanuel när han var hemma. Eriks syster och hennes familj var stödfamilj för Emanuel när Erik befann sig på sina tjänsteresor. Det fungerade bra men saknaden efter modern och systern gnagde ständigt inom honom. Han kände det som om en del av hans liv tagits från honom. De första åren förekom en massiv brevväxling dem emellan men plötsligt tog den slut. Erik hade sålt huset i Malmö och de hade flyttad till Landskrona där systern bodde. Det kunde vara en förklaring. Men breven Emanuel skickade tycktes inte heller nå fram. 

Rapporter kom om oroligheter i området kring San Angela. Befolkningen i detta gränsområde hade ända sedan Uruguays självständighet i början på 1800-talet betraktad sin region som autonom även om större delen av den formellt tillhörde Uruguay. 

Under 1960-talet då Tupamaros, den marxistiska stadsgerillan härjade i Uruguays huvudstad Montevideo, vilket var en av orsakerna till militärkuppen 1973, blossade liknande terrorverksamhet upp i San Angela-området, liksom i många andra regioner. Vad kampen och terrordåden egentligen syftade till var oklart. Utåt hade det hela ett sken av att vara en kamp för rättvisa mot förtryck med marxistiska förtecken. Och visst fanns det de som kämpade för rättvisa. Men för många var det mest ett sätt att skaffa sig makt och position. Samtidigt med den marxistiska gerillans terror pågick en politisk maktkamp inom högerkretsar i regionen. Rio Negro som kommunikationsled för tyngre båttrafik, via Uruguayfloden, ända till Rio de la Plata, tillsammans med rykten om lovande mineralfyndigheter i bergen vid gränsen, fick många investerare att spetsa öronen. Och ovanpå allt annat hade polisen i gränsområdet de olika drogkartellerna att bekämpa.

Hur som helst var området mycket instabilt och det fanns många grupper man kunde komma i konflikt med. Mycket tydde på att familjen Rivera hamnat i en sådan konflikt och kanske tvingats att flytta, ja kanske fly.

Både Emanuel och Erik kände stor oro inför situationen. Emanuel bad varje kväll Fader vår och böner om beskydd för modern och systern såsom hans mor lärt honom. Han deltog också i en ungdomsgrupp i en frikyrka i Landskrona där många engagerade sig i hans situation. Erik visste ännu inte hur man bad till Gud. Han följde utvecklingen i olika nyhetsmedia och skrev brev till olika konsulat, men utan större framgång.

Så gick åren. Emanuel tog studenten med bra betyg. Han tränade judo och var även en duktig fotbollsspelare som flera av de skånska storklubbarna intresserat sig för. Men för Emanuel fanns det bara en sak som gällde, att bli myndig och tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna resa till Sydamerika och söka efter sin mor och syster. Erik hade varje månad satt undan en slant till både Emanuel och Carmen. Pengarna fanns på ett konto och var tillgängligt för dem på deras tjugoårsdag.

Gamen klev ner från schavotten, samlade ihop sina redskap och vinglade ut genom den första taggtrådsbeklädda stålgrinden. Genomfarten bevakades av två beväpnade vakter samt från ett närstående torn av ytterligare två vakter utrustade med en större kulspruta på stativ. Han skulle passera ytterligare två bevakade portar innan han kom ut på en två kilometer bred barmark, utan någon upphöjning eller växtlighet, med en enda väg som ledde bort från San Muerte in mot San Angela.