Barcelonakvartetten

Kapitel 1

Den 26 april 1937, i gryningen, kom det första planet. Det flögs av von Moreau, major i tyska Luftwaffe. Anfallet var helt oväntat, kyrkklockorna hann bara ringa en kort varning. Sedan kom fler plan, tyska Heinkel III och Junkers 52 ur Kondor^­­divisionen. Femtiotusen splitterbomber vräktes ner över staden tillika med brandbomber vilka fullbordade förödelsen. Efter tre timmar låg den baskiska staden Guernica i ruiner. Ett terrordåd som dokumenterades av den landsflyktige Pablo Picasso med en sju meter lång väggmålning i den spanska republikens paviljong på den internationella utställningen i Paris i juli 1937.

En ung pojke, han kunde väl vara i yngre ton^­­åren, kröp fram ur förödelsen. Han tillbringade de följande dagarna med att förgäves försöka gräva fram sina föräldrar och syskon ur ruinerna. Han hittade fadern och två mindre bröder döda, svårt sargade, under en nerfallen stenvägg och knäckta takbjälkar i familjens raserade hus. Modern och de övriga syskonen fann han inte. Kanske skulle han gjort det om han fått fortsätta. Men hjälparbetare som anlänt tvingade honom att lämna området. Den annalkande sommarvärmen gjorde platsen till ett riskområde för olika sjukdomar. Stanken från de döda, såväl människor som djur, blev allt värre, och efter ytterligare några dagar avbröts sökandet efter överlevande.

Pojken blev tillfälligt omhändertagen i ett kloster invid floden Nervions mynning i Biscayabukten nära staden Bilbao. Han var den första tiden helt tyst och svarade endast undantagsvis på tilltal med enstaka ord på baskiska eller euskara som det heter i Baskien. Dock fann man efter viss efterforskning att hans namn var Xanti Karranza, son till Imanol Karranza, en känd baskisk instrumentmakare som även gjort sig känd som en frispråkig talesman för ett självständigt Baskien. 

Efter några månader i klostret blev Xanti mer tillgänglig och efter ytterligare en tid kunde man problemfritt konversera med honom på spanska. Han visade prov på ett gott förstånd men framför^­­allt på en häpnadsväckande musikalitet.  Detta uppdagades första gången en sen eftermiddag då skön musik strömmade ut från en sal i klost^­­ret där några musikinstrument förvarades. De tillströmmande fick se Xanti stå vid fönstret ut mot floden och spela på en fiol som en tidigare gäst skänkt klostret och som vanligtvis brukade hänga på väggen. Han spelade Manuel de Fallas ”Danse Espagnole” med en glöd och intensitet som fick flera av bröderna att rodnande undra över lämpligheten i detta tilltag. Klosterreglerna föreskrev stillhet och lågmäldhet. Musik förekom visserligen vid andakterna, men då endast som a cappella. Emellertid gladde de sig mycket över att Xanti höll på att tillfriskna och de förstod att här fanns en talang utöver det vanliga.  

Xanti höll sig annars mest för sig själv. Han hade tillstånd att spela på instrumenten i musikrummet. Förutom att spela visade han en osedvanlig färdighet i att reparera och färdigställa instrument. Flera av musikrummets instrument, som donerats till klostret, var i mycket dåligt skick. Xanti visade sig ha kunskap och handlag som ledde till en restauration av samtliga instrument vilket gjorde dem spelbara igen. Kunskaperna hade han fått i sin fars verkstad i Guernica. Det var där han fick sin första fiol, specialtillverkad av fadern, Baskiens främste fiolmakare. Det var också där han fick sin musikutbildning såväl den teoretiska som praktiska. Fadern var en hängiven beundrare av Ravel, Falla, Debussy med flera och komponerade även själv små stycken i impressionistisk anda. 

Xanti saknade sin far, sin mor och sina syskon. Han hade stunder av djup sorg och smärta och upplevde ibland ett skrämmande hat emot dem som orsakat utplåningen av hans familj och vänner. Klosterbröderna sa att han måste förlåta, men det var lätt för dem att säga som levde skyddade innanför klosterväggarna, tänkte han. 

Klostermurarna skulle dock snart visa sig inte utgöra det beskydd som munkarna hoppats på. En förmiddag körde en militärjeep samt två lastbilar med soldater från den republikanska sidan in genom klosterportarna. Priorn kallades ut på gårdsplanet där han, inför alla munkarna, förhördes på ett förnedrande sätt av ett militärbefäl. Därefter sköt befälet honom i huvudet och han släpades bort. Flera andra munkar mötte samma öde medan de övriga tvingades upp på en av lastbilarna och kördes iväg. 

Xanti såg det hela med skräckslagna ögon genom en litet glugg i ett förråd i en källare där han gömt sig. Han kände inte till att samma övervåld som Franco utsatte republikaner och basker för utövade republikaner, kommunister och anarkister mot nunnor, präster och rojalister med våldtäkter, tortyr och mord.

När skymningen kom och soldaterna blivit druckna av vinet från klosterkällaren smög sig Xanti iväg ner mot den närmaste byn. Där sökte han sig till ett hus han besökt flera gånger tidigare tillsammans med en av de musikintresserade munkarna. I huset bodde en man som var möbeltillverkare men som också tillverkade och var mycket intresserad av musikinstrument. Xanti knackade på och blev insläppt. Man hade hört om vad som hänt på klostret. Xanti fick mat och en sovplats, först i snickarverkstan, men några dagar senare i ett litet rum som tillreddes på vinden. Xanti hade fått ett nytt hem.

*

Xanti tänkte ofta på det som hänt året innan då han och hans far på hösten var och besökte faderns bror Jokin. Brodern, som just blivit änkling, ägde en liten gård, där han bedrev boskapsuppfödning, nära vägen mellan Madrid och Cartagena i utkanten av den lilla staden Villarejo de Salvanes. Xanti och hans far stod på en kulle på Jokins ägor där korna betade. Det började skymma och på avstånd såg de dammolnet av en karavan med lastbilar och en del militärfordon som var på väg mot Cartagena.  

En militärjeep hade stannat och två lastbilar som låg efter den. En man steg ur jeepen och öppnade motorhuven. Tydligen var något fel. Sedan stängdes motorhuven med en smäll och jeepen vek hastigt av in på vägen mot granngården på andra sidan kullen med de två lastbilarna efter sig. Fordonen stannade på gårdsplanen utanför gårdens boningshus. En person kom ut ur boningshuset, tumult uppstod, det hördes skottlossning, skrik och höga rop. Lastbilarna backade upp intill ladan bredvid boningshuset. Flera personer rusade ut, höet som fanns i ladan forslades åt sidan, lådor lyftes av lastbilarna. En halv meter djup grop grävdes där lådorna placerades. Sedan doldes de med jord och hö som skyfflades tillbaka. Allt gick i ett rasande tempo. Dörrarna stängdes till ladan. Ytterligare skrik och höga rop följde, och flera skott. Sedan försvann de tre fordonen i rasande fart, inte mot Cartagena utan mot Madrid. Bara några minuter senare kom flera militärfordon från Cartagena-hållet också de med hög fart mot Madrid.

Efter en timme, då allt var lugnt och stilla, vågade sig Xanti och fadern ner mot gården. De mötte Jokin som också kommit dit. Han såg blek ut.

”Spanskt guld”, förkunnade han. ”De ska köpa vapen av ryssarna. Men mycket av guldet är stulet från oss, från Baskien. Vi behöver det för vår kamp.” 

Han nickade neråt vägen. De gick dit, där låg två döda soldater och längre bort ytterligare en civilklädd person. De gick upp mot boningshuset. En man låg död i en blodpöl innanför dörren.

”Min granne”, utbrast Jokin upprört, ”en gammal man som inte gjort något ont.”

Han såg sig omkring. ”Banditer”, sa han sedan med eftertryck. ”De är militärer som blivit banditer, förblindade av guldet.” Han tittade menande på sin bror. ”Vi flyttar guldet”, sa han, ”vi behöver det bättre.”

Så blev det, Jokin tog fram häst och vagn. De jobbade hela kvällen och natten. Lådorna, etthundratolv stycken, var och en inte mycket större än en skokartong men med en vikt på cirka åttio kilo, sammanlagt nästan tio ton guldtackor, lades i en bassäng, de grävt i bortre hörnan på en hage på Jokins mark. De skar ut gräset i fyrkanter som de omsorgsfullt la tillbaka efter det att allt var klart. Bassängen var omkring en meter djup. De lade lådorna i flera skikt vilket gjorde att bassängen i stort sett inte fick en yta större än ett normalt gravhål. Överskottsjord kördes iväg med en skottkärra. På lite håll såg åkermarken helt normal ut, endast om man synade marken noga kunde man se någon skillnad. Och inom en vecka skulle allt vara igenväxt. Jokin hade lämnat ett område i mitten av bassängen utan några lådor. Han grävde upp en ung ek som växte vi ängskanten , cirka en och en halv meter hög, som han planterade där. ”Om trädet står kvar vet vi att guldet är orört”, sa han.

”Vi måste lämna den här platsen, de kommer nog tillbaka snart”, sa Jokin. ”Jag släpper in hästen i hagen med korna. Där är gott om bete och vatten i bäcken. Sedan vet jag en väg genom skogen till grannbyn.”

Jokin och Imanol betonade bägge för Xanti vikten av att inte berätta för någon om guldet. Det får ligga orört ett tag tills allt lugnat ner sig, menade de. Jokin följde med hem till Guernica. Nu låg han säkert död i förödelsen där tillsammans med de andra.

*

Nyheten om att den spanska guldreserven, 700 ton guld, den fjärde största i världen, skulle skeppas till Odessa och sedan till Moskva skapade stora tidningsrubriker världen över. Rojalisterna fick handla vapen på kredit hos Tyskland och Italien. Men Stalin krävde förskott av sina republikanska vänner. Den spanska guldreserven skulle lagras i Moskva och avräknas i takt med att flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser, vapen och manskap levererades till den spanska republiken. Förutom tvåtusen officerare skickade Sovjetunionen ett stort antal NKVD-män, föregångarna till KGB, som rådgivare. Det var NKVD som under slutet på 1930-talet, på order av Stalin, igångsatte en bred terror som ledde till massarresteringar, avrättningar, försvinnanden och deporteringar. Tiotals miljoner människor blev offer för statens aktioner. Våren 1940 utförde NKVD massavrättningar av drygt 4000 polska officerare i Katyn, ett skogsområde, beläget väster om Smolensk i Ryssland samt många tusen till vid liknande aktioner. Liknande mord ägde rum i Litauen, Lettland och Estland, samt i de bägge krigen mot Finland. 

Stalins förhoppning var säkert att med NKVD-rådgivare kunna hjälpa Spanien att skapa ett liknande mönstersamhälle som i Sovjetunionen. En kommunistisk lydstat på den pyreneiska halvön.

*

Trots att han nu bodde hos en familj som behandlade honom väl kände sig Xanti ibland mycket ensam. Saknaden efter sin familj blandades med hatet mot förövarna. Och vad skulle han göra med guldet, om det nu fanns kvar. Den enda gång han kände en viss harmoni var när han spelade. Så han spelade så ofta han kunde, fiol, gitarr, cembalo och mera. Ryktet om hans handlag med instrument, både med att reparera och bygga nya, växte och uppdrag började komma från när och fjärran. 1943 hade han etablerat en egen rörelse i Bilbao, eller Bilbo som det hette på baskiska. Där träffade han också Mikele. De gifte sig 1944 och fick en son som de gav namnet Imanol efter farfar. Imanol gick i sin farfars och fars fotspår och blev en berömd instrumentmakare. Dock ledde hans engagemang i unga år för ett fritt Baskien till tortyr och fängelse i fem år. Han kom ut från denna svåra tid med livet i behåll och gifte sig i mitten av 70-talet med Aintzane som också varit med i kampen för ett oberoende Baskien. 1976 fick de en son som de gav namnet Manuel efter Manuel de Falla. Det var han, Manuel Karranza, som tillsammans med sin syster Nerea och två av sina närmsta vänner, Anton Celaya och Joseba Izuel, grundade Barcelonakvartetten i början av 2000-talet.