Innehållsförteckning

Kapitel 1 • Kapitel 2 • Kapitel 3 • Kapitel 4 • Kapitel 5 • Kapitel 6 • Kapitel 7 • Kapitel 8 • Kapitel 9 • Kapitel 10 • Kapitel 11 • Kapitel 12 • Kapitel 13 • Kapitel 14 • Kapitel15 • Kapitel 16 • Kapitel 17

Kapitel 1

Den 26 april 1937, i gryningen, kom det första planet. Det flögs av von Moreau, major i tyska Luftwaffe. Anfallet var helt oväntat, kyrkklockorna hann bara ringa en kort varning. Sedan kom fler plan, tyska Heinkel III och Junkers 52 ur Kondor^­­divisionen. Femtiotusen splitterbomber vräktes ner över staden tillika med brandbomber vilka fullbordade förödelsen. Efter tre timmar låg den baskiska staden Guernica i ruiner. Ett terrordåd som dokumenterades av den landsflyktige Pablo Picasso med en sju meter lång väggmålning i den spanska republikens paviljong på den internationella utställningen i Paris i juli 1937.

En ung pojke, han kunde väl vara i yngre ton^­­åren, kröp fram ur förödelsen. Han tillbringade de följande dagarna med att förgäves försöka gräva fram sina föräldrar och syskon ur ruinerna. Han hittade fadern och två mindre bröder döda, svårt sargade, under en nerfallen stenvägg och knäckta takbjälkar i familjens raserade hus. Modern och de övriga syskonen fann han inte. Kanske skulle han gjort det om han fått fortsätta. Men hjälparbetare som anlänt tvingade honom att lämna området. Den annalkande sommarvärmen gjorde platsen till ett riskområde för olika sjukdomar. Stanken från de döda, såväl människor som djur, blev allt värre, och efter ytterliggare några dagar avbröts sökandet efter överlevande.

Pojken blev tillfälligt omhändertagen i ett kloster invid floden Nervions mynning i Biscayabukten nära staden Bilbao. Han var den första tiden helt tyst och svarade endast undantagsvis på tilltal med enstaka ord på baskiska eller euskara som det heter i Baskien. Dock fann man efter viss efterforskning att hans namn var Xanti Karranza, son till Imanol Karranza, en känd baskisk instrumentmakare som även gjort sig känd som en frispråkig talesman för ett självständigt Baskien. 

Efter några månader i klostret blev Xanti mer tillgänglig och efter ytterligare en tid kunde man problemfritt konversera med honom på spanska. Han visade prov på ett gott förstånd men framför^­­allt på en häpnadsväckande musikalitet.  Detta uppdagades första gången en sen eftermiddag då skön musik strömmade ut från en sal i klost^­­ret där några musikinstrument förvarades. De tillströmmande fick se Xanti stå vid fönstret ut mot floden och spela på en fiol som en tidigare gäst skänkt klostret och som vanligtvis brukade hänga på väggen. Han spelade Manuel de Fallas ”Danse Espagnole” med en glöd och intensitet som fick flera av bröderna att rodnande undra över lämpligheten i detta tilltag. Klosterreglerna föreskrev stillhet och lågmäldhet. Musik förekom visserligen vid andakterna, men då endast som a cappella. Emellertid gladde de sig mycket över att Xanti höll på att tillfriskna och de förstod att här fanns en talang utöver det vanliga.  

Xanti höll sig annars mest för sig själv. Han hade tillstånd att spela på instrumenten i musikrummet. Förutom att spela visade han en osedvanlig färdighet i att reparera och färdigställa instrument. Flera av musikrummets instrument, som donerats till klostret, var i mycket dåligt skick. Xanti visade sig ha kunskap och handlag som ledde till en restauration av samtliga instrument vilket gjorde dem spelbara igen. Kunskaperna hade han fått i sin fars verkstad i Guernica. Det var där han fick sin första fiol, specialtillverkad av fadern, Baskiens främste fiolmakare. Det var också där han fick sin musikutbildning såväl den teoretiska som praktiska. Fadern var en hängiven beundrare av Ravel, Falla, Debussy med flera och komponerade även själv små stycken i impressionistisk anda. 

Xanti saknade sin far, sin mor och sina syskon. Han hade stunder av djup sorg och smärta och upplevde ibland ett skrämmande hat emot dem som orsakat utplåningen av hans familj och vänner. Klosterbröderna sa att han måste förlåta, men det var lätt för dem att säga som levde skyddade innanför klosterväggarna, tänkte han. 

Klostermurarna skulle dock snart visa sig inte utgöra det beskydd som munkarna hoppats på. En förmiddag körde en militärjeep samt två lastbilar med soldater från den republikanska sidan in genom klosterportarna. Priorn kallades ut på gårdsplanet där han, inför alla munkarna, förhördes på ett förnedrande sätt av ett militärbefäl. Därefter sköt befälet honom i huvudet och han släpades bort. Flera andra munkar mötte samma öde medan de övriga tvingades upp på en av lastbilarna och kördes iväg. 

Xanti såg det hela med skräckslagna ögon genom en litet glugg i ett förråd i en källare där han gömt sig. Han kände inte till att samma övervåld som Franco utsatte republikaner och basker för utövade republikaner, kommunister och anarkister mot nunnor, präster och rojalister med våldtäkter, tortyr och mord.

När skymningen kom och soldaterna blivit druckna av vinet från klosterkällaren smög sig Xanti iväg ner mot den närmaste byn. Där sökte han sig till ett hus han besökt flera gånger tidigare tillsammans med en av de musikintresserade munkarna. I huset bodde en man som var möbeltillverkare men som också tillverkade och var mycket intresserad av musikinstrument. Xanti knackade på och blev insläppt. Man hade hört om vad som hänt på klostret. Xanti fick mat och en sovplats, först i snickarverkstan, men några dagar senare i ett litet rum som tillreddes på vinden. Xanti hade fått ett nytt hem.

Xanti tänkte ofta på det som hänt året innan då han och hans far på hösten var och besökte faderns bror Jokin. Brodern, som just blivit änkling, ägde en liten gård, där han bedrev boskapsuppfödning, nära vägen mellan Madrid och Cartagena i utkanten av den lilla staden Villarejo de Salvanes. Xanti och hans far stod på en kulle på Jokins ägor där korna betade. Det började skymma och på avstånd såg de dammolnet av en karavan med lastbilar och en del militärfordon som var på väg mot Cartagena.  

En militärjeep hade stannat och två lastbilar som låg efter den. En man steg ur jeepen och öppnade motorhuven. Tydligen var något fel. Sedan stängdes motorhuven med en smäll och jeepen vek hastigt av in på vägen mot granngården på andra sidan kullen med de två lastbilarna efter sig. Fordonen stannade på gårdsplanen utanför gårdens boningshus. En person kom ut ur boningshuset, tumult uppstod, det hördes skottlossning, skrik och höga rop. Lastbilarna backade upp intill ladan bredvid boningshuset. Flera personer rusade ut, höet som fanns i ladan forslades åt sidan, lådor lyftes av lastbilarna. En halv meter djup grop grävdes där lådorna placerades. Sedan doldes de med jord och hö som skyfflades tillbaka. Allt gick i ett rasande tempo. Dörrarna stängdes till ladan. Ytterligare skrik och höga rop följde, och flera skott. Sedan försvann de tre fordonen i rasande fart, inte mot Cartagena utan mot Madrid. Bara några minuter senare kom flera militärfordon från Cartagena-hållet också de med hög fart mot Madrid.

Efter en timme, då allt var lugnt och stilla, vågade sig Xanti och fadern ner mot gården. De mötte Jokin som också kommit dit. Han såg blek ut.

”Spanskt guld”, förkunnade han. ”De ska köpa vapen av ryssarna. Men mycket av guldet är stulet från oss, från Baskien. Vi behöver det för vår kamp.” 

Han nickade neråt vägen. De gick dit, där låg två döda soldater och längre bort ytterligare en civilklädd person. De gick upp mot boningshuset. En man låg död i en blodpöl innanför dörren. ”Min granne”, utbrast Jokin upprört, ”en gammal man som inte gjort något ont.”

Han såg sig omkring. ”Banditer”, sa han sedan med eftertryck. ”De är militärer som blivit banditer, förblindade av guldet.” Han tittade menande på sin bror. ”Vi flyttar guldet”, sa han, ”vi behöver det bättre.”

Så blev det, Jokin tog fram häst och vagn. De jobbade hela kvällen och natten. Lådorna, etthundratolv stycken, var och en inte mycket större än en skokartong men med en vikt på cirka åttio kilo, sammanlagt nästan tio ton guldtackor, lades i en bassäng, de grävt i bortre hörnan på en hage på Jokins mark. De skar ut gräset i fyrkanter som de omsorgsfullt la tillbaka efter det att allt var klart. Bassängen var omkring en meter djup. De lade lådorna i flera skikt vilket gjorde att bassängen i stort sett inte fick en yta större än ett normalt gravhål. Överskottsjord kördes iväg med en skottkärra. På lite håll såg åkermarken helt normal ut, endast om man synade marken noga kunde man se någon skillnad. Och inom en vecka skulle allt vara igenväxt. Jokin hade lämnat ett område i mitten av bassängen utan några lådor. Han grävde upp en ung ek som växte vi ängskanten , cirka en och en halv meter hög, som han planterade där. ”Om trädet står kvar vet vi att guldet är orört”, sa han.

”Vi måste lämna den här platsen, de kommer nog tillbaka snart”, sa Jokin. ”Jag släpper in hästen i hagen med korna. Där är gott om bete och vatten i bäcken. Sedan vet jag en väg genom skogen till grannbyn.”

Jokin och Imanol betonade bägge för Xanti vikten av att inte berätta för någon om guldet. Det får ligga orört ett tag tills allt lugnat ner sig, menade de. Jokin följde med hem till Guernica. Nu låg han säkert död i förödelsen där tillsammans med de andra.

Nyheten om att den spanska guldreserven, 700 ton guld, den fjärde största i världen, skulle skeppas till Odessa och sedan till Moskva skapade stora tidningsrubriker världen över. Rojalisterna fick handla vapen på kredit hos Tyskland och Italien. Men Stalin krävde förskott av sina republikanska vänner. Den spanska guldreserven skulle lagras i Moskva och avräknas i takt med att flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser, vapen och manskap levererades till den spanska republiken. Förutom tvåtusen officerare skickade Sovjetunionen ett stort antal NKVD-män, föregångarna till KGB, som rådgivare. Det var NKVD som under slutet på 1930-talet, på order av Stalin, igångsatte en bred terror som ledde till massarresteringar, avrättningar, försvinnanden och deporteringar. Tiotals miljoner människor blev offer för statens aktioner. Våren 1940 utförde NKVD massavrättningar av drygt 4 000 polska officerare i Katyn, ett skogsområde, beläget väster om Smolensk i Ryssland samt många tusen till vid liknande aktioner. Liknande mord ägde rum i Litauen, Lettland och Estland, samt i de bägge krigen mot Finland. 

Stalins förhoppning var säkert att med NKVD-rådgivare kunna hjälpa Spanien att skapa ett liknande mönstersamhälle som i Sovjetunionen. En kommunistisk lydstat på den pyreneiska halvön.

Kapitel 2

”God morgon, älskling”, sa Ewa, ”du sov så gott när väckarklockan ringde så jag nändes inte väcka dig. Det blev sent i går kväll, förstår jag?”

”Ja, tack för att du lät mig sova”, svarade Johan som just kom ut från sovrummet i pyjamas. Han slog sig ner på en stol i köket, sträckte på armarna och gäspade högljutt.  ”Jag var inte hemma förrän tre på morgonen. Du vet hur det blir på sådana här tillställningar. Vi spelade till elvatiden, och sedan hade de dukat fram en lite kvällsvickning för alla gästerna. Jag samåkte med Uffe och Lotti och de ville stanna och mingla, det skapas alltid en del värdefulla kontakter i sådana här sammanhang. Sedan tar det väl nästan två timmar från Halmstad till Malmö.”

”Här får du lite kaffe så du vaknar till”. Ewa sträckte fram en kopp och Johan tog en klunk. Sedan satte hon sig gränsle över hans knän och rufsade honom lekfullt i håret. ”Oj”, sa hon plötsligt Hon tog kaffekoppen från hans hand och satte i fönsterkarmen. Sedan fattade hon bägge hans händer och placerade dem på sin mage. ”Känn hur det sparkar”, utbrast hon entusiastiskt. Han kände och de tittade på varandra med en leende förundran. ”Det verkar vara en riktig fotbollsspelare därinne”, sa han skrattande. ”En ny Ronaldinho eller Zlatan”. 

”Varför tror du det är en pojke”, frågade Ewa och nöp honom i kinderna. ”Tjejer spelar minsann också fotboll nu för tiden.”

”Ja, ja, tjejfotboll.”

”Passa dig”, sa Ewa och började skrattande boxa Johan på bröstet. ”Förresten, avbröt hon sig plötsligt, det kom lite post i går.”  Hon reste sig och hämtade ett kuvert från byrån i hallen. ”Här”, sa hon och räckte fram ett vitt avlångt kuvert. ”Avsändare är The Barcelona Quartet, känner du dem?”

Johan tog brevet och granskade det. ”Jag har hört talas om dem”, sa han, ”men det är ingen vanlig stråkkvartett. Jag tror de har med piano, gitarr och även andra instrument. Manuel Karranza som grundade den lär vara ett musikaliskt underbarn, en ny Jasha Heifetz eller Izak Perlman. Han gör egna tolkningar och arrangemang av bland annat spansk musik.” Johan synade kuvertets baksida. ”Det står The Barcelona Quartet på avsändaradressen, men postadressen är inte Barcelona utan, Bilbo. ”

”Bilbo är det baskiska namnet för Bilbao”, sa Ewa förklarande. ”Det ligger vid Biscayabukten i norra Spanien. Eller i Baskien, om man så vill.”

Johan började sprätta upp brevet och Ewa fortsatte: ”Låt mig få briljera lite”, sa hon medan hon satte upp sitt långa blonda hårsvall i en hästsvans med hjälp av en gummisnodd. ”Det här kan jag, eller borde åtminstone kunna. Baskien består av sju provinser. Araba, Biscaya och Gipuzkoa ligger i Spanien liksom Navarra tror jag. Lapurdi, Zuberoa och Nedre Navarra ligger i Frankrike. Fast de heter något annat på baskiska, men det kommer jag inte ihåg. Jag är historielärare, inte geografilärare. Baskiska eller euskara som man talar i Baskien är ett rätt mysko språk. Man vet inte varifrån det kommer. Som tur är talar de även spanska och franska där.”

”Jag är djupt imponerad”, log Johan. Han läste brevet och blev alldeles tyst.

”Vad står där”, undrade Ewa. ”Det verkar vara något spännande.”

Johan tittade upp. ”De vill att jag ska spela med dem”, sa han. ”De har en turné i Skandinavien om en månad. Tio städer och flera konserter i vissa av dem. Anton Celaya, pianisten, har fått en handledsstukning och vet inte om han kan spela hela tiden, eller över huvud taget. De kan inte ställa in konserterna, därför söker de någon som kan rycka in för honom om han inte kan spela.”

”Oj”, sa Ewa. ”Hur länge varar turnén och vad får du betalt? Och hur går det med dina andra uppdrag, musikskolan och annat?” 

”Turnén varar cirka en månad. Den är delvis EU-finansierad, pengar tycks inte vara något problem. Fast exakt hur mycket står det inte. De tror att jag skulle fungera bra i kvartetten och vill att jag kontaktar dem snarast om jag är intresserad. Jag kan nog hitta en vikarie för musikskolan och så många andra uppdrag har jag inte just den närmsta tiden.”

Han räckte över brevet till Ewa och tillade: ”Det vore inte fel med lite extra pengar nu när vi väntar barn och funderar på att köpa hus, eller hur. Men hur skulle det funka för dig?”

”Tja”, svarade hon, ”det är ju fyra månader kvar till förlossningen. Det blir naturligtvis lite ensamt att vara här själv. Kanske jag kan fråga mamma eller syrran om hon vill komma hit någon vecka. Men vad vill du själv. Är det en merit för dig att ha spelat med dem?”

”Självklart”, svarade Johan. ”De har hög status. Speciellt Manuel är rätt känd och lovordad. Konserterna kommer säkert bli fullsatta. Programmet verkar bland annat bestå av spansk och fransk musik. De stora kompositörerna Ravel, Falla, Debussy, Bartok, Messiaen men också en del mindre kända. De verkar även ha ett specialnummer med dans, flamenco och saraband. Det är tydligen Manuels syster som dansar. Hon spelar även altfiol i kvartetten.”

”Men hur fick de tag på dig”, undrade Ewa och ögnade igenom brevet. 

”De verkar ha hört några inspelningar jag medverkat i. Sedan är det förstås rekommendationer. Förmodligen från musikhögskolan i Malmö eller musikakademierna i Köpenhamn och Stockholm.”

”Kolla upp det närmre”, sa Ewa. Verkar det bra, slå till, jag klarar mig. Du kan väl få komma hem någon gång emellan?”

Kapitel 3

Den första konserten tog plats i Stenhammarsalen i Göteborgs Konserthus. Applåderna ville inte sluta denna fredag kväll i april. Salen var överfull, mer än 400 åhörare. Konserten avslutades med en spansk dans, en saraband. Manuels syster Nerea dansade med kastanjetter till ackompanjemang av Manuel på gitarr och sång av Joseba Izuel, cellisten.  Publiken stod upp, applåderade, och hoppades på ett extranummer som också kom i form av en upprepning av det sista partiet i dansen. 

Johan kände sig ganska nöjd med sin insats på denna första konsert. Han hade efter moget övervägande tackat ja till medverkan i turnén. Dels kände han sig rätt smickrad över att de frågat just honom, dels skulle det, om hans och Ewas kalkyler stämde, inbringa drygt femtiotusen kronor efter skatt. Välkomna pengar nu när de skulle ha barn och funderade på att köpa hus. 

Efter konserten följde en soaré på Sheraton där de bodde. Johan var ganska trött och drog sig tillbaka till sitt rum så fort det gavs tillfälle. Han klädde av sig och satte sig i bara kalsingarna och en T-shirt för att kolla mejlen på sin dator. Han hade tänkt ringa hem till Ewa men klockan närmade sig halv tolv så det fick vänta till morgonen. 

Plötsligt fann han att han satt och tänkte på Nerea. Han såg framför sig hur hon dansade. Kanske inte så konstigt eftersom hon uppträdde i det sista numret. Hon levde ut hela sitt sydländska temperament i dansen. Utan tvekan var hon en musikalisk begåvning liksom sin bror. Förutom dans och altfiol spelade hon även klarinett i stycket de framförde av Olivier Messiaen. En sats ur ” Quatuor pour la fin temps”, ”Kvartett för tidens slut”. Messiaen skrev detta i koncentrationsläger under kriget. De hade där endast tillgång till ett piano, fiol, en tresträngad cello samt klarinett. Messiaen var annars känd för sina ambitioner att tidigt på morgonen gå ut i naturen och notsätta fågelsång. Detta kunde man höra i hans musik. 

Det knackade på dörren. Johan satte på sig en morgonrock och öppnade. Där stod Nerea.

”Får jag komma in”, sa hon med ett leende och steg in i rummet. Hon hade två champagneglas i handen och var iklädd samma spanska klänning med stora volanger som hon haft vid dansen. Hon hade haft den under soarén och poserat för fotografer från några tidningar. ”Jag visste inte om du fortfarande var vaken, tänkte att vi kunde skåla för kvällens succé. För visst var det en succé, eller vad säger du?” Hon räckte ett av glasen till Johan och tittade sig omkring i rummet. ”Har du något emot om jag lättar lite på min klädsel”, sa hon plötsligt. ”Den här dressen är fruktansvärt obekväm”.

Hon började gnola en melodi och utan att avvakta svar på sin fråga så tog hon av sig klänningen och stod där i bara BH och trosor. Hon lyfte händerna i en båge över huvudet, tog några balletsteg, vacklade en aning men gjorde därefter en mycket professionell piruett bort mot sängen där hon sittande på sängen snurrade runt ett extra varv, la sig sedan på sidan halvsittande, stödd på armbågen med huvudet lutat mot handflatan.  Hon drog upp benen en aning och tittade roat på Johan som stod handfallen i sin morgonrock och såg helt hjälplös ut.

”Champagnen”, sa hon och skrattade till, ”normalt har jag inga problem med de här stegen. Kom”, fortsatte hon, ”lägg dig här så kan vi prata lite och lära känna varandra. Det är rätt ensamt på hotellrummen och vi har en lång turné framför oss.”

Tankarna for genom hans huvud. Hennes entré var magnifik, elegant och mycket erotisk. Det var som ett stycke teater, utstuderat med hög konstnärlig klass. Han kände sig oerhört lockad att lägga sig där bredvid henne. Ewa kändes väldigt långt borta just nu. 

En tanke kom plötsligt i hans medvetande. Han hade vid några tillfällen funderat över ett scenario som detta. Om han någon gång skulle hamna i en situation som denna med en annan kvinna än sin fru, skulle han då bara glida med eller skulle det ges ett tillfälle för honom att välja. Han hade då tänkt att Gud längs vägen borde ge honom en chans, ställa honom inför ett val. Nu insåg han att det var precis så. Han stod mellan två vägar. Och där fanns två röster. Den ena rösten sa: ”Hon är helläcker, se nu till att få en trevlig avlutning på kvällen. Det är inte så farligt. Nerea är ensam och vill ha lite sällskap. Detta stannar mellan er två. Ewa behöver inte få veta något, det skulle bara bli problematiskt. Den andra rösten sa: ”Nu har du ett val att göra. Om du är trogen Ewa, din fru, går du livets väg. Ni väntar ert första barn. Var ett föredöme redan nu för det barn ni väntar.”

Han harklade sig lite: ”Jag är gift, vi väntar just vårt första barn.”

”Så?”. Nerea tittade granskande på honom, lite förvånad. ”Och? 

Jag har också varit gift”, sa hon sedan, ” men det tog slut. Min före detta hade andra kvinnor när vi var gifta. Vad är det då för mening med att vara gift? Han var en skitstövel rent ut sagt.”

Hon satte sig upp med benen i kors, lutad framåt med raka armar och händerna i sängen. ”Jag är inte ute efter att krossa ditt äktenskap”, tillade hon. ”Jag har hört att svenska män och kvinnor är mycket frigjorda. Tänkte bara att vi kunde ha lite trevligt ihop. Är det något fel med det, tycker du? Är jag motbjudande på något sätt?”

”Nej, nej”, harklade sig Johan på nytt, ”men det funkar inte för mig. Jag har lovat Ewa, min fru, att vara trogen henne. Du tycker kanske det låter töntigt, men så är det.”

Nerea tittade upp i taket. ”Jaha”, sa hon lakoniskt, ”och här sitter jag som en idiot, nästan naken.” Hon steg ur sängen, lyfte upp klänningen från golvet”. Då går vi väl och lägger oss var och en för sig då.”

Hon gick fram till dörren och tryckte ner dörrhandtaget. ”Buenas noches”, sa hon. 

”Vänta”, sa Johan. ”Du kan väl inte gå ut så där i korridoren?”

”Äsch, jag bor ju här i samma korridor”, sa Nerea och försvann ut genom dörren. Men just innan hon stängde den vände hon sig mot Johan. ”Du”, sa hon, ”vi glömmer allt det här. Och säg inget till Manuel, lova?”

Johan hade svårt att somna. Nerea hade lämnat rummet men inte hans tankevärld. När han blundade såg han henne där vid fönstret dansande bort mot sängen. Hon rörde sig som en gudinna. Han hörde hennes vackra sensuella röst med spansk accent på engelska säga ”come here, let’s make some nice music together”. 

Han kämpade med sig själv, försökte tänka på Ewa, men drogs tillbaka till Nerea. Ett tag tänkte han gå upp, gå ut i korridoren och knacka på hennes dörr. Kanske låg hon vaken och väntade på honom. Kanske visste hon att han skulle komma. 

Men han betvingade sig. Det skulle förstöra allt. Kanske skulle Ewa förstå, ha överseende med ett snedsprång. Men det skulle äventyra allt de hittills byggt upp tillsammans. Han tänkte på äktenskapskursen de nyligen deltagit i tillsammans. Hur de förnyat sina äktenskapslöften inför de andra deltagarna. 

Det låg en bibel i lådan vid sängkammarbordet. Han tog den och började leta efter något han tidigare läst. Han hittade det efter en tids sökande. Det stod i Ordspråksboken:

Hon grep tag i honom och kysste honom och sade till honom med fräck uppsyn: ”Gemenskapsoffer har jag burit fram, i dag har jag infriat mina löften. Därför gick jag ut för att möta dig, jag letade efter dig, och nu har jag funnit dig. Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten. Jag har bestrött min bädd med myrra, aloe och kanel. Kom, nu skall vi njuta av kärlek ända till morgonen, njuta tillsammans av kärlekens fröjder. Ty min man är inte hemma, han har rest långt bort. Han tog pengarna med sig, först när det blir fullmåne kommer han hem.”

Så förleder hon honom med mycket fagert tal, med hala läppar förför hon honom. Han följer genast efter henne, lik oxen som går för att slaktas, lik en fånge som skall straffas för sin dårskap, till dess en pil genomborrar hans lever. Han liknar fågeln som skyndar till snaran utan att förstå att det gäller livet.

Så hör mig nu, ni barn, ge akt på mina ord. Låt inte ditt hjärta vika av till hennes vägar, förirra dig inte in på hennes stigar. Ty många slagna är fällda av henne, talrika är hennes offer. Genom hennes hus går dödsrikets vägar, de för ner till dödens kamrar.

Johan svalde hårt. Inte så att han upplevde Nerea som en ond, förslagen person. Hon var nog mest ensam och lite skadad, sviken i sitt tidigare äktenskap som inte fungerade. Men de här orden i Bibeln träffade honom i hjärtat. Han var som en oxe på väg till slakt, som en fågel som höll på att snaras. Han ropade, inte högt men inom sig. ”Gud, Jesus, mästare, du som levde här på jorden och frestades i allt. Hjälp mig, befria mig från mig själv!”

Det gick några minuter, sedan kom en djup frid över honom. Han somnade och drömde om Ewa. De vandrade i en skog full av blommor och grönska. De var helt ensamma i hela skogen. Ewa började smeka honom och han henne. De rullade runt i gräset och älskade med varandra. 

Han vaknade lycklig som om Ewa låg där i sängen bredvid honom. Klockan var mycket. Han var svettig, varm och hade fått utlösning i sömnen. En snabb dusch följde, rakning och klädbyte. 

När han gjorde entré i matsalen satt de övriga redan där. En stor frukostbuffé var framdukad. Johan tog lite yoghurt med färska bär, en halv fullkornsbaquette med ost, och kaffe förstås. 

”Oj, inga onödiga kalorier här”, sa Nerea och log vackert. Hon var klädd i en mörk kostymliknande dress och en vit blus med spets och volanger. Påminde om en businesskvinna i en reklamfilm. Det långa mörka håret var samlat i en tjock fläta på ryggen och två örhängen med röda stenar gnistrade när hon rörde sitt huvud. Hon granskade Johan lite finurligt, men verkade inte bekymra sig ett skvatt om det som hänt på natten.

Joseba var i full gång med att berätta något lustigt på, förmodligen var det baskiska, som Johan inte förstod. Han verkade väldigt munter och skrattade hjärtligt och högt. Joseba framstod som en ganska godmodig person, spjuveraktig med mycket humor. Han hittade ständigt på små saker, eller sa saker, som kunde locka till skratt. Som cellist kunde han platsa i vilken orkester som helst och han hade en mycket behaglig sångröst. De mörka lockarna, det runda ansiktet med buskiga ögonbryn och de orakade kinderna påminde Johan om en pizzabagare på Möllevångstorget i Malmö. 

Manuel var en kontrast både till sin syster Nereas dynamiska framtoning och Josebas munterhet. Manuel verkade avvaktande, egensinnig, nästan lite kylig. Han resonerade oftast rationellt och påminde om en matematiklärare Johan haft på gymnasiet. Han hade liksom sin syster rena klassiska drag och en aristokratisk hållning. Men hans politiska hållning var långt ifrån aristokratisk. Ett djupt hat och förakt mot det spanska kungahuset och den spanska regimen skymtade fram både nu och då. Men något fattigdomsideal var han inte belastad med. Han beställde gärna den bästa maten och de dyrare vinerna. Och kostymerna han bar var skräddarsydda med tyg av högsta kvalitet. 

  ”Vi talade om konserten i går”, sa Manuel vänd mot Johan. ”Vad tyckte du?”

”Jag känner mig nöjd”, svarade Johan, ”och publiken verkade stormförtjusta. Dansen på slutet gick verkligen hem hos folk. Vad säger ni?”

”Vi är mycket nöjda med din insats”, svarade Manuel. Antons handskada tar tid att läka. Han kommer inte att kunna medverka på den här turnén. Vi är glada att vi fann dig.”

”Jag är glad att jag fann er också”, svarade John. ”Jag hade hört talas om Barcelonakvartetten och visste att ni var väldigt duktiga, men jag har aldrig spelat med en spansk grupp tidigare, så jag undrade lite hur det skulle gå, hur ni skulle uppleva mig.”

”Vi är basker, inte spanjorer”, påpekade Manuel korthugget.

”Javisst”, svarade Johan, som förstod att han höll på att komma in på minerad mark. ”Förlåt en oinitierad, men är inte Baskien en sammanslutning av provinser i Spanien?”

”Spanien ockuperar Baskien”, sa Manuel. ”Francoregimen terroriserade och utplundrade Baskien. Försökte ta död på Baskiens kultur, språk, nationalitet. Det lyckades inte. Vi talar fortfarande baskiska, det är det officiella språket nu även om vi också talar spanska och även franska för den delen när det är nödvändigt. Men ockupationen är inte över ännu. Vårt mål är en självständig baskisk nation. Gora Euskadi Askatuta! Leve det fria Baskien!”

”Gora Euskadi Askatuta!”, stämde Joseba och Nerea in i kör. Nerea log men Joseba blev plötsligt allvarlig. Han började dämpat sjunga en strof ur, kanske var det baskiska nationalsången, men Manuel höll upp handen mot honom och han tystnade snabbt.

”Jag är, som jag sa, inte så insatt”, fortsatte Johan. ”Min fru är historielärare. När hon såg att ert brev kom från Bilbao sa hon att det baskiska namnet är Bilbo. Och hon räknade upp alla provinserna som utgör Baskien, sju stycken tror jag det var.”

”Verkligen”, sa Manuel. ”Imponerande.”

Johan visste inte om Manuel var ironisk eller om han verkligen var imponerad. 

”Hon kommer till Köpenhamn, till konserten där, som jag berättade tidigare”, fortsatte Johan. ”Sedan i Malmö tänkte vi bjuda hem er om ni vill. Ewa, min fru är nog intresserad av att få veta mera om Baskiens historia.”

”Det vill vi gärna”, sa Nerea och Joseba samfällt och Manuel nickade medgivande.

De fortsatte prata om ditt och datt. De hade hyrt en bil för resan till Köpenhamn som var anhalten för nästa konsert. Det blev billigare och tog ungefär samma tid som att flyga om man räknade in alla småturer till och från flygplatserna, väntetid med mera. 

På bilresan fick Johan vara guide och kommentera landskapet och de olika orterna de passerade. De passerade Helsingborg, där de någon av de kommande dagarna skulle ha en konsert, men stannade inte där. De ville hinna fram till Köpenhamn i god tid. Visserligen var inte konserten förrän nästa kväll, men de behövde öva en del, både individuellt och tillsammans. Manuel behövde även besöka en instrumentmakare för att finjustera sina fioler. Han hade en lista på de bästa instrumentmakarna i de olika skandinaviska städerna.

Efter en god natts sömn utan störningar åt de frukost tillsammans i Copenhagen Island Hotels magnifika restaurang. Johan tillkännagav att han ville ta en timme eller två på stan innan de skulle öva tillsammans. Han var på jakt efter en födelsedagspresent åt sin fru.

”Då hänger jag med”, sa Nerea glatt. ”Jag tänkte också köpa något, då kan du få vara tolk, du som nästan pratar danska.”

Johan hade inte bjudit med Nerea, men han kunde inte gärna neka henne att följa med. Han hade väl heller inget emot hennes sällskap, hon var rolig, mycket vacker och charmig men ganska oförutsägbar. Han kände dock att han måste vara på sin vakt. Kanske inte mot henne men mot sina egna känslor. 

”Jag tänker på intermezzot härom kvällen”, sa hon plötsligt när de tog en paus vid ett gatucafé på Ströget i Köpenhamns innerstad. De satt med var sin dansk glass i våffelstrut med visgrädde och en gräddbulle på toppen. ”Du kanske tror att jag bjuder ut mig hur lättvindigt som helst, men så är det inte. Jag har inte haft intimare kontakt med så många män utöver honom jag var gift med. Jag skulle visserligen kunna ha det, jag får ständigt mer eller mindre seriösa anbud från alla sorters män.”

”Det tror jag säkert”, kommenterade Johan, ”du är mycket attraktiv på alla sätt.”

”Att jag uppträdde som jag gjorde inför dig var ett infall. Jag kände mig ganska uppspelt på kvällen efter konserten, hade druckit champagne vilket jag sällan gör numera och hade nog svårt att skilja på teater och verklighet. Och så fattade jag tycke för dig. Och så kände jag mig lite ensam.”

Johan sa ingenting och Nerea fortsatte: ”Men du behöver inte vara rädd för mig, det kommer inte att upprepas. Jag hade inte fattat att du levde i en fast relation. Jag respekterar din ståndpunkt. Det var kanske det jag gillade hos dig från början, att du verkade ärlig. Det var nog det jag saknade hos Carlo, min före detta. Han bedrog mig, ljög för mig, förde mig bakom ljuset. Efter det blev jag trött på äktenskap, och alla dessa män, och kvinnor också för den delen, som lever i äktenskap men som ständigt bryter sina löften. Jag avundas din fru som har en man som vill satsa helhjärtat på henne.”

De lämnade en del av glassen på en tallrik på bordet. De orkade inte äta upp allt, det var inte länge sedan de ätit frukost.

De stannade framför en butik som sålde damkläder och presentartiklar och spanade in genom butiksfönstret. 

”Hjälp mig välja något fint till min fru”, bad Johan, ”vad skulle hon uppskatta tror du?”

  ”Jag vet ju inte hur hon ser ut”, svarade Nerea, ”Men låt mig gissa. Hon är blond, har blå ögon och är mycket vacker, stämmer det?”

”Ja faktiskt, varför trodde du att hon var blond och blåögd?”

”Du är själv mörk, skulle mycket väl kunna komma från mina hemtrakter. Förresten är du rätt lik Anton Celaya, med hästsvans och runda glasögon, det tycker Manuel och Joseba också. Men du bor i Sverige, då har du säkert fastnat för någon som är olik dig själv”.

”Så är det kanske”, skrattade Johan. ”Min mamma är italienska, fast uppväxt i Sverige. Men jag har halva min släkt i Italien.”

”Den där klänningen skulle nog passa din fru”, utropade Nerea plötsligt och pekade inåt butiken. Kom så går vi in och tittar.”

”Vilken då”, frågade Johan och kisade med ögonen.”

”Böj dig ner så se du bättre”, uppmanade Nerea. ”Det hänger en massa kläder i vägen här framför. Men vi går in!”

Nerea började gå in genom entrén, men Johan böjde sig ner för att se bättre. Något small till över huvudet på honom och glassplitter från butiksrutan yrde omkring.  Han reste på sig och tittade sig förvånat omkring. Folk runt omkring skrek högt och pekade bort mot en person som springande vek av in på en sidogata och försvann. 

Personal från butiken kom utrusande, och snart var polisen på plats. Någon berättade att de sett en person stå i porten på andra sidan gatan. Ganska lugnt och bestämt hade han tagit fram någonting han haft innanför rocken, det måste ha varit ett litet gevär av något slag. Han satte upp det mot axeln och sedan small det till. Sedan försvann han bara.

Nerea såg blek ut. Hade Johan inte böjt sig ner skulle han blivit träffad i nacken konstaterade de. Polisen förhörde en del vittnen på plats, däribland Johan. Han fick lämna sina personuppgifter och adressuppgifter om de behövde få tag på honom framöver.

Kapitel 4

”God morgon, älskling, frukosten är färdig”.

Johan slog upp ögonen. Ewa satt på sängkanten och smekte hans kind. Hon log mot honom. Han tog tag i henne och drog ner henne till sig i sängen. 

”Hur mår bebisen”, frågade han. ”Inga sparkar just nu”, konstaterade han med handen på hennes mage. 

”Nej, men tidigare i natt var det fullt hålligång”, skrattade hon.

De låg stilla intill varandra och bara njöt av varandras närhet.

Johan tänkte tillbaka på gårdagen. Skottet vid affären på Ströget. Ofattbart att något sådant kan hända. Han kunde höra Nerea säga med sin speciella spanska eller baskiska accent: ”There is a lot of clothes in the way, bow down and you will see it”. Bow down, det var det han gjorde och det räddade honom. Otroligt! 

Det han tyckte var lite konstigt var reaktionen hos Manuel och Joseba när han berättade vad som hänt. De sa först ingenting, sedan tittade de kort på varandra och på Nerea. Sedan sa Manuel: ”Det var antagligen en galning, sådana finns det gott om, tydligen även i Köpenhamn”. Mer blev inte sagt. Nu måste vi iväg och öva inför konserten i kväll hade Manuel manat på. Tiden rinner iväg.

Konserten blev en succé, liksom tidigare, även om Köpenhamns konserthus inte var helt fullsatt. Ewa kom dit, som de avtalat. Efter konserten tog de Öresundståget hem till Malmö. Nästa spelning var i morgon på Malmö Konserthus, men i eftermiddag skulle de träffa de övriga i kvartetten, som kom med hyrbilen från Köpenhamn. De skulle tillbringa de följande två nätterna på Hilton vid Triangeln i Malmö. 

”Det hände några saker som jag vill berätta för dig”, sa Johan efter en stund. ”Men du får lova att inte bli orolig”.

”Nu blir jag lite orolig när du säger så, vad är det som har hänt?”

”En konstig grej, när vi var på Ströget i Köpenhamn”. 

”Vilka vi”, avbröt honom Ewa.

”Jo, jag ville kolla i någon affär om jag kunde hitta något fint till din födelsedag. Nu avslöjar jag det. Nu blir det ingen överraskning. Då hängde Nerea på, hon skulle också köpa något. ”

”Så du och den där snygga spanjorskan var ute på stan tillsammans. När jag såg henne dansa i går så kände jag mig lite orolig över att ha min man på turné med en sådan förförerska. Är hon gift?”

”Nej, skild. Och kalla henne inte spanjorska eller de andra spanjorer när du träffar dem i eftermiddag. Det gillar de inte. De är basker. 

”Ja, det ska jag komma ihåg. Fortsätt berätta!”

”Jo, då stod vi vid ett skyltfönster. Jag bad Nerea om hjälp att hitta något fint till min fru. Hon såg en klänning. Jag såg den inte för det var annat som skymde. Då sa hon ”böj dig ner så ser du den”. Jag böjde mig ner och precis då small det till och glasskärvor yrde ovanför huvudet. Folk runt omkring hade sett en man på andra sidan gatan ta upp något som liknade ett gevär och avlossa ett skott mot där jag stod. ”

Ewa satte sig upp i sängen med ett ryck. ”Vad är det du säger”, utbrast hon. ”Kunde du ha blivit träffad? Vad hände sedan?”

”Jo, polisen kom och kollade upp det hela. De har mitt namn, adress och telefonnummer. De hör av sig när de kommit på något, fått tag på gärningsmannen.”

”Men vad sa de? Hade de någon förklaring?”

”Nej, ingen förklaring. Det finns en del psykopater som kan göra sådant här. Det kan också vara ett misstag på något sätt. Nej någon annan förklaring har de inte kunnat ge hittills”

Ewa la sig ner igen och höll om Johan. ”Det här känns inte bra”, sa hon. Förmodligen var det en galning, ett misstag. Men nog känner jag mig orolig”.

”Jo, jag förstår det. Men statistiskt sett, hur många råkar ut för en sådan här sak. Om man råkar ut för en galning en gång, borde man aldrig göra det igen, eller hur.”

”Nej, det får man verkligen hoppas. Men det var något mer som hade hänt, du sa att det var ett par saker.”

Johan hade även tänkt berätta om händelsen med Nerea i Göteborg. Men han ansåg nu att det var nog inte rätt tillfälle.

”Nej”, sa han. ”Det var allt, det räcker väl?”

Kapitel 5

Det var lördag. Manuel, Nerea och Joseba hade kommit till Lund via Öresundsbron i hyrbilen och hämtat upp Johan och Ewa som planerat en tur till Österlen. De valde lite mindre vägar för att kunna njuta av det vackra landskapet med solgula rapsfält och grönskande lundar. 

Joseba ropade till av förvåning när de plötsligt såg en hage med alpackas och senare en strutsfarm. ”Är vi i Sydamerika eller Afrika” undrade han roat. ”Jag hade förväntat mig att få se isbjörnar och, vad heter de nu, de där jättehjortarna med stora horn.”

”Du menar nog älgar”, sa Manuel förklarande. 

”Ja älgar finns det gott om”, svarade Ewa leende, ”men isbjörnar har det, vad jag vet, aldrig funnits här i Sverige”. 

”Alpackas och strutsar är förmodligen en del i globaliseringen”, sköt Johan in. ”Snart har ni älg och isbjörnar i Spanien, förlåt Baskien, också”. 

När man närmade sig havet möttes man av blomstrande äppellundar. Den ena odlingen efter den andra. En sällsam skönhet som helt klart gjorde intryck på de baskiska gästerna. 

 Äpplets Hus i Kivik stod på programmet, där avnjöt man kaffe och skånsk äpplekaka med vaniljsås. Sedan följde en vandring upp på Stenshuvud varifrån man skymtade Bornholm genom den disiga havsluften. 

Slutligen hamnade man vid en liten fiskrestaurang i Kiviks hamn. Servitrisen föreslog dagens meny, nykokt svensk hummer med Waldorfsallad samt liten krämig hummersoppa och västerbotten-grissini, ett val som föll alla i smaken.

Under resan hade man mest talat om konserterna men även tangerat relationen mellan Baskien och Spanien.

”Om jag förstått det rätt”, sa Ewa, ”så har Baskien en rätt stor grad av självständighet. Men en del basker vill bli helt självständiga, skapa en egen ny stat i Europa. Vad hoppas man uppnå med det? ”

”Hoppas uppnå”, svarade Manuel bryskt och höjde på ögonbrynen. ”Vad uppnår ert eget land Sverige med att vara en egen nation. Ni kunde väl lika gärna tillhöra Norge eller bli en provins i Danmark. Eller vad uppnår Kosovo med sin självständighet eller Lettland, Litauen och andra länder som nyligen blivit befriade från åratal av förtryck och förmynderi.

Baskiens språk och kulturella arv är det äldsta i Europa. Baskerna har varit i kläm mellan Spanien och Frankrike i århundraden men har alltid haft sin egen identitet ända till dess att Franco försökte utrota den. Förstörelsen av Guernica var Francos sätt att med hjälp av nazisterna hota och kuva baskerna. Och förtrycket och terrorn som följde. Men det lyckades inte.”

”Men Baskien är väl så gott som självständigt i dag”, undrade Ewa. ”Baskiska är väl ett officiellt språk numera?”

”Ja, tillsammans med spanska och även franska i några provinser”, svarade Manuel. ”Men Spanien har fortfarande alltför mycket inflytande. Allt färre basker talar euskadi, eller baskiska som ni säger. Det är i och för sig förståeligt att man även vill tala andra språk. Vill man studera räcker det inte med euskadi. Men euskadi har systematiskt motarbetats och har idag svårt att få full acceptans i den politiska situation som råder.”

”Så är det i Sverige också”, sa Ewa, ”jag menar med språket. Svenska är ett litet språk. Vill man studera på universitet är en hel del av litteraturen på engelska numera. Förr var det tyska, men i dag är det engelska som gäller. Vi klarar oss inte med svenska språket.”

”Jovisst, men det är ett val ni själva gjort. Hos oss påtvingades spanskan medan euskadi förbjöds. Och det var inte bara språket det handlade om. Det var hela den baskiska identiteten det handlade om. Men det lyckades inte. Våra föräldrar gjorde uppror mot detta övergrepp liksom vi gör i dag. Vår far bär fortfarande märken på sin kropp efter tortyr i Francos fängelse. Sedan, självklart anser vi att vi basker även måste kunna kommunicera på spanska och andra språk. Vi talar ju engelska med er.”

”Göra uppror”, sa Ewa frågande, ”hur menar du? Syftar du på den demokratiska processen eller ETA?”

”Vi tror numera på den demokratiska processen”, svarade Manuel. ”ETA, Euskadi ta Askatasuna som betyder ”Baskien och friheten” har haft sin betydelse, men vi gillar inte längre deras metoder.”

”ETA har blivit ett gangstervälde”, sköt Joseba in indignerat. ”Revolutionsskatt, rena maffiafasonerna. Vart går de pengarna? Mina föräldrar som har en liten affärsrörelse i Bilbao tvingas betala revolutionsskatt för ETAs beskydd. Beskydd mot vem? Jo mot ETA. För att inte få sin affär förstörd av dessa huliganer som ETA lejer. Och kidnappningar och utpressningar som drar in miljoner. Vem styr över dessa pengar? Det hela har blivit ett gangstervälde som en del personer har som levebröd.”

”Dock har ETA, åtminstone tidigare, satt press på spanska regeringen och regionala politiker, att inte bara vifta bort frågan om Baskiens självständighet”, sa Manuel försvarande. ”Jag försvarar inte revolutionsskatten och gatuvåldet eller kidnappningarna och allt dödande. Men så var det inte i början, då förvarnade vi alltid. Bomberna var till för att visa att vi fanns och krävde att man tog hänsyn till våra krav. Inte för att döda. ”

”Vi”, sa Johan frågande. Han hade hittills, liksom Nerea, bara varit åhörare. ”Du säger vi, är du inblandad i ETA?”

”Jag är för ett självständigt Baskien”, svarade Manuel. ”Det är vi allihop”, fortsatte han och såg menande på Nerea och Joseba som nickade tillbaka. ”Men vi tror numera, som sagt, på den demokratiska processen. Våldet har ingen framtid.”

Hummern gjorde entré och en ljuvlig doft spred sig över bordet. Samtalet tystnade tillfälligt och utbyttes mot ett tuggande och visst civiliserat sörp^­lande när man sög innehållet ur hummerklorna.

”Underbart”, sa Nerea efter ett tag och de andra instämde. 

Måltiden avslutades med en slät kopp kaffe. Äpplekakan på Äpplets Hus fick gälla som en dessert man tagit ut i förskott kom man överens om. Resan tillbaka gick i små etapper. Besök i en gårdsbutik vid en fruktodling och sedan ett galleri som låg utmed färdrutten. Man hade ingen brådska. Konserten i Malmö var först i morgon. Hela eftermiddagen och kvällen var ledig.

Mellan de olika stoppen fortsatte samtalet.

  ”Vad är egentligen frihet”, kastade Ewa plötsligt ur sig. Jag är historielärare och hela historien är full av krig och kamp kring detta begrepp. Olika maktstrukturer avlöser varandra. Ett folk, en grupp, vinner frihet medan en annan förlorar sin frihet.” 

”Samma på individplanet”, kontrade Nerea och såg granskande på Ewa samtidigt som hon log lite utmanande . ”Många kvinnor känner att de förlorar sin frihet i äktenskapet, men du verkar inte tillhöra dem.”

Ewa tittade tillbaka lite överraskad. ”Nej, varför skulle jag förlora min frihet i ett förbund med någon jag älskar. Kärleken ger vingar, vet du väl, och vingar innebär frihet.” Hon skrattade och slog demonstrativt armarna om Johan som stod brevid.

”Ja, ja”, svarade Nerea. ”Jag är nog bara lite avundsjuk.”

”Jag tycker lite synd om Nerea på ett konstigt sätt”, sa Ewa. Hon låg på rygg i sängen med Johan tätt bredvid sig. Han höll sin ena arm om henne och höll just på att somna. De hade ganska nyligen skilts från sina baskiska gäster som begett sig till hotellet i Malmö. Kvällen avslutades på ett enkelt sätt med pizza på en liten restaurang vid Mårtenstorget i Lund. Nerea fick köra hem, Manuel och Joseba hade delat på en flaska vin. Joseba tänkte köra men Johan och Ewa påtalade kraftigt olämpligheten i detta, något som de tre baskerna inte kunde förstå. Men de böjde sig för argumenten om de svenska trafiklagarna och promillehalterna vid bilkörning. Så Nerea satte sig vid ratten. 

”Jag hoppas hon har körkort”, sa Ewa halvhögt, ”men det har hon väl? Har hon kört tidigare under er resa?”

”Nej, det kan jag inte minnas”, svarade Johan sömnigt. ”Det är i regel Joseba som kör, eller jag.”

”Jag känner för henne på något sätt”, fortsatte Ewa. ”Hon verkar ensam och lite trasig. En fantastiskt begåvad tjej, och snygg. Sexig skulle nog många säga, jag såg hur flera män vände sig om när hon kom gående. Det känns inte riktigt bra att du ska åka i väg och ha henne på så nära håll.”

”Du är snyggare och mycket sexigare”, förkunnade Johan sömnigt och lät sin hand glida över och smeka hennes bröst. Det är dig jag drömmer om när jag sover ensam på hotellrummen.”

  ”Ja, jag hoppas det”, svarade Ewa och kröp tätt intill honom, ”och jag drömmer om dig här hemma, och om barnet som är på väg.” 

Kapitel 6

På en bänk i Brynäsparken i Gävle satt en ensam pojke. Han hette Raol och hade precis fyllt fjorton år. Klockan var nio på kvällen och minigolfbanan hade precis stängt. Kiosken och korvkiosken höll också på att stänga ner.

Det började bli kyligt, sommaren hade ännu inte infunnit sig. Han önskade att de hade en TV. Grannfamiljen hade skaffat TV. Sändningen började klockan sju med nyheter. Raol hade fått se på TV hos grannfamiljen, ett äldre par, för ett tag sedan. De hade visat en rockstjärna som var på besök i Sverige. Tommy Steele hette han. Tjejerna på konserten svimmade när han spelade gitarr, sjöng och vickade på höfterna. Somliga fick bäras ut. Hur kan man bli så populär? Tommy Steele kunde få vilken tjej som helst, en del försökte klättra upp på scenen, men där fanns vakter som drog ner dem igen.

Sedan fanns det en som hette Elvis, en amerikan. Honom hade Raol aldrig sett, bara hört talas om. Men somliga höll på honom och andra på Tommy Steele. En gång hade han träffat på ett gäng med både tjejer och killar, som stoppade honom på väg hem från skolan. ”Tommy eller Elvis”, hade de sagt och sett hotfulla ut. Det gällde att svara rätt annars kunde man få stryk. ”Tommy”, hade han svarat, för honom hade han sett på TV. Det var rätt svar, gänget klappade honom på ryggen och han kunde gå vidare. Men om han svarat fel och de gett sig på honom, då hade de fått känna på hans knytnävar.

Raol hade vunnit i kväll också. Han hade spelat golf med några kompisar och vunnit över dem ganska lätt. Han tillbringade flera kvällar i veckan på golfbanan, så det var inte så konstigt. Kompisar och kompisar förresten. Det var i varje fall några som han kände, som liksom han själv var lite utanför. Om de var hans vänner visste han inte. Han kände inte att han hade några vänner. Jo kanske sin mamma, men hon var samtidigt hans fiende, så kändes det. Det var hon som skickade ut honom till minigolfbanan på kvällarna. Ja inte alla kvällar, men de kvällar hon fick besök av olika män. Då fick han stränga order om att inte komma hem före elva. Och när han kom hem fick han smyga in och lägga sig på soffan i köket. Lägenheten hade inte många rum, ett rum och kök på trettiosex kvadratmeter. Och dasset var utomhus på gården.

Soffan i köket var hans sovplats sedan många år tillbaka. När han var liten sov han i mammas säng. När hon fick besök lyftes han ut till kökssoffan, men då sov han i regel redan. När han blev äldre och började skolan fick han bo i köket. Det var där han läste läxorna och satt med sina ritblock. Han tyckte om att rita, både med blyerts och med färgpennor. Han brås på sin far hörde han ibland sin mor säga. Sin far hade han bara svaga minnen av. Fadern var konstnär, målade och gjorde skulpturer i järn och lera. Men han dog när Raol var liten.  Mamma sa att han var en hjälte i frihetskampen i Spanien. Han sprängdes i luften sa de. En olyckshändelse var det.

Men några vänner hade inte Raol. En del i skolan var rädda för honom nu. Nu visste de att de skulle passa sig noga, annars var det knytnävarna som gällde. Så var det inte tidigare. Då mobbade en del honom och han gick bara undan. Men på de senare åren hade han lärt sig att slåss. Det var hans mamma som tagit med honom till ett ställe där man tränade brottning och boxning. Han gick sedan dit flera gånger i veckan och tränade. Framför allt hade det gett honom självförtroende.

Han mindes den där gången för flera år sedan då de spelade fotboll på planen nedanför kyrkan bredvid parken. Man delade upp sig i lag, två av de bästa brukade välja medspelare, en efter en. ”Jag tar horungen”, sa en av dem som valde, och de andra skrattade.  Horungen var tydligen han, Raol. Han visste inte vad det betydde. När han kom hem frågade han sin mamma som blev väldigt arg och började snyfta. Det var då hon tog med honom till träningslokalen.

Raol tittade på klockan han fått i födelsedagspresent. Hon närmade sig elva, det var dags att gå hem. Det var någon hos mamma i kväll det visste han. En man som kom rätt ofta, en ganska otrevlig typ som brukade snäsa åt Raol att ge sig i väg. Han luktade alltid sprit. Vid ett tillfälle var han rejält full och slog på mamman. Då ringde Raol polisen som kom och hämtade mannen. Eller var det en av de andra, Raol mindes inte riktigt. Det fanns flera olika män som kom på besök. Förresten hade det hänt samma sak flera gånger. 

När han kom innanför dörren satt mannen där i köket i bara kalsongerna. En nästan tom brännvinsflaska stod på bordet. Raol såg sin mamma, genom dörröppningen till den lilla lägenhetens enda rum, sittande på sängkanten i underkläderna. Hon torkade blodet från näsan och hennes ena öga var rejält uppsvullet. 

”Jaså horungen kommer nu”, grymtade mannen och tömde den sista skvätten från flaskan i glaset han höll i handen. ”Har du inte vett att hålla dig borta när jag vill umgås med slynan där borta.” Han pekade bort mot sängen. ”Ge dig iväg nu, i rödaste rappet.”

”Nej stanna Raol”, vädjade mamman. Hon vände sig mot mannen: ”Det är nog dags för dig att lämna Stig, det här var ingen trevlig kväll.”

”Trevlig kväll” sluddrade mannen, ” här betalar jag din hyra men vad får jag i gengäld? Förbannade luder!”

”Tala inte så till min mamma”, avbröt Raol som kände vreden stiga inom sig.

”Jaså horungen tar ton”, röt mannen, ”jag ska lära dig att veta hut.” Han reste sig upp, tog den tomma flaskan, lyfte den och måttade ett slag mot Raol. Modern skrek, men Raol parerade och gled undan. Mannen miste balansen och dråsade i golvet.

”Nej nu, vad i helsicke”, röt han, röd i ansiktet som en gris. Han kom upp på benen igen, greppade en kniv som låg på köksbänken och rusade mot Raol. ”Nu ska du få”, skrek han. 

Modern skrek också, men Raol parerade på nytt och slog ett snabbt slag mot mannens huvud. Sedan ytterligare ett, ja flera snabba hårda slag. Mannen vacklade och föll raklång. Ett otäckt ljud hördes när nacken slog i den hårda stenbeläggningen framför gasspisen. Ett ljud som när något krossas.

Han låg helt orörlig och en stor blodpöl bildades kring hans huvud. Sedan knackade det på dörren. Raol öppnade och där stod två poliser, grannarna hade ringt och larmat.

Det hela rubricerades som en olyckshändelse i självförsvar. Men på skolan gick ett rykte om att Raol, som var känd för att ta till knytnävarna, hade slagit ihjäl Stig Palm, en före detta kommunpolitiker som blivit avstängd på grund av oegentligheter och som på senare tid bedrivit en tvivelaktig verksamhet med försäljning av allt möjligt. 

Det hela blev ohållbart, Raol pallade inte längre. Han kunde visserligen få bo hos sin mormor, morfar levde inte längre, men vad skulle han göra där. Hon bodde i en stuga ute på landet, några mil söder om Gävle. Han brukade vara hos henne några veckor på sommaren, men livet där var enformigt och tråkigt. Och där fanns bara gamla människor runt omkring.

Raol hade i hemlighet skrivit till en kusin i Spanien. Han gjorde det i hemlighet för hans mor ville, av någon anledning, inte ha kontakt med pappas släktingar i Spanien. Kusinen, Kepa, bodde i en stad som hette San Sebastian som låg vid havet. Raol och Kepa hade träffats en gång, förra året, då Kepa och hans pappa Jokin Robitaille, Raols farbror, kom till Sverige några veckor. Farbrodern skulle på en båtmässa i Stockholm och ville samtidigt få kontakt med sin brorson som han inte sett på många år. Kepa och Raol var i samma ålder och hade fattat tycke för varandra. Kepa följde med Raol och spelade fotboll med andra killar nedanför kyrkbacken. Han var mycket skicklig och blev mycket populär, spanjoren kallade de honom. En popularitet som i viss mån även Raol fick del av. Sedan hade de skrivit brev till varandra på engelska, det var inte så lätt, men med hjälp av lexikon gick det. Raol hade i ett brev frågat om han fick komma och bo hos Kepa i San Sebastian. Han kunde jobba hårt och hjälpa till med allt möjligt. Efter några veckor kom ett svar att han var välkommen, och han kunde få jobb i familjens båtverkstad.

Raols mamma tyckte inte om det hela men såg ingen annan utväg. Hon kanske även kände en viss lättnad eftersom det varit så mycket problem den sista tiden. Den fjärde augusti 1957 tog hon farväl av Raol på järnvägsstationen i Gävle. 

Kapitel 7

Ewa lade ifrån sig boken och sträckte ut sig på sängen. Hon lade händerna på magen och förundrade sig över det liv som fanns därinne. Var det en liten Johan eller en liten Ewa? Hon närmade sig den tjugonde veckan och skulle snart göra en ultraljudstest som kunde visa fostrets kön. Men egentligen spelade det ingen roll. Just nu var allt bara fantastiskt som det var. 

Alla hade det inte så, det visste hon mycket väl. Världen hade en ond sida, en mycket ond sida. För många var budet om graviditet en chock, en besvikelse, en stor olycka. En graviditet borde vara ett lyckorus för varje kvinna, och man också för den delen. En ny människa var på väg att göra entré i världen. En ny helt unik personlighet som inte funnits tidigare. Hur kunde en sådan storslagen händelse i vissa fall bli till ett olycksbud?

Ewa kände att hon måste ha empati och stötta dem som inte haft samma förutsättningar som hon själv. Samtidigt måste det vara rätt att hon och Johan fullt ut fick bejaka och glädja sig över det mirakel som var på väg att ta plats i deras gemensamma liv. Men ibland var det som om man måste passa sig. Inte visa för mycket entusiasm. Man kunde lätt klassas som för präktig om man hade ordning på sitt äktenskap och sitt liv. Och ändå är det ju detta som alla eftersträvar – att bli lyckliga. Det kändes så med Nerea. Det kändes som om man måste visa en viss återhållsamhet i sin glädje över att ha ett lyckligt äktenskap och att vara gravid. Nerea sa att hon var avundsjuk. På vad då? På Ewas relation till Johan, på deras äktenskap, på graviditeten? 

Plötsligt slog en tanke henne. Hon erinrade sig Nereas ansiktsuttryck, sorg och vemod fanns att utläsa där. Var det främst över graviditeten? Uppbringade hennes graviditet minnesbilder hos Nerea? Hade hon kanske också varit gravid tidigare, något kanske gick snett, fanns det en abort med i bilden?

Ewa var väldigt kluven i sina känslor inför Nerea. Det kändes som om det fanns någon slags relation mellan Nerea och Johan som hon inte kunde definiera. Hon litade till hundra procent på Johan, det var inte det. Kanske var det helt enkelt så att inte bara Nerea var avundsjuk på henne, hon var kanske själv också avundsjuk på Nerea. Hon kom ihåg hur vissa män hade tittat på Nerea när de besökte Äpplets hus, restaurangen och de andra platserna.  Hade de varit hundar skulle man sett hur dreglet rann ur mungiporna på dem. Ewa hade vanligtvis ett gott självförtroende, hon trodde om sig själv att se bra ut, att vara attraktiv. Men bredvid Nerea upptäckte hon till sin förvåning att hon kände ett stänk av underläge. Och det oroade henne att Johan var tillsammans med denna kvinna dagligen. 

Hon tog upp boken igen och fortsatte läsa. Hon var van att läsa mycket och den här boken var ingen svårläst bok. En enkel berättelse, en självbiografi, där David Hamilton, en före detta medlem i UVF, en terroristgrupp på Nordirland, berättar om sitt liv. Organisationen finansierades genom bankrån. Det hela ledde till ett tolvårigt fängelsestraff för Hamilton i det beryktade Maze-fängelset i Belfast. Det som enligt honom själv blev hans räddning var att han i fängelset fick ”möta Gud” genom en annan fånge. Hamilton blev kristen och fick en ny livsinriktning. Mottot i UVF hade varit ”något att dö för”. Nu fick han något att leva för, vilket också var bokens titel ”Något att leva för”. 

Lite komiskt att räddningen var att han ”blev kristen”, tänkte Ewa.  Brukade inte konflikten på Nordirland ses som en religionskonflikt mellan två kristna fraktioner där alla hävdar att de är kristna. Men så var det naturligtvis inte. I botten finns en politisk maktkamp som i alla krig, i detta fall en tvistefråga om vilket statsskick Nordirland ska ha. Jesus lärde att vi ska vända andra kinden till, be för våra fiender och välsigna dem som förföljer oss. Detta är kristendom. Hur skulle ett sådant förhållningssätt kunna leda till blodiga krig?

Hon hade fått låna boken av en vän som hon och Johan brukade träffa en gång i veckan. De var flera stycken, några par och några singlar som träffades för att tala om livets djupare dimensioner. De läste oftast något bibelsammanhang och bad också tillsammans. Ibland blev samtalen inte så djupa om man ska vara helt ärlig. Men de trivdes med att träffas och de var ett stöd för varandra. 

De hade träffats i förrgår, Johan var inte med, han spelade med kvartetten i Jönköping, sedan skulle de till Oslo. Ewa hade berättat lite om baskernas situation vilket lett till ett samtal om befrielse- och terroriströrelser och vad frihet egentligen är för något. Det var efter det hon fick boken. Anders som lånade henne den hade mött David Hamilton på en samling i Örebro för några år sedan. Då köpte han också boken. 

Ewa vände sig på sidan och fortsatte läsa. Hon kunde inte längre ligga på magen, antingen var det på ryggen eller på sidan. Det var bara ett kapitel kvar i boken. Sedan skulle hon ta en kopp te innan hon gick till sängs för natten. 

Johan slöt ögonen, tankarna gick hit och dit. Han satt tillsammans med de andra i hyrbilen på väg hem till hotellet. De hade just lämnat Oslo konserthus bakom sig och återigen en bejublad föreställning. Johan förundrade sig över Manuel. Normalt verkade han ganska torr och kallsinnig. Men på scenen blev han som en annan människa. Dynamisk och spirituell med en utstuderad sparsmakad humor. Det gällde att hänga med i svängarna. Manuel följde inte alltid programmet. Han gjorde både nu och då spontana förändringar och tillät även de andra en viss frihet till detta. Han höll sig dock alltid inom ramarna för den förmåga och kompetens var och en besatt. Och han verkade ha en extraordinär förmåga, en fingertoppskänsla, att känna av publiken. På konserthuset i kväll bestämde sig Manuel till synes ganska plötsligt för att de skulle spela ett arrangemang han gjort på Enrique Granados ”Danza Oriental”. De hade tränat på det tidigare men aldrig spelat det tillsammans för publik. Manuel fick rota bland en bunt noter han lagt på golvet intill flygeln, det tog ett tag. Effekten blev att konserten blev levande, familjär med spontana inslag, inte en strikt inrutad konsert. När de sedan spelade upplevde Johan en lek och ett flyt i musiken utöver det vanliga. Händerna dansade nästan av sig själva över tan^­­genterna och Manuels fiol frambringade toner som kändes höra hemma i en annan värld.

Vid ett annat tillfälle var han på lekhumör. Han och Nerea spelade några av Bela Bartoks violinduos. Manuel gick några steg närmre sin syster och lät plötsligt sin stråke hoppa över på hennes fiol, några strofer, medan Nerea sänkte högerhanden med sin stråke men fortsatte spela med vänsterhanden. Det hela var naturligtvis inövat men kändes spontant och nedkallade enorma applåder. 

Man vet aldrig vad som kommer att hända, det är spännande, tänkte Johan för sig själv, men också krävande. Man måste vara på alerten hela tiden.

Väl framme vid hotellet hängde Manuel med Johan in på hans rum. Manuel hade problem med internetuppkopplingen på sin dator och hade bett Johan om att få kolla sina mejl på hans dator. Ett svagt tickande hördes då de steg in i rummet. Manuel stelnade till någon sekund, slet sedan upp dörren, tog ett kraftigt grepp i Johans kavaj och formligen vräkte både honom och sig själv bortåt andra änden av korridoren. Manuel hamnade ovanpå Johan som var helt förvirrad. Plötsligt small det till. Dörren till Johans rum slets av sina gångjärn och hängde på trekvart. En tjock rök vällde ut ur rummet och kraftiga eldslågor flammade upp. Manuel var snabbt på benen som en tiger, ryckte loss en brandsläckare som satt på väggen och började släcka elden. Inom några minuter var den släckt, samtidigt som hotellpersonal uppenbarade sig och man hörde sirener tjuta utanför hotellet. 

Johan hade även han kommit på benen och stod och stirrade på den brandsvedda öppningen in till sitt rum. Vad är det som händer? 

Johan sov inte mycket den natten. Tankarna flög kors och tvärs i hans huvud. Han hade fått ett nytt rum och en civilklädd polis befann sig i korridoren utanför rummet. Man skulle utreda om det fanns någon hotbild mot honom. Det var tydligen en bomb som var placerad innanför dörren, som var inställd på att utlösas strax efter det att man öppnat dörren. Ingen stor bomb hade polisens expert sagt. Inte avsedd att spränga hela hotellet i luften. Ingen avancerad historia utan en ganska enkel anordning, men fullt i stånd att döda dem som befann sig i dörröppningen. 

Johan befann sig fortfarande i ett visst chocktillstånd.  Han kunde ha varit död nu, det var Manuel som räddade honom. Men hur kunde Manuel reagera som han gjorde? Det tog bara ett par sekunder för honom att fatta vad som hände. Explosionen kom nog cirka tio sekunder efter det att Johan öppnat dörren. 

Han kände ett starkt behov av att få ringa och prata med Ewa. Han ringde henne varje dag. Senast talades de vid innan konserten i går kväll. Men skulle han ringa nu och tala om vad som hänt. Han kom ihåg hur hon reagerat när han talade om händelsen i Köpenhamn. Hon skulle bli jätteorolig, inte bra, speciellt med tanke på graviditeten. Hon behövde lugn och harmoni för barnets skull. Johan bestämde sig för att vänta med att berätta vad som hänt. 

Händelsen omnämndes i norska massmedia, men hotellet gjorde allt för att tona ner det hela. En bomb på hotellet var verkligen ingen bra publicitet. Och polisen höll, av strategiska skäl som skulle visa sig senare, tyst om vad de visste. Anledningen till explosionen sades vara under utredning, det rörde sig troligtvis om ett överslag i ett elskåp som orsakade en smärre brand, vilken snabbt kunde släckas i enlighet med hotellets brandskyddssystem. 

Klockan elva var Johan och de övriga i kvartetten anmodade att infinna sig på polishuset i Oslo. Polisen ville förhöra var och en för att kartlägga eventuella hotbilder. 

”Finns det någon som ni tror skulle vilja skada er eller röja er ur vägen”, undrade polisintendenten Ole Halvorsen vid Oslopolisen. 

  ”Nej”, svarade Johan, ”ingen. Jag kan inte i min vildaste fantasi komma på någon sådan. Jag har över huvud taget inga fiender alls, vad jag vet.”

”Ni nämnde om en incident i Köpenhamn för en vecka sedan”, fortsatte Halvorsen, ”Köpenhamnspolisen har rubricerat händelsen som ett vansinnesdåd, en galnings tilltag. Vad tänker ni om det?”

”Ja, jag vet inget annat. Det är helt oförklarligt.”

”Har ni varit med om något liknande tidigare, någon gång, tänk efter ordentligt.”

”Nej aldrig, aldrig någonsin.”

”Hur väl känner ni de andra i musikgruppen ni reser med. Hur länge har ni känt varandra?”

”Ja, egentligen bara några veckor. Jag fick ett erbjudande att spela med dem på deras Skandinavien-turné för några månader sedan. Deras ordinarie pianist hade stukat handleden och kunde inte spela. Turnén var redan inbokad sedan ett år tillbaka. De kunde inte ställa in den. De frågade mig och eftersom det är en välkänd och ryktbar kvartett såg jag det som ett privilegium att få vara med. Dessutom är det hyfsat bra betalt och som musiker får man ta tillfällena i akt.”

”Jag förstår”, sa Halvorsen och tittade i ett papper han hade framför sig. ”Vad vet ni om en organisation med beteckningen ’ETA’?”

”En terrorklassad organisation i Spanien som vill ha ett självständigt Baskien”.

”Har dina kollegor i musikgruppen nämnt om denna organisation. Har du fått uppfattningen att någon av dem har ett samröre med ETA eller stöder dem på något sätt?”

”Vi har talat lite om Baskien och självständighetssträvandena. Det verkar som om man kanske tidigare stött ETA, men i dagsläget tar man avstånd från våldet och förlitar sig på den demokratiska processen.”

 ”Man”, sa Halvorsen undrande. ”Vilka har tidigare stött ETA? Allihop eller bara någon?”

Johan skruvade på sig. Nu började han känna sig som en förrädare. Men egentligen inte. Ingen stödde ETAs metoder numera.

”Jag är övertygad om att ingen, vare sig Manuel, Nerea eller Joseba stöder våldshandlingar”, sa han slutligen.” Manuel kanske stödde ETA tidigare, men gör det inte längre.”

”Vi har kontaktat Interpol och spanska polisen. Manuel Karranza finns registrerad som misstänkt för samröre med ETA. Men det ligger 17 år tillbaka i tiden. Då var han 20 år och studerade vid musikakademin i Barcelona. Det kan ha varit en ungdomlig iver som ebbat ut under senare år. Hans syster Nerea finns det inga uppgifter om. Inte heller om Joseba Izuel. Däremot Anton Celaya, pianisten som stukade handleden förekommer ett flertal gånger, senast för två år sedan. Han har varit fängslad vid ett tillfälle men frisläpptes. 

Vi är benägna att tro att såväl incidenten i Köpenhamn som gårdagens händelse har ett samband. Vi vet inte hur, men det kan vara så att vi är något på spåren. Vår uppfattning är att du inte har något att göra med det hela. Dina tre kollegor vet vi inte riktigt hur det förhåller sig med. Men eftersom Manuel Karranza reagerade som han gjorde är det inte troligt att han är inblandad. Dock tyder hans sätt att agera på att han inte är helt okunnig om hur en bomb som den du utsattes för fungerar. 

Vår önskan är att du ville samarbeta med oss och att du och dina kollegor fortsätter er turné enligt planerna. När jag säger oss menar jag inte Oslopolisen. Då det gäller terroristhot finns det polisiära nätverk inom EU, med speciella befogenheter. Vår tanke är att ha er musikgrupp under bevakning. Det kommer att finnas personer med specialutbildning, civilklädda naturligtvis, som följer er i bakgrunden hela tiden. De kommer dels att fun^­­gera som beskydd om något skulle krisa till sig och dels som spanare. De ska dock helst inte synas, framför allt ska det utåt sett inte framgå att det finns en kontakt mellan er och dem. Förhoppningen är att den eller de som ligger bakom de bägge incidenterna du varit med om ska röja sig. Vi vet som sagt inte vad det gäller ännu, men bilden ska förhoppningsvis klarna framöver.

Vi hoppas som sagt att ni fortsätter er turné. Vill du hoppa av och åka hem kan vi inte hindra dig. Men om det finns ett hot mot dig är det inte säkert du kommer undan genom att åka hem. Då riskerar kanske även din fru att bli inblandad. Och då har vi inga befogenheter att ge något beskydd. Hotbilden är för närvarande mycket vag.”

Efter några timmar hos polisen var gruppen tillbaka på hotellet. Stämningen var dämpad. Man talade om det som hänt men ingen förstod det hela. Manuel och de andra två var förtegna om vad de sagt vid förhören hos polisen.  

”I övermorgon spelar vi i Stockholm, där vi har två konserter, och två dagar därefter i Helsingfors”, sa Manuel. ”Eftersom vi blivit fördröjda hinner vi knappast fram till Stockholm i rimlig tid i dag. Vi kan stanna här i Oslo en natt till, men det vill vi nog inte efter det som hänt. Bättre är kanske att köra så långt vi kan i dag och övernatta längs vägen.”

Sagt och gjort. Snart satt de i hyrbilen på E18 med Stockholm som mål. Det var sen eftermiddag och Johan kände att det snart var dags att ringa hem. Men han ville inte ringa från bilen utan tänkte vänta tills de gjorde ett uppehåll någonstans. Han hade bestämt sig för att än så länge hålla Ewa utanför det som hänt. Det skulle bli ohållbart för henne, hon skulle oroa sig hela tiden för vad som skulle kunna hända härnäst. 

De bestämde sig för att tillbringa natten i Örebro. Hittade ett Scandichotell där det fanns lediga rum. De åt en sen middag tillsammans i hotellets restaurang.

”Du undrar säkert, liksom polisen i Oslo, hur jag kunde reagera som jag gjorde”, sa Manuel under måltiden, och vände sig mot Johan. ”Det stämmer, uppgifterna i Interpols register, att jag hade kontakt med en grupp inom ETA när jag var ung. Vi tillverkade bomber bland annat. Men dessa sprängladdningar var endast till för att väcka uppmärksamhet, inte för att skada människor, speciellt inte oskyldiga, civila. Vi varnade alltid före ett attentat så att man kunde utrymma platsen. Det var ett sätt att visa att kampen för ett fritt Euskadi inte upphört. En bomb på en offentlig plats eller utanför en politikers hus får mer uppmärksamhet än en insändare i en tidning eller ett plakat i en demonstration. Vi visade också genom detta att vi hade kapacitet att verkligen kunna orsaka problem om man fortsatte ignorera oss och våra krav. Dessutom fanns det under hela Franco-regimens tid förbud och restriktioner mot yttrandefriheten, och även senare. Demokratins väg känns ofta lång när man är ung. Vissa saker känns ouppnåeliga med fredliga medel. Tyvärr är det nog så att bomberna och attentaten har hjälpt till att skapa det självstyre som ändå finns i dag. Fascisternas plan var att helt integrera Baskien med Spanien, språkligt och kulturellt. Det lyckades man inte med. Ockupationen är dock inte över ännu. Emellertid har jag sedan länge lämnat tron på att förändra situationen med hjälp av bomber eller andra våldsmedel. Jag kan förstå dem som inte tycker det finns en annan väg, men jag sympatiserar inte längre med deras metoder. ”

”Du reagerade väldigt snabbt måste jag säga”, sa Johan, ”du räddade mitt liv. Om du inte hängt med upp på rummet hade jag stått kvar och då hade jag inte suttit här nu. Men det hela känns helt overkligt. Vad är det som händer egentligen? Jag har ju absolut ingenting med ETA att göra.”

  ”ETA är nog inte så homogent som en del kanske tror”, inflikade Nerea. ”Där finns många fraktioner och subgrupper med särintressen. En del är nog idealister men där finns säkert andra som använder politiska slagord som en fasad för helt egoistiska intressen.”

”Absolut”, sköt Joseba in. ”Vissa fraktioner har utvecklats till rent kriminella gäng. Rena maffian. Mina föräldrar har varit utsatta för sådana. Gangsters, utpressare är de.”

”Men var kommer jag in i bilden”, sa Johan med en viss desperation i rösten. ”Jag har absolut ingenting med ETA eller Baskien att göra. ”

”Det kanske är ett misstag”, försökte Nerea. ”Det händer konstiga saker ibland. Man fattar ingenting. Det kanske är över nu. Hoppas det.”

De andra nickade men såg fundersamma ut.

Senare på kvällen tog Johan hissen ner till hotellets foajé för att kontrollera lösenordet till Internetuppkopplingen som inte fungerade. Han såg Nerea sitta ensam, med en Coca-cola lite längre bort i en soffa vid en liten damm med porlande vatten och gröna växter i stora krukor. Hon såg sorgsen ut.

Johan gick dit. ”Hur är det”, frågade han.

Nerea torkade sina kinder med en servett och log svagt. ”Så där”, svarade hon.

”Du verkar ledsen, har det hänt något?” Han granskade henne, hon var otroligt vacker i det magiska ljuset från reflekterande spotlights som placerats effektfullt vid dammen och bland växterna. Det kändes som om hon bara väntade på att han skulle sätta sig bredvid henne, lägga armen om henne och trycka henne ömt, tröstande, intill sig. Men han betvingade sig.

”Nej, inget speciellt. Det är allting. Ibland känns allting så meningslöst. Visst, det är roligt att spela, att ha konserter, att dansa. Men ibland blir det så tomt, ensamt, fruktansvärt ensamt.” Hon tittade på Johan som satt sig i en fåtölj bredvid. ”Du verkar inte tycka att något är meningslöst?”, sa hon.

”Nej, det gör jag nog inte. Okey, ibland känner man sig hängig, vem gör inte det. Men annars känns det som om meningen med livet klarnar alltmer. Det är väl det du talar om, meningen med livet?”

”Ja, förmodligen.”

”Vad tänker du? Tror du det finns en mening med livet? Tror du på Gud?”

”En mening? En Gud? Jag önskar jag kunde tro det, men jag vet inte. Tror du på Gud, tror du livet är mer än en slump?”

”Ja det tror jag, jag är övertygad.”

”Allt verkar ha gått bra för dig. Du har en fru som älskar dig och ni väntar ett barn. När jag såg dig och Ewa tillsammans förstod jag att ni älskade varandra, inte på ytan utan på djupet, att ni var lyckliga tillsammans. Det gjorde ont i mig, missförstå mig inte, jag önskar er all lycka. Men jag tänkte på mitt eget misslyckade äktenskap. Jag blev fruktansvärt besviken när jag förstod att Carlo hade andra kvinnor, att han ljög för mig och förde mig bakom ljuset. ”

”Men ni är skilda eller hur”, frågade Johan. 

”Ja vi är skilda.”

”Och det kan inte du belastas för, eller hur? Det var inte ditt fel. Det var han som bedrog dig. Du måste gå vidare, kanske hitta en ny livspartner.”

”Ja han bedrog mig men jag bedrog honom också”, svarade Nerea.

”Jaså?”

”När jag förstod att han var otrogen ville jag hämnas, jag inledde ett förhållande med en annan man.”

”Ja, det var kanske inte så bra, men man kan förstå det. Kan du inte lämna det bakom dig?”

”Jag blev gravid. Vi träffades under ett halvår, och jag blev gravid. Han var gift, en betydelsefull man inom politiken, en man som många kvinnor åtrådde. Han var Carlos chef, en man som Carlo beundrade och såg upp till. Jag ville såra Carlo som han sårat mig. Men när jag berättade att jag var gravid blev det ett enda kaos.”

”Vad hände”, undrade Johan.

”Abort”, svarade Nerea, och stirrade ut genom de stora panoramafönstren. ”Jag gjorde abort. Inte i Spanien, det gick inte. Jag åkte till Frankrike, han, politikern, ombesörjde det, han hade kontakter. Det var tvunget, sa han. Hela hans karriär stod på spel. Om jag inte gick med på abort måste han döda mig. Okey, han använde inte ordet döda, men det var det han menade.

Jag mådde fruktansvärt dåligt efteråt. De följande månaderna ville jag bara dö. Manuel tog hand om mig som när vi var små”, hon log lite matt, ”jag fick flytta hem till honom ett tag. Han kom med frukost på sängen, spelade för mig. Han var fruktansvärt upprörd över det hela, speciellt över att han, politikern, jag vill inte nämna hans namn, hade hotat mig. Manuel ville ge igen. Han kände någon som kunde ordna det hela. Det skulle se ut som ett politiskt mord, sådant händer i vårt land. Men jag hindrade honom från att sätta sina planer i verket. Jag har mött så mycket våld och död. Nu senast aborten, är inte det också mord?”

Johan var tyst, han visste inte vad han skulle säga. Till slut sa han: ”Den Gud jag lärt känna i Bibeln är full av nåd och förlåter våra synder om vi vänder oss till honom. ”

 Nerea tittade ut genom fönstret och tårar rann nerför hennes kinder. 

Kapitel 8

Den svenska regeringen anslöt sig så småningom till den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventions-politiken. I början av 1937 lade den socialdemokratiska regeringen med statsministern Per-Albin Hansson fram ett lagförslag ”angående åtgärder för att förhindra frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m.m.”. Trots detta begav sig många svenska volontärer, även efter den nya noninterventions-lagen, till stridigheterna på den pyreneiska halvön för att ansluta sig till den Internationella brigaden i kampen mot de fascistiska falanggisterna. De flesta var politiska aktivister från arbetarklassen i motsats till de engelskspråkiga volontärerna som främst bestod av studenter och intellektuella. Bland dem namnkunniga personer som George Orwell och Ernest Hemingway.

På sensommaren 1937 beslutade sig bröderna Sture och Egon Sandberg för att bistå sina kamrater i den nya spanska republiken. De fick hjälp av SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, att arrangera resan. De hade tänkt resa själva, men en syster, Elsa, gav inte med sig. Hon skulle också med. Det fanns många kvinnor med i kampen i Spanien hade hon hört. Dessutom hade hon arbetat med vård av gamla och sjuka vilket säkert behövdes i en sådan här situation. 

Resan gick över Oslo med båt till Antwerpen och sedan vidare till Paris. Efter flera veckors strapatser hamnade de i Zaragoza i nordöstra Spanien. Tanken var att de skulle till Madrid där hårda strider förekom. Men på vägen dit bombades deras konvoj av Francos flyg. Egon dog omedelbart medan Sture sårades svårt. Elsa var helt oskadd, men svårt chockad. Hon försökte hjälpa sin bror så gott det gick men hans skador var så omfattande att han avled bara efter några dagar. 

Den unga svenskan, bara tjugoett år gammal, som endast talade några ord spanska, och som just förlorat bägge sina bröder, ansågs av tillskyndande befäl inte som lämplig för fronttjänstgöring. I stället fick hon följa med en lastbil som skulle västerut mot det baskiska Bilbao. Där återhämtade hon sig någorlunda och började hjälpa till på ett mejeri med framställning av smör och ost. En chaufför från San Sebastian, Xabier Robitaille, som körde ut mejerivaror i regionen fattade tycke för den unga svenskan. Xabier var även konstnär, han hade vid ett tillfälle deltagit i en samlingsutställning med bland andra Salvador Dali, men att leva på sin konst var inte lätt under krigsåren. Sommaren 1941 gifte de sig och 1944 fick de en son som fick namnet Raol efter sin farfar.  Livet var inte helt lätt, men det var inte lätt för någon, utom möjligen för Franco-regimens kollaboratörer. 

Xabier visionerade dock om bättre tider. Han antydde för Elsa något han deltagit i som chaufför vid en militär aktion då man fraktade den spanska guldreserven till kusten för att skeppas vidare till Odessa och Stalin. Det finns tonvis med guld som väntar så fort saker börjar lugna ner sig, påstod han. Guldet skulle enligt honom finnas gömt i en lada på en gård som tillhörde en släkting till honom, söder om Madrid. Elsa visste inte om han fantiserade, hon visste inte vad hon skulle tro och hon fick inte säga något till någon. Xabier, som efter den spanska republikens kapitulation 1939 anslutit sig till den baskiska frihetsrörelsen omkom dock tragiskt i en olycka med en bomb. Elsa tog då, trots fädernesidans släktingars protester, sonen Raol med sig och for hem till Sverige. 

När Raol, tolv år senare återvände till San Sebastian kände han en sällsam glädje. Redan då han anträdde resan, strax efter det att hans mor, Elsa, hade vinkat av honom på stationen i Gävle, infann sig en frihetskänsla som han aldrig tidigare haft.  Kusinen Kepa och farbroder Jokin mötte honom på busstationen i San Sebastian. Det blev fest i familjens hus med fler släktingar och vänner. Raol kände sig som om han kommit hem. Han hade en hatkärlek till sin mamma. Hon älskade honom, det visste han, och han älskade henne. Samtidigt kände han sig ständigt sviken av henne när hon körde iväg honom när olika män kom på besök. Men den där Stig fick vad han var värd, tänkte Raol. Han mindes med tillfredsställelse ljudet då Stigs skalle krossats mot den hårda stenplattan framför spisen. Hemmet i Gävle hade aldrig varit ett hem. Men här hos Kepa och hans familj kände han sig hemma.

Raol visade sig vara praktiskt lagd med sinne både för det estetiska och det tekniska. Han lärde sig göra inredningar till båtar i ädelträ, så småningom med egen design. Men även att serva och reparera båtmotorer. När han fyllde tjugoett och blev myndig talade han nästan lika bra spanska som svenska. Ja även en del euskadi även om det vid denna tidpunkt var förbjudet. På sin tjugoettårsdag fick han överta ett stycke land vid havet utanför San Sebastian. Det var arvet efter hans far som farbrodern Jokin förvaltat. Farfar Raol hade förvärvat ett område med en egen liten hamn på 1920-talet. Efter farfaderns död delades denna mark i två delar till de bägge sönerna Xabier och Jokin. Hamnen hade man dock gemensamt. 

Hamnen låg mycket vackert vid en liten vik. En man, medlem i falangistpartiet tillika löjtnant i spanska flottan, Joan Puiggalí, hade under lång tid haft ögonen på denna hamn och velat köpa den. Han hade själv ett stycke strandtomt som gränsade till brödernas mark, men ingen egen hamn. Bröderna eller rättare sagt, Jokin hade dock inga planer på att sälja sin arvslott. Framför allt inte till en kollaboratör, en förrädare till Baskiens självständighet. Inte heller Raol, ville sälja efter det att han blev ägare till den andra delen. Puiggalí gav sig dock inte. Efter en lång tids lobbyverksamhet på stadskontoret i San Sebastian och med hjälp av sina kontakter inom militären lyckades han få marken att klassas som militärt område på grund av sitt strategiska läge. Han drev på detta sätt igenom en tvångsförsäljning till staten, till ett undermåligt pris. Jokin och Raol blev mer eller mindre tvingade att sälja. De fick av Puiggalí veta att en vägran att skriva under köpehandlingarna skulle ses som illojalitet mot den spanska staten och skulle föra med sig mycket obehagliga konsekvenser. Efter försäljningen blev inte oväntat Puiggalí tillförordnad som förvaltare av hamnen för flottans räkning. I avtalet om förvaltarskap fanns en klausul inskriven som gav förvaltaren, det vill säga Puiggalí, option på att köpa marken när det militära läget i landet stabiliserats, vilket skedde endast efter några år.

Affären med Puiggalí blev en avgörande faktor till att Raol och Kepa bestämde sig för att, tillsammans med några vänner, bilda ett militärt förband som arbetade för Baskiens frihet från det spanska förtrycket. De hade sporadisk kontakt med mer organiserade ETA-förband, men frilansade så att säga en hel del på egen hand. För Raols del kändes det också som en möjlighet att få hämnas sin far som dog i denna kamp. 

Efter några mindre uppdrag, som att sätta upp affischer och förmedla flygblad till arbetarna på båtsvarvet i San Sebastian tyckte gruppen att de borde göra något mer radikalt. De hade länge talat om Puiggalí och att statuera ett exempel för kollaboratörer. Puiggalí, som begått mer än ett orättfärdigt övergrepp på baskiska familjer och frihetskämpar, skulle få plikta för detta. Och han skulle få göra det på en plats där det väckte uppmärksamhet – i den stulna hamnen. Raol hade av en ETA-medlem fått utbildning i att göra enklare, självutlösande, bomber. En sådan placerades i en exklusiv yacht som Puiggalí införskaffat och förtöjt i hamnen. Det var enkelt att komma dit nattetid, inga vakter eller annan bevakning fanns vid detta tillfälle. 

Bomben placerades och var dimensionerad för att skapa en rejäl explosion, men egentligen bara för att skrämma, inte för att döda. Men Raol hade räknat fel. Resultatet blev ett stort hål i skrovet vilket gjorde att båten som satts i brand sjönk inom tio minuter. Puiggalís hustru omkom, och två andra som var med i sällskapet denna eftermiddag fick svåra skador. Puiggalí själv skadade sina ben så svårt att de måste amputeras.  

Raol och de övriga i förbandet fick en rejäl reprimand från ETA-håll. Detta var inget ETA-uppdrag utan en personlig hämndaktion, menade man. Det skadade ETAs anseende. Emellertid blev man hjältar i mångas ögon, Puiggalí var en förhatlig person. 

Händelsen gjorde dock att Raol, Kepa och de andra fick ligga lågt ett tag. ETA-ledningen förbjöd dem att agera militärt tills de fick klartecken. Om de inte fogade sig skulle de få känna av ETAs disciplinära metoder. Så de fogade sig.

Under tiden gifte sig Raol med en av medlemmarna i gruppen, Edurne, dottern till en baskisk frihetskämpe som suttit i fängelse, men sedan frisläppts, och som nu levde ett tillbakadraget liv med svåra men från fängelsetidens tortyr. De fick två döttrar, Matxalen och Elsa samt en son Bernat.  Vid Bernats födelse fick Raol besked om att hans mormor dött. Raols mor Elsa hade avlidit två år tidigare så Raol var ende arvingen till mormodern. Kvarlåtenskapen bestod av en stuga vid Gårdskär några mil söder om Gävle. Raol mindes inte stugan med någon större entusiasm, men den låg strax intill Bottenhavet och hade stigit rejält i värde. Då läget i San Sebastian blivit påfrestande beslöt sig Raol för att flytta med familjen till Sverige för en tid. Inte minst med tanke på barnen. De skulle kunna gå i svensk skola och barnbidraget för tre barn blev ett välkommet tillskott i familjens budget. Boendet hade de mer eller mindre gratis, och jobb skulle Raol säkert kunna finna. 1982 flyttade man till Sverige men fem år senare flyttade man tillbaka till San Sebastian. Raols jobb var en avgörande faktor men även Edurnes känsla av främlingskap i det nya landet. Dock återvände man till Sverige fyra år senare, till stugan i Gård^­­skär på grund av Raols arbetsmöjligheter. Sex år senare blev det Spanien på nytt. 

1994 fyllde Raol femtio år. Några år senare, efter det att Bernat blivit myndig, flyttade Raol och Edurne tillbaka till stugan utanför Gårdskär i Älvkarlebys kommun för gott. Man tillbringade stora delar av året i Baskien men var officiellt folkbokförda i Sverige.

Kapitel 9

På Katedralskolan i Lund hade tvåorna just gått igenom kolonialismen och första världskriget. Ewa höll på att förbereda lektionerna som skulle handla om Europa under mellankrigstiden och upptakten till det andra världskriget. Det var i detta glapp mellan de två världskrigen som spanska inbördeskriget tog plats från 1936 till 1939. Spanien blev en militär lekstuga för flera av huvudaktörerna i det kommande storkriget. Man testade sina nya vapen, stridsvagnar, flygplan och artilleripjäser. Nazityskland och Mussolinis Italien ställde sig på Francos sida medan Sovjet^­­unionen slöt upp bakom republikanerna. Övriga Europa, med England i spetsen bedrev en noninterventionspolitik, en icke-inblandningspolitik. Så även Sverige trots att Per Albin Hansson tidigare uttryckt att det rimliga vore att stödja den unga, demokratiskt valda, republikanska regimen. Noninterventionspolitiken fick en hel del kritik. Den kände brittiske författaren George Orwell menade att man förrådde demokratins sak i Europa och offrade Spaniens folk av stormaktspolitiska och ekonomiska skäl.

I den spanska konflikten drogs även Baskien in. De sju baskiska provinserna hade sedan statsgränsen mellan Spanien och Frankrike slogs fast 1659 klämts in mellan dessa två centralmakter. Dock var inte alla innevånare i provinserna baskiska nationalister med en önskan om en baskisk stat. Många nöjde sig med att bara vara spanjorer eller fransmän.

Dagens baskiska nationalism, som har sina rötter i Sabino Arana y Goiris nationalistiska idéer från slutet av 1800-talet, fick vind i seglet genom Francos försök att driva genom sina visioner. Sabino Arana y Goiri betraktade de baskiska områdena på spanska sidan gränsen som erövrade och ockuperade av Spanien. Han menade att de traditionella baskiska landskapslagarna, fueros, var de enda rättmätiga baskiska lagarna och att språket, euskeran, och de baskiska sederna och traditionerna måste försvaras. Det var Sabino Arana y Goiri som formgav den baskiska flaggan Ikurriñan och skrev den baskiska nationalsången Gora ta Gora. Han lade grunden för firandet av den baskiska nationaldagen Aberri Eguna och hittade på namnet Euskadi. 1895 bildade Arana y Goiri det baskiska nationalistpartiet PNV, Partido Nacionalista Vasco. Det är samma PNV som i dag är Baskiens största parti även om detta parti i dag tar avstånd från en hel del av Sabino Arana y Goiris ursprungliga åsikter. Bland annat rasistiska idéer om baskerna som ett folk överlägset spanjorer och fransmän.

När Franco efter att ha besegrat republikanerna skaldade: ”España, una, libre y grande”, ”Spanien, enat, fritt och mäktigt”, blev detta signalen till en era av förtryck av alla åsikter och kulturella yttringar som inte stämde med Francos vision om ett stor-Spanien med honom som ledare. Fängslanden, avrättningar, tortyr och förföljelse av oliktänkande blev vardagsmat.  För baskerna innebar det bland annat förbud mot att tala och skriva på euskera. Det blev olagligt att döpa sina barn till traditionella baskiska namn. Alla baskiska ortsnamn fick nya spanska namn. Alla offentliga väg- och informationsskyltar byttes ut mot nya med spansk text. I detta tumult började Sabino Arana y Goiris tankar om en egen fri baskisk nation slå rot i många baskers hjärtan. 

Ewa kom att tänka på Manuels hårda nästan oförskämda tonläge när hon frågat vad nationalisterna hoppades kunna uppnå genom att bli en egen nation. ”Hoppas uppnå”, hade Manuel svarat, ”Vad uppnår ert eget land Sverige med att vara en egen nation. Ni kunde väl lika gärna tillhöra Norge eller bli en provins i Danmark.” 

Det var naturligtvis en dum fråga kunde hon medge så här efteråt. Den visade egentligen bara hur hon själv tog den svenska nationella friheten för given. Hon åtnjöt friheten av att vara svensk både kulturellt och nationellt utan restriktioner. Hon tog det för givet och tänkte egentligen aldrig på det. Ewa var inte nationalist. Hon var barn av en tid där man tyckte att starka nationella uttryck var smått patetiska. När man någon gång sjöng nationalsången var orden där men hjärtat gäspade. När Joseba talade om Baskien och friheten fanns det glöd och hänförelse i hans röst. Knappast så när hon eller Johan talade om Sverige.

Nationell yra kan i Sverige numera endast uppbringas vid större idrottsevenemang, påstod någon. Som när Sverige fick brons vid VM i fotboll för några år sedan eller när Tre Kronor tog guld i OS. Vi har visserligen nyligen fått oss en nationaldag tilldelad, men den väcker inte upp några nationella känslor att tala om. Annat är det i våra grannländer Norge och Finland, men de har fått kämpa för sin frihet, liksom Danmark. Sverige har varit förskonat från krig.  Engelsmän, amerikaner och andra har slagits och dött för den frihet vi åtnjuter menar en del. De kanske har rätt. Någon måste kanske dö för friheten.

Ewa blev alldeles stilla. Hon lade händerna på magen, det sparkade därinne, alldeles våldsamt. Hon kände sig matt och var tvungen att lägga sig ner på sängen en stund. Hon bestämde sig för att, för en stund, bara bada i glädjen och förväntningarna som fanns inför det nya som var på väg. Ibland behöver man stänga dörren till livets skuggsidor och låta hoppets sol få lysa med sin fulla kraft. Hon längtade efter Johan. Längtade efter hans närhet, att få ligga på hans arm och få känna hur hans hand smekte hennes kropp, mjukt och varsamt. Det behövde inte alltid sluta med sex, för hennes del, det var inte alltid nödvändigt. Men det slutade nästan alltid så ändå. Johan kunde inte stoppa. Det var okey, de var olika. 

Nu var gänget i Stockholm. Johan hade precis ringt, han ringde varje dag och talade om att han älskade henne. Konserten i Oslo hade tydligen gått bra, men nu var de i Stockholm och skulle spela i kväll i Blå Hallen. Han och Nerea och de andra. Ewa kom på sig själv att när hon tänkte på gruppen var det alltid Nerea som kom först. Som nu till exempel, nu funderade hon över vad som händer efter konserten. Då sitter de kanske tillsammans på hotellets restaurang. Manuel och Joseba beställer in ett gott franskt vin och något att äta. Nerea beställer bara något att dricka och Johan kanske hänger på Manuel och Joseba. Normalt skulle han nöjt sig med ett glas mjölk och en ostmacka. Men nu var han med personer med andra vanor. Hoppas han inte dricker för mycket vin. Tänk om han och Nerea får för sig att dela på en flaska tillsammans som Manuel och Joseba brukar göra. Och sedan följer Johan med Nerea in på hennes rum för att hjälpa henne med Internetuppkopplingen eller något sådant. De sitter där tillsammans vid datorn, nära intill varandra. Nereas parfym sprider sig kring Johan. Han lägger armen om henne som han brukar göra här hemma när han hjälper mig. Nerea lutar sig mot honom och lägger sin hand på hans knä. 

 Ewa bestämde sig för att lyda ett gott råd hon fick av en vän. ”Låt din oro bli en bön till Gud”. 

Hon fortsatte fundera över det Manuel sagt: ”ni kunde väl lika gärna tillhöra Norge eller bli en provins i Danmark.” Ja i Skåne finns ju en del som arbetar politiskt för att återföra Skåne till Danmark, om de nu verkligen menar allvar med det. Men att jämföra Sverige och Danmark med Baskien och Spanien känns inte så relevant. De nordiska länderna är mer som broderfolk och språkmässigt mycket nära varandra. Finland är förstås inte så nära språkmässigt, finskan är som baskiskan ett mycket speciellt språk. Men att Finland skulle ockupera Sverige är svårt att föreställa sig. Sverige har däremot ockuperat både Norge och Finland längre tillbaka. Och på Karl XII:s tid var svenskarna ända inne i Ryssland och härjade. Men om man i dag vill finna någon typ av motsvarighet till Baskien – Spanien fick det kanske bli i förhållande till vår store granne i öst – Ryssland. Där skulle kanske kunna uppstå, eller finns kanske rentav redan, visioner om ett Stor-Ryssland med Sverige som en annekterad provins. Hur skulle vi i Sverige reagera inför olika förändringar? Ewa försökte föreställa sig olika scenarion. Hon tänkte sig hur hon tillsammans med hela lärarkåren kallats till ett extramöte i Katedralskolans aula.

Där är en ny rektor, den gamla rektorn blev hämtad och kördes iväg i en militärjeep. Bredvid den nye rektorn står en rysk officer i uniform, samt en civilklädd man, en kollaboratör, Svensson, en kommunalpolitiker, som arbetat för och som välkomnat ockupationen. I såväl främre som i bakre delen av aulan finns ett antal beväpnade soldater. Rektorn harklar sig:

”Bästa medarbetare, vi är glada över att vår region nu får omstruktureras och ingå i en större mycket betydelsefull pakt, det nya Stor-Ryssland. Detta kommer att innebära en del förändringar. Alla förändringar kanske inte omedelbart känns bra men på längre sikt kommer det att gynna oss alla materiellt, kulturellt och politiskt. Sverige är ett litet land med små resurser, som ensamt inte förmår att utöva något märkbart inflytande på vår omvärld. Nu får vi möjligheten att tillsammans med övriga provinser i det mäktiga Stor-Ryssland kunna agera och påverka resten av världen i en mängd olika frågor.  

Det behövs som sagt förändringar för att vårt Stor-Ryssland ska kunna utvecklas på ett gynnsamt sätt. En av dessa förändringar är språket. Vi behöver ett gemensamt språk. Det gemensamma språket är ryska. Från och med nästa termin kommer därför all grundläggande undervisning på våra grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet att ske på ryska. Alla lärare på alla nivåer ombedes snarast att anmäla sig till de snabbkurser i ryska som startats i alla kommuner. Kurser i ryska kommer även att vara obligatoriska i alla skolor på alla nivåer. Det gamla språket, svenska, kommer under nästa termin endast tillåtas som komplement, som hjälp till att förklara och befästa det ryska språket. Från och med nästa år anses svenskan inte längre behövas. Att tala svenska i skolan kommer då att medföra reprimander och disciplinära åtgärder. Samma sak gäller för alla skolor och utbildningsanstalter i hela provinsen. 

Nu lämnar jag över ordet till herr Svensson, från kommunkontoret, som är Lunds nya kommunchef.”

”Bästa medborgare i vårt gemensamma Stor-Ryssland”, tog herr Svensson över. ”Det är med stolthet och förväntan vi går in i en ny era, den nya Stor-Ryska eran. Vi minns det gamla Sverige och är tacksamma över den tid som varit. Men låt oss inte fastna där utan låt oss tillsammans lyfta vår blick mot den tid som kommer. Våra ledare i Moskva har arbetat ut en storslagen strategi för allas vår lycka och välmående. Om vi håller oss till denna plan, denna strategi kommer vi att få se det Stor-Ryska riket expandera med stor kraft som kommer att medföra en ökad välfärd för alla dess medborgare. De krafter som motarbetar denna plan kommer obönhörligen och skoningslöst att slås ner. Det finns redan sådana krafter i verksamhet och vi uppmanar alla att anmäla var och en vid misstanke om otillbörlig anti-Stor-Rysk verksamhet. 

Ett steg i de kommande förändringarna är namnbyte. Alla städers och orters svenska namn kommer framöver att ersättas med ryska namn. Provinsen Sverige kommer att heta ’Provincia Svedskie’ och stavas, liksom allt annat, med kyrilliska alfabetets bokstäver. Lund föreslås heta ’Ludsk’, Malmö ’Michurisk’, och så vidare. Allt detta sker för att skapa en gemensam identitet i det Stor-Ryska riket. En gemensam identitet är mycket viktig för sammanhållningen i vårt rike. Vi är inte längre svenskar, finnar, ester, ukrainare eller något annat. Vi är stor-ryssar. Detta är målet med förändringarna. Ett stort och mäktigt rike med ett enda stort och mäktigt folk. 

Alla vägskyltar, gatuskyltar, informationsskyltar kommer att bli på ryska. Alla tidningar, TV, radio, böcker och annat kommer i framtiden att vara på ryska. Att använda det gamla svenska språket kommer i framtiden att anses som försök till samhällsomstörtande, separatistisk, verksamhet och kommer att bestraffas. 

Några frågor?”

”Men alla svenska kulturskatter, till exempel Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Wilhelm Mobergs romaner, Strindberg och annat, ska deras alster inte få finnas kvar?”

”I den mån de anses som god nyttig läsning kommer de att översättas till ryska, om de inte redan är det. Jag tror att Astrid Lindgrens ’Pippi Långstrump’ redan är översatt samt att den finns som DVD på ryska. ”Han vände sig hastigt mot en medarbetare som stod bredvid. ”Ta reda på vem kvinnan är som ställde denna fråga”, viskade han snabbt. Han vände sig sedan mot auditoriet. ”Fler frågor?”

”Hur blir det med personnamn”, undrade en lite äldre man med grå tinningar och stora glasögon. ”Jag har hört sägas att barn inte längre får döpas med svenska personnamn. Kan det verkligen stämma?”

”Det är viktigt för vår gemensamma identitet i det Stor-Ryska riket att vi följer den strategi som ledarna i Moskva har utarbetat. Ja, det är riktigt att de svenska personnamnen ersätts med ryska. Även personnamn med regional anknytning binder oss vid det gamla och kan vara separatistiska. I stället för Nils och Olle kan man till exempel ge namnen Nicolai och Oleg. Och för flickor finns namn som Ludmila och Anastasiya i stället för Lena och Anna. Detta är en av många små saker som ska hjälpa till att förena alla medborgare i det Stor-Ryska riket och förhindra separatistiska tendenser.” Han vände sig ånyo mot medarbetaren och nickade. Medarbetaren nickade tillbaka i samförstånd och gjorde en anteckning om den äldre mannen som ställt frågan. 

En medelsålders dam reste sig upp: ”Menar ni att hela svenska språket och alla våra kulturskatter ska förgöras, kastas på soptippen som avskräde. Det verkar helt befängt. Alla sånger och psalmer, romaner, noveller, dikter, poesi. Det är fruktansvärt. Jag måste protestera med all kraft.” Kvinnan darrade av upprördhet och ett mumlande hördes bland de närvarande.

”Lugn nu”, manade herr Svensson. ”Det kommer att upprättas museer där det svenska språket och de gamla kulturskatterna kommer att bevaras. Kulturföreningar kan ges tillstånd att studera och tala svenska vid speciella tillfällen och på så sätt bevara detta språk för framtida forskning. Men i det offentliga rummet, och även i hemmen, är det ryska som gäller av de skäl jag anfört tidigare. Och som jag också sa tidigare kommer många svenska verk att översättas till ryska. De kommer inte att betraktas som avskräde och kastas på någon soptipp. Att tänka så är separatistiskt och det skadar vårt gemensamma stora mål. ”

Samlingen avslutades och lärarna lämnade aulan. Det var dags att avsluta dagen och bege sig hem. På vägen ut genom porten observerade Ewa hur kvinnorna och mannen som ställt frågor under sessionen fördes bort av soldater mot en parkerad bil. De syntes göra motstånd men soldaterna öppnade bildörrarna och tryckte bryskt in dem i baksätet. Sedan körde bilen iväg.

Väl ute på Stora Södergatan möttes Ewa av skrik och rop från ett demonstrationståg. Det var en blandning av unga och gamla. Man bar banderoller med texter som ”Bevara svenska språket”, ”Låt Lund heta Lund”, ”Vi vill läsa Astrid Lindgren på svenska”, och liknande. Plötsligt stormade uniformsklädda män mot demonstranterna. De slog vilt med sina batonger in i gruppen. Människor slängde banderoller och plakat och flydde åt alla håll. Några stannade kvar, bröt upp gatstenar och kastade mot angriparna. De uniformsklädda svarade med att skjuta tårgas mot stenkastarna som flydde de också. Piketbilar körde fram och lastade in dem som blivit liggande på gatan, som blivit skadade i bataljen. 

Ewa rusade hemåt, upprörd över allt hon varit med om. Hon måste få träffa Johan och prata om allt som håller på att hända. Hon träffade Johan i porten upp till deras lägenhet. Han leddes av två konstaplar, näsan blödde, håret var rufsigt och han hade flera skador i ansiktet. Konstaplarna förklarade att han var misstänkt för samröre med SOF, ”Sverige och Friheten”, en separatistisk organisation som uppviglar massorna mot det nya Stor-Ryska riket.  Han gjorde motstånd vid gripandet vilket förvärrade saken. Fängelse och hårda förhörsmetoder väntade. 

”Jag älskar dig”, ropade Johan till Ewa medan konstaplarna hårdhänt föste in honom i en väntande bil som for iväg med tjutande däck. 

Ewa vaknade, hon hade slumrat till på sängen, och nu sparkade det i magen igen. Telefonen ringde, klockan var tio på kvällen. Det var Johan. ”Jag vill bara tala om att jag älskar dig”, sa han. ”Sov nu gott”. 

Kapitel 10

Efter det att Elsa Sandberg vinkat av sonen Raol på järnvägsstationen i Gävle åkte hon hem till lägenheten vid Brynäsparken. Hon satte sig på en stol i köket och önskade att få dö. Hennes blick föll på stenbeläggningen framför gasspisen. Köket hade genomgått en omfattande städning. Blodet på stenbeläggningen och det övriga golvet var borttorkat sedan länge. Elsa mindes ljudet när Stig krossade skallen mot stenhällen. Ett fruktansvärt ljud. Delvis befriande vid tillfället eftersom Stig attackerade Raol med en kniv i handen. Det fanns en känsla av befrielse associerad med detta makabra ljud då en människoskalle krossades mot hård sten. Men hela händelsen var fruktansvärd. 

Stig var inte en bra person. Han var svekfull och ohederlig, försörjde sig på ett tvivelaktigt sätt. Handlade en del med stulna varor. Han stal inte själv, vad Elsa visste, men han sysslade med häleri. Samtidigt brukade han betala Elsas hyra, inte varje månad men vissa. Han krävde då vissa gentjänster av henne. Krävde och krävde, det var väl inte sagt så, men det fanns ett outtalat samförstånd dem emellan. Elsa var vid denna tid relativt ung, lite över de fyrtio, och attraktiv. Stig var frånskild och behövde en kvinnas värme då och då. Elsa önskade inte ha det så, men omständigheterna tvingade henne, hon visste inte annars hur hon skulle kunna få ekonomin att gå ihop. Det var ju inte bara hon, hade det varit så hade det varit mycket lättare. Men hon hade ju Raol att ta hand om. Raol kändes ibland som ett problem, samtidigt var han hennes stora glädje. Ett vackert minne efter fadern, Xabier, en man som hon älskat och gift sig med. Hon mindes vigselceremonin i den lilla katolska lantortskyrkan och den sprakande festen efteråt. Alla Xabiers släktingar och vänner, maten, musiken, dansen. De följande åren var tuffa, men de hade många fina stunder tillsammans. Så plötsligt kom den stora chocken. En bomb utlöstes av misstag, Xabier sprängdes i bitar. Hon skrek av inre smärta när hon fick höra det, släktingarna försökte trösta henne men hon var otröstlig. Hon hamnade i ett kompakt mörker i flera veckor. Först hennes bägge bröder och nu hennes man. Efter några veckor tog hon sig dock samman. Hon fokuserade all sin kraft på Raol. Han behövde en mamma nu. Han förstod inte riktigt vad som hänt, han var för liten. 

Elsa hade inte förstått Xabiers engagemang i den baskiska frihetskampen. Hon tänkte sig det hela som någonting i stil med det politiska engagemang hon mött hos sina bröder innan de for till Spanien. Man delade ut traktater och talade med folk på stan. Hon hade inte förstått brutaliteten i den baskiska frihetskampen. Nu började hon bli varse den på ett annat sätt. Hon mötte släktingar och nära vänner till Xabier som var stukade efter misshandel och tortyr i spanska polisens förhörs^­­källare. Och en del kom inte tillbaka. Samtidigt hörde hon om politiker som kidnappats och mördats av baskiska befrielsegrupper. Namnet ETA började nämnas i tidningar och bland vänner och bekanta. Efter det att en nära vän, en av hennes bästa väninnor, omkommit tillsammans med sin man, vid en razzia i deras hem där skottlossning ägt rum, hade Elsa fått nog. Hon tog Raol med sig, trots släktingarnas protester, och for tillbaka till Sverige. 

”Mamma, dom kallade mig horungen när vi spelade fotboll, vad betyder det?” Elsa fick fortfarande tårar i ögonen när hon mindes Raols frågande ögon när han tittade på henne. Så det var så grannarna tänkte om henne. Hon hade märkt hur grannarna granskade henne när hon kom in på gården. Hur de slutade prata med varandra när hon kom, alla utom en. Karla hette hon. De hade varit arbetskamrater under en kort period på godisfabriken några kvarter bort. Det var den fabriken som tillverkade den välkända halstabletten Läkerol. Men man gjorde även godis, gelé- och skumsaker i olika former och färger. Det var där Elsa och Karla jobbat tillsammans. De stod vid bandet som godissakerna kom på och sorterade dem och stoppade dem i olika askar och lådor.

Elsa och Karla blev vänner. Karla visade sig bo i samma hus som Elsa så de träffades ibland även på fritiden. Karla var gift men hennes man hade blivit arbetslös och hade problem med spriten. Det hände att Karla kom ner sent på kvällen och fick sova över hos Elsa när mannen blev våldsam. 

Så de var på sätt och vis olyckssystrar. Några av Elsas manliga bekanta hade också problem med spriten. De var inte så många, hennes manliga bekanta. Hon var inte alls någon hora som grannarna tänkte. Hon hade väl rätt att ha hur många manliga bekanta som helst som kom och hälsade på. Det behövde inte grannarna lägga sig i. Hon hade aldrig tagit betalt av någon. Hon träffade några stycken då och då. De kom på olika dagar, hon visste vem som kom och när, hon hade sagt till dem att alltid ringa först om de skulle träffas. De brukade ge henne lite gåvor, de visste att hon hade det knapert. Ragnar förestod en matbutik, han hade alltid med sig kassar med mat. Stig betalde hyran då och då. När Bertil gick frampå småtimmarna låg där alltid en hundralapp på nattduksbordet. Det var en hel del pengar på 50-talet. Ibland låg där tvåhundra. Men det var inget hon begärde, de var vänner, så var det. Olle var den jobbigaste. Hon hade sagt åt honom att hon inte ville träffa honom mer. Men han kom ändå ibland, utan att ringa. Och han var alltid berusad då. Två gånger hade hon fått ringa polisen. Grannarna hade pratat om att få bort henne från huset fick hon veta av Karla, men Karla hade försvarat henne. Karla var nog hennes enda vän. 

En dag hände det som förändrade allt. Karla kom instormande och sken som en sol. 

”Jag har blivit frälst sa hon och log med hela ansiktet.”

”Frälst”, upprepade Elsa och såg ut som ett frågetecken. ”Vadå, frälst?”

”Du vet, han, maskinmästaren på godisfabriken, Nisse, han har frågat mig flera gånger om jag ville följa med honom och hans fru på möte i Pingstkyrkan. Han är ju jättesnäll, eller hur, men jag har alltid sagt nej. Man har ju hört rykten om dom där pingstvännerna, dom klättrar på väggarna och fångar andar i påsar och sånt. Jag nämnde det för honom men han bara skrattade. Ja vad folk hittar på, sa han. Men om folk trodde det borde dom gå dit för det vore i så fall en sensation, att få se folk klättra på väggarna, sånt ser man annars bara på cirkus, och då får man betala för det, sa han. Ja tänkte jag, det har han rätt i. Så när han frågade igen sa jag att jag hänger med.

Det var nu i förmiddags. Där var en predikant från Norge på besök. Han predikade och läxade upp hela församlingen där. Han sa, ja han nästan ropade, att folk måste omvända sig. Att dom i kyrkan hade blivit ljumma och självgoda, tyckte dom var bättre än syndarna där utanför. Men så är det inte, sa han. Vi är alla syndare. Självgodhet, materialism och avund är lika stora synder inför Gud som otukt och superi. Ja han gick på och skrädde inte orden. 

När han slutat tänkte jag att nu åker han väl ut härifrån med huvudet före, så som han har gått på. Men pastorn, en äldre vithårig man, steg upp i talarstolen och sa nåt i stil med att Gud har sänt en profet till oss, inte för att förgöra oss utan för att upprätta oss. Låt oss allesammans böja våra knän och ödmjuka oss inför Gud och be honom om förlåtelse för vår självgodhet, snålhet, stolthet, själviskhet, avundsamhet och allt annat ont. Låt oss be om Guds nåd så att vi kan få hjälp och kraft att bli sanna Jesu lärjungar som gör goda gärningar och som kan bli till välsignelse för våra medmänniskor.

Sedan böjde alla knä, utom jag och några till. Dom bad högt nästan allihopa på samma gång, det blev ett himla liv. Först blev jag lite rädd att det skulle spåra ur, men efter ett tag kändes det ganska skönt att sitta där. Det kom någon slags känsla av värme och trygghet in i lokalen, jättemärkligt, inte alls obehagligt, men märkligt, har aldrig varit med om något liknande. Efter ett tag så slutade dom be och satte sig upp i bänkarna. Den norske predikanten frågade om någon ville ha förbön, ville bli frälst. Kom fram hit så ska vi be för dig. 

Då gick jag fram”, sa Karla och log mot Elsa som lyssnade med stor förvåning. ”Dom bad för mig och frågade mig om jag ville ta emot den frälsning som Gud erbjuder genom Jesus Kristus. Jag sa att jag ville det och då bad den norske predikanten en bön som jag skulle be efter. Sedan sa dom nåt i stil med att nu är du frälst. Du har börjat en vandring med Gud, men du har mycket att lära om detta nya liv. Fortsätt nu att komma hit till mötena och bibelstudierna så att du får växa i din tro.

Och nu under eftermiddan har jag känt mig så lycklig så jag knappt kan sitta still, och jag har tänkt på dig hela tiden. Du måste följa med mig på mötet i kväll, du bara måste.”

Elsa försökte komma på någon anledning att inte följa med men kunde inte komma på någon. Dessutom hade Karla väckt hennes nyfikenhet. Hon följde med.

Elsa var ganska spänd när hon satt där i kyrkbänken bredvid Karla. Elsa tänkte minsann inte låta sig påverkas av något känslosamt fjams. Under sin uppväxt i föräldrarhemmet hade man oftast gett mycket nedlåtande omdömen om Gud och religion. ”Det är folkets opium” hade Karl Marx sagt, och detta uttalande citerades ofta av hennes far och bröder. Hon hade svårt att koncentrera sig på vad predikanten pratade om. Han var lite jobbig tyckte hon, ibland höjde han rösten och nästan skrek ut orden. Som en politisk agitator i Baskien, tänkte Elsa. 

Efter att predikanten slutat och satt sig på en stol uppe på podiet tog musiker vid och man började sjunga sånger ur en sångbok. Det var då det hände. En varm känsla kom över Elsa där hon satt i bänken. Precis som Karla beskrivit, en känsla av värme och trygghet, som om Fader Gud själv tagit henne upp i sitt knä och höll henne intill sig. Hon kände en lättnad, alla bördor, känslor av skuld och misslyckande rann av henne. Tårarna började rinna, de gick inte att hejda.

På natten kunde hon inte sova. Men hon vilade i samma känsla av värme och trygghet som hon upplevt i kyrkan. Det är den helige Ande hade någon förklarat för henne i kyrkan när hon berättat om sin upplevelse. Ja vad det nu var så var det underbart. Och fastän hon nästan inte sovit något alls kände hon sig helt utsövd på morgonen.

Den nya dagen och kvällen använde hon till att ringa till sina manliga bekanta. Hon berättade att hon nu var frälst och att de inte kunde träffas som de gjort tidigare. Hon sa att om de ville träffa henne fick det bli i Pingstkyrkan. Den ende som hörsammade detta var Ragnar. Och några veckor senare knackade han på dörren till hennes lägenhet. Han hade med sig två stora matkassar och en bukett röda rosor. Han frågade om han fick komma in. Elsa satte rosorna i en vas och satte på kaffe. När de satt där vid köksbordet friade Ragnar till henne. Hon blev mycket överraskad, var helt oförberedd på något sådant, men lovade att tänka på saken.

Karla blev eld och lågor när hon fick höra om det hela. ”Det är Ragnars föräldrar som äger butiken där han är föreståndare. Han kommer att ta över, hans föräldrar går snart i pension om dom inte redan gjort det. Du kanske kan få jobb där, eller föresten, om ni gifter er blir du delägare. Vilket kap. Halleluja, som dom säger i Pingstkyrkan. Jag tror benhårt att det är Guds vilja.”

”Ja, ja”, kommenterade Elsa, ”men det är inte livsmedelsbutiken jag ska gifta mig med, det är Ragnar. Jag måste veta att jag kan älska honom och göra honom lycklig. Jag har inte älskat någon på det sättet sedan Xabier, Raols pappa. Alla de här förhållandena jag haft har inte varit sån kärlek man gifter sig på. Visst tyckte jag om flera av dem och jag fick lite uppmärksamhet, men kärlek vet jag inte om jag vill kalla det.”

”Nä, men nu gäller det inte dem utan Ragnar”, inflikade Karla, ”hur känner du för honom?”

”Ragnar är nog den finaste man jag mött här i Sverige”, svarade Elsa. ”När Ragnar kom och hälsade på satt vi mest och pratade, jag lagade mat som han haft med sig. Sedan lyssnade vi på radion, Ragnar älskar klassisk musik. Ibland la vi oss på sängen och han höll om mig, det var allt. Kanske jag kan älska honom, jag tycker verkligen om honom. Vi kunde inte träffas hemma hos honom, han bor ju fortfarande hos sina föräldrar, därför kom han alltid hit”

”Va! Låg ni bara på sängen och höll om varandra, var det allt. Inget sex eller sånt? Var det så med de andra också som brukade hälsa på?”

”Nej, tyvärr inte, men med Ragnar var det så, vi har aldrig legat med varandra. 

”Då är du nästan oskuld, med Ragnar menar jag, då kan du ha brudklänning med slöja och allt. Jag kan hjälpa dig med allt det där.”

”Sakta i backarna”, Elsa log ett vemodigt leende, ”om det blir nåt blir det ingen brudklänning. Det hade jag när jag gifte mig med Xabier, ingen svensk förstås, men ändå. Blir det nåt får det bli en vanlig klänning, men jag tar gärna emot din hjälp.” 

Två månader senare gifte sig Elsa Sandberg med Ragnar Johansson. Hon blev fru Johansson och började arbeta i livsmedelbutiken. Efter ett tag öppnade Elsa, med Ragnars hjälp, en liten blomsteraffär i en lokal som var granne med livsmedelsbutiken. Affären gick bra och snart kunde Elsa anställa Karla där på halvtid. 

Elsa upplevde mer än tjugo lyckliga år tillsammans med Ragnar. Hon fick det inte bara materiellt bättre. Hon mognade som människa tillsammans med Ragnar. Han visade sig vara en mycket beläst person som samlat på sig ett berg av böcker under sitt fyriosexåriga ungkarlsliv. När Ragnars föräldrar pensionerats och flyttat till en mindre lägenhet i staden flyttade Ragnar och Elsa in i deras hus. Ett stort rum inreddes då som bibliotek och alla Ragnars böcker kunde plockas upp ur lådorna de förvarats i och placeras på bokhyllor efter ämne och författare. Elsa räknade dem vid ett tillfälle, 5264 stycken, allt från skönlitteratur och poesi till vetenskapliga och teologiska skrifter. Där, i biblioteket, tillbringade de många kvällar vid den öppna spisen, nersjunkna i var sin fåtölj med en bok i handen. Och många samtal kom i kölvattnet.  

Elsa fortsatte regelbundet att besöka Pingstkyrkan och deltog i hjälpprojekt man bedrev både lokalt och genom missionsarbete i bland annat Afrika. Ragnar följde med till mötena i kyrkan allt som oftast, men besökte även andra kyrkor.  Han lyssnade gärna till en god predikan och diskuterade med stor behållning teologiska frågor med präster, pastorer och andra bibelkunniga. 

Elsa tänkte ibland på tiden innan det första besöket i Pingstkyrkan och giftermålet med Ragnar. Hon tänkte på sin ateistiska uppväxt och föraktet mot den kristna tron som funnits där. Hon funderade över kriget i Spanien där hon mist två bröder och på den baskiska frihetskampen där hon mist sin första make och sin bästa väninna vid den tiden. All denna kamp som resulterade i död och olycka. En kamp för frihet som bara ledde till ännu mer förtryck, våld och död. Och tiden efter det att hon kom tillbaka till Sverige med lille Raol. Han skulle börja skolan men deras situation var bedrövlig. Svårt med jobb, ekonomin var urusel. Hon gjorde sitt bästa men snärjdes allt hårdare av ogynnsamma omständigheter och felaktiga val. Hon såg sig som fri och obunden men i verkligheten var hon slav under en mängd förvrängda föreställningar. 

Så helt plötsligt fick hon möta friheten på en plats där hon egentligen inte alls tänkt vara. Och på ett sätt som hon inte alls var beredd på. Än i dag förstod hon inte riktigt vad som hände den kvällen, men något hände. Det var inte den emotionella upplevelsen som var viktigast, även om den nog öppnade upp dörren. Men det var något som hände djupt inom henne som gav henne kraft och motivation att bli en annan människa. Det var som om ett nytt liv föddes inom henne, ett liv med helt nya förutsättningar på helt nya premisser. Detta nya liv gav henne en annorlunda syn på tillvaron. Hon förstod att livet här på jorden bara var tröskeln in i något helt annat. Att det fanns en gudomlig mening med livet som sträckte sig bortom tiden, in i evigheten.

En regnig novemberdag gjorde Elsa ett läkarbesök efter att inte ha mått så bra en tid. Man konstaterade då att hon hade långt framskriden cancer. Fyra månader senare var hon död. 

Raol kom på besök innan dess. Elsa var medtagen men hade stor frid inombords och kunde till och med le mot dem som kom på besök. Hon tackade Ragnar för de år de haft tillsammans, det hade varit de bästa åren i hennes liv, sa hon. Och snart skulle de ses igen i Guds rike, det var hon övertygad om.

Efter Elsas död fick Raol överta en del av hennes tillhörigheter, bl.a. brev och anteckningar från tiden i San Sebastian. Bland dessa ting fanns en skiss som hans far Xabier hade gjort och gett till Elsa. Ifall något skulle hända, hade han sagt. Skissen visade den plats söder om Madrid, nära Villarejo de Salvanes, där Xabier och några andra soldater, i oktober 1936, lastat av och gömt tio ton av den spanska guldreserven. 

Kapitel 11

Peder Forsling, kommissarie vid den nya sektionen för bekämpning av terroristnätverk satt och granskade rapporteringen som skett under veckan. Sektionen, med speciella befogenheter, var en del av ett större nätverk inom EU. Peder Forsling och hans medarbetare hade kontor i Stockholm. De var en grupp på sju personer, varav fyra sysslade med fältarbete, spaning och annat. Utåt var gruppen ett värdetransportföretag.

Rapporten handlade bland annat om flera tips som inkommit då det gällde ett bombdåd som riktat sig mot en pianist, Johan Lind. Han turnerade för tillfället i Skandinavien med en musikgrupp som hette Barcelonakvartetten, eller i programbladet, The Barcelona Quartet. En ung man i 25-, 30-års-åldern hade observerats utanför hotellrummet under dagen för bombdådet. Mannen som var klädd i mörka kläder och bar en kortbrättad hatt hade gått sin väg när hotellpersonal uppenbarat sig i korridoren, men sedan kommit tillbaka igen. Det var en av hotellets vaktmästare som gjort denna reflektion. Vid tidpunkten då det hände upplevde vaktmästaren inget märkligt i det hela. Det rörde sig ju ständigt folk i korridorerna. Men efteråt, då polisen gjorde efterforskningar, erinrade han sig det hela. Mannen i fråga hade vaktmästaren trott vara en hotellgäst, kanske en artist, dansare eller något sådant. Det bodde ofta sådana på hotellet som uppträdde i Oslo. Anledningen till denna reflektion var att personen i fråga rörde sig väldigt smidigt, hade vaktmästaren sagt, som om han dansade fram. 

Det intressanta var att personer som sett mannen som avlossat ett skott i Köpenhamn beskrev denna person på ett liknande sätt.  Han hade mörka kläder och hatt och rörde sig snabbt och smidigt, nästan som en dansare. Exakt vad de menade med dansare var svårt att veta, men det var intressant att människor oberoende av varandra fällde denna kommentar.

Spanarna som skuggade Barcelonakvartetten, och då speciellt Johan Lind, hade efter gårdagens föreställning på Blå Hallen, sett en person som stämde in på nämnda beskrivning. Han hade dykt upp invid kvartettens hyrbil och tittat in genom rutorna, som om han sökte efter något eller ville förvissa sig om att detta var rätt bil. Några andra personer hade då kommit till bilen som stod parkerad bredvid och då hade mannen försvunnit, vart hann inte spanarna se. Han var som uppslukad av jorden. 

Det som gjorde att den här historien hade hamnat på Peder Forslings bord var främst bomben i Oslo. Han hade haft en del samtal med sin norske kollega Halvorsen om det hela. Bomben var en sådan som användes inom terroristgrupper. Även om den inte var så avancerad var den dock tillverkad av några som visste vad de sysslade med. 

Halvorsen kopplade också ihop händelsen i Köpenhamn med den i Oslo. Vad de saknade där^­­emot var motiv. Det enda som fanns i polisens register om Johan Lind var en fortkörning för två år sedan. Han hade kört i åttiofem kilometer i timmen när det var sjuttio. Vad man spekulerade kring var naturligtvis kontakten med de övriga i gruppen. Inte minst det faktum att flera av dem haft samröre med ETA tidigare. Men varför utsattes Johan Lind för attack. Det var svårt att förstå. Det kunde naturligtvis vara ett misstag, ja det fanns många frågetecken.

Hur som helst, allt som kunde tänkas ha koppling till terroristverksamhet hade hög prioritet efter den 11 september. Vid minsta antydan ställdes stora resurser till förfogande. Det gällde att stoppa all sådan verksamhet i sin linda.

Kvällens konsert var förlagd till det anrika 1600-tals-slottet, Karlbergs slott invid Karlbergssjön alldeles norr om Kungsholmen. Konserten skulle vara utomhus i den vackra slottsparken, men i händelse av dåligt väder skulle den flyttas in i slottets Rikssal. Kommissarie Peder Forsling hade begärt extra insatser inför konserten. Att man kvällen innan haft viss kontakt med en misstänkt höjde förväntningarna. Det fanns inget som tydde på att den misstänkte, eller om de var flera, förstod att de eller han var utsatt för polisens bevakning. Att han försvann berodde av allt att döma på att ett sällskap från Blå Hallen kom för att hämta sin bil som stod parkerad bredvid Barcelonakvartettens hyrbil. 

Polisens spanare hade gjort allt för att inte röja sin identitet. Detta var det utgångsläge Forsling hade inför kvällens spaningsstrategi. 

Peder Forsling och hans mannar kunde höra musiken strömma ut från den för ändamålet uppförda scenen framför slottet på den sida som vette mot slottsparken. Forsling var ingen musikkännare och hade inte den blekaste aning om vad som pågick. En av medarbetarna, Lennart Andersson, log och nickade igenkännande. ”Dmitri Sjostakovitj”, viskade han förtroligt till Forsling. Han verkade njuta av musiken. Forsling skakade på huvudet, han förstod inte ens att de satt igång, han tyckte det lät som om de höll på att stämma sina instrument. Ja, ja, smaken är som baken, tänkte han.

Det kom ett nytt meddelande i öronsnäckan. En av spanarna rapporterade en motorcyklist som just kört upp, förbi parkeringen. Han hade vänt sin motorcykel, det verkade vara en Kawasaki z750, en riktig racer, mot utfarten, kanske för att kunna göra en snabb reträtt. Föraren bar ett fiol- eller gitarrfodral, ryggsäckstyp, på ryggen, och försvann snabbt in i buskagen.

Forsling förmedlade snabbt uppgiften vidare till alla. ”Avvakta, bara avvakta än så länge”, manade han. ”Meddela så fort någon ser personen i fråga.”

”Jag ser honom”, meddelade en av mannarna. ”Han står cirka tjugo meter från motorcykeln, in mot parken dold bakom ett stort träd. Nu verkar han ta sig vidare, verkar leta efter en bättre position.

Men vad händer nu? Någon annan kommer efter honom och ropar något. Nej vad i.., det är en av parkeringsvakterna. Han skriker att han inte kan ställa motorcykeln där den står, den måste ställas på parkeringsplatsen.”

Forsling som följt skeendet i sin infraröda militärkikare såg hur motorcyklisten vände och gick tillbaka, snabbt smidigt, ja nästan dansande. Han passerade parkeringsvakten, tog en liten omväg runt honom, rusade mot motorcykeln som startades med ett vrål och försvann sedan i flygande fläng.

”Fördömt”, skrek Forsling. ”Vilken klant till parkeringsvakt, han sabbade alltihop.”

”Skulle vi agerat”, frågade en av spanarna. ”Du gav inga order, så vi avvaktade.”

”Ja, det var bra”, svarade Forsling. ”Ingen mening att ta en person som inte gjort något, vi har hittills inga bevis för någonting. Vi måste avvakta så att vi kan ta den här filuren på bar gärning. Hade inte parkeringsvakten blandat sig i det hela hade det kanske uppstått ett sådant tillfälle i kväll. Nu får vi fortsätta vänta.”

”Dock var vi inte helt overksamma”, sköt en av spanarna in. ”jag smög fram och tryckte fast en sändare under den bakre stänkskärmen på hojen, och tog registreringsnumret. Vi kan följa den här snubben och se vart han tar vägen.”

”Strålande” utropade Forsling, ”strålande! Kontakta sambandscentralen och trafikinformationen och se till att vi får uppgifter om fordonets rutt.”

 Strax började rapporteringen strömma in via mobilen. ”Fordonet har lite svårt med hastighetsbegränsningarna. Det rör sig snabbt ut ur stan norrut, är nu ute på E4:an mot Uppsala, det går undan. Hastigheten rör sig om 130, 140 kilometer i timmen.”

  ”Kontakta mig så snart det sker någon förändring”, sa Forsling. ”Har ni kollat registreringsnumret, vem står som ägare?”

”Tyvärr är fordonet falskregistrerat det finns inget fordon med denna beteckning.”

”Jaha, ja då vet vi åtminstone att vi är på rätt spår. Någon vill dölja sina förehavanden, det står helt klart. Ska bli intressant att se vart fordonet är på väg.”

Efter cirka en halvtimme kom ny rapportering. ”Fordonet passerar Uppsala, är på väg mot Gävle. Det gjorde ett kort stopp utmed motorvägen. Men nu är det full rulle igen. Vi återkommer strax.”

”På väg mot Gävle?” Forsling tittade på sina medarbetare. ”Ja, som sagt, ska bli intressant att se var färden slutar.”

En fyrtio minuter senare. ”Nu har fordonet svängt av mot Älvkarleby på väg 291. Det kör inte lika fort längre, men har fortfarande problem med hastighetsbegränsningen.”

Efter ytterligare ett tag meddelades att fordonet passerat Älvkarleby och tagit av mot Gårdskär och sedan tagit in på en liten väg som gick ner mot havet men stannat där strax efter vägkorset. Det verkade vara ett glest bebott område. Längs vägen ligger några gårdar och några fritidsstugor. 

”Det har stannat nu, jag skickar positionen med SMS”.

”Tack för hjälpen, bra jobbat”, avslutade Forsling. Han vände sig till de andra. ”Vi kör dit, en bil räcker. Ni andra kan gå hem, det kommer säkert inte att hända mer i kväll.”

Två och en halv timme senare befann sig Forsling med två medarbetare Anna Green och Lennart Andersson, det var han som gillade Sjostakovitj, vid vägkorset utanför Gårdskär där en grusväg gick ner mot havet. De hade kunnat vara där tidigare men de hade stannat på en vägkrog för att få något att äta. Där fanns dock ingen motorcykel vid vägkorset fastän GPS-sändaren indikerade denna position. De lät bilen rulla förbi gårdarna och stugorna i låg fart. De ville inte stanna och eventuellt väcka uppmärksamhet. Det gällde att inte väcka misstankar hos den eller de inblandade att de var under bevakning. De flesta husen var helt nedsläckta så när som på en ytterbelysning som lyste upp en bit av gårdsplanerna och stugornas entréer. Så småningom tog vägen slut och man kunde skymta havet genom den karga växtligheten.

Vi bör nog hålla här ett tag”, föreslog Andersson som satt vid ratten, ”det kan verka lite misstänkt om man uppfattar det som om en bil bara kör förbi och sedan omedelbart vänder tillbaka. Om vi väntar en halvtimme kan man väl tänka att någon gjorde ett besök i något av husen.”

”Ja, eller så tror dom att någon körde ner för ett kvällsbad”, skrattade Anna Green. ”Är ni sugna på ett dopp, pojkar?”

”Nej tack”, replikerade Forsling med road min, ”men vill du ta en simtur så var så god, men det blir avdrag på lönen. Och var tillbaka inom tjugo minuter för då kör vi.”

”Hur kan vi vara säkra på att vi är rätt”, undrade Andersson. ”Är GPS-positionen så exakt?” 

”Den bör vara det”, svarade Forsling. ”Men vi får undersöka det hela närmre när det blir ljust.”

Efter en halvtimme vände man tillbaka, husen var fortfarande släckta. På vägen tillbaka till Stockholm dryftade man olika teorier och planerade för fortsättningen.

”Den här musikgruppen ska till Helsingfors nu, men kommer tillbaka till Sverige för en ny konsert om fem dagar. Något säger mig att ingenting kommer att hända innan dess. Bevakningen fortsätter även i Finland men jag tror vi ska inrikta oss på nästa konsert och att ta honom eller dom på bar gärning då. Och naturligtvis kolla upp gårdarna och stugorna och dom som bor där, utan att väcka misstankar. Vi får arrangera något med vägarbete eller elledningar, eller nåt sådant.”

Följande förmiddag körde Lennart Andersson, Anna Green och en före detta polis, Anders Gerde, som nu jobbade som jägmästare, iväg till området de besökt kvällen innan. Anders Gerde var betrodd och invigd i situationen. Han hade skaffat fram en skåpbil med dekaler där det stod Naturvårdsverket. Gruppen var nu ett team från Naturvårdsverket som kartlade förekomsten av hökuggla i området. Hökugglan är en häckfågel som flyttar söderut på vintern. Andersson och Green hade under färden fått plugga in fakta om hökugglan:

Hökugglan är 38-41 cm lång och har ett vingspann på 75-80 cm. Hannar väger i genomsnitt ungefär 270 gram och honor 320 gram. Den har lång stjärt. Hök i namnet har den fått för att den liknar falkar genom vingarnas form och den långa stjärten. Huvudet är runt och litet i förhållande till kroppen. Ögonen är gula. Även näbben är ljusgul. Ögonkransarna är vita, med svarta borst. Huvudet och halsen är svartaktiga på ovansidan, med vita fläckar. För övrigt är den brun på ovansidan, med vita fläckar och vit på undersidan, med mörka tvärlinjer. Vingpennorna är bruna, med vita fläckar. Stjärten är brun med vita tvärband. Ungfåglar är något mer gråbrunt färgade och har ännu inga tydliga linjer på undersidan.

Gerde försökte också återge Hökugglans olika läten, vilket väckte mycket munterhet under bilturen. 

Teamet hade fått instruktioner om att försöka hitta sändaren med hjälp av GPS-positionen. Den måste ha lossnat från motorcykeln eller så låg hela motorcykeln slängd i diket. Naturvårdsverkets bil stannade vid avtagsvägen. Gerde ställde sig med kikare och låtsades bespeja en stor fågel, en havsörn som rörde sig i stora svepande cirklar längs kustlinjen. De andra två gick längs vägen och letade.

”Här är den”, ropade Anna Green triumferande. Hon plockade upp den lilla sändaren som låg i dikeskanten cirka fem meter in på grusvägen. De granskade sändaren tillsammans och tittade sig omkring. 

”Kolla på de där groparna”, sa Andersson. ”Förmodligen slog hjulen i rejält där och då lossnade sändaren. Innan gick färden på bra asfalterade vägar, då var det inga problem.”

Så måste det ligga till fastslog de enhälligt. Men någon motorcykel syntes inte till.

Besöken på gårdarna och i fritidshusen gav inte heller något resultat. På gårdarna fanns till synes helt vanliga lantbrukare. I flera av stugorna fanns ingen hemma och någon motorcykel syntes inte till där. En av stugorna beboddes av en tysk familj som tydligen hyrt den över sommaren. I en annan fanns det bara en tjej i tjugofemårsåldern. Hon talade bra svenska, men med en lätt brytning. Hennes pappa bodde också där, men han var inte hemma för tillfället, och några hökugglor hade hon inte lagt märke till. Någon motorcykel fanns där inte heller. Men i hallen, när hon öppnade dörren, sågs en MC-hjälm liggande på hatthyllan. På den lättsamt ställda frågan om de hade motorcykel, ”va kul kör ni MC, det gör jag med, vad då för en”, som Andersson ställde i glättig ton, svarade hon att hennes pappa haft en motorcykel, men sålt den förra hösten, men funderade på att skaffa en ny. Bensinen är så dyr nu så en motorcykel vore ett billigare alternativ än bil. 

Ytterligare en stuga beboddes av en särling, en man i trettiofemårsåldern. Han verkade besvärad av besöket och brydde sig inte om hökugglor över huvud taget. Han hade en båt nere i viken och ägnade sig mest åt fiske. Han såg havsörn ibland och trutar.

Väl tillbaka på kontoret i Stockholm utvärderade man dagens besök i Gårdskär. 

”Något riktigt napp blev det tydligen inte”, fastslog Forsling. ”Men att vi är nåt på spåren är ganska klart, men vad, och vem? Den där tjejen som hade en pappa som haft en MC och som hade hjälmen på hatthyllan borde vi syna lite närmre. Varför ligger hjälmen fortfarande på hatthyllan om han sålt MC:n i höstas?”

”Det är kanske inte så konstigt”, tyckte Andersson. ”I en ganska liten stuga kanske man inte lägger undan saker om det inte behövs. Speciellt om det kanske redan i höstas fanns tankar på att köpa en ny MC på vårkanten.”

”Kanske inte”, genmälde Forsling”, men det är än så länge det bästa alternativ vi har. Och ni är säkra på att det inte fanns någon MC undangömd någonstans?”

”Andersson och jag finkammade hela tomten och alla tänkbara gömställen medan Gerde uppehöll henne med hökugglesnack”, sa Green. Men vad vi kan göra är att kolla upp om det finns ställen i närheten där man kan hyra en MC.”

”Ja, gör det. Kolla samtidigt vem som äger och bor i de stugor där ingen var hemma”, avslutade Fors^­­ling.

Följande förmiddag använde Forsling till att sätta sig mer in i terroristgruppers beteenden, speciellt då ETA-grupper. Dessa grupper arbetade, liksom de flesta andra, i mindre enheter, kommandon. I ETA-kommandon gick de olika medlemmarna under baskiska täcknamn som Ramuntxo, Txeroki,  Etxeberria med flera. De olika kommandona kände inte till varandra utan endast ledningen kände till dem. Kommandona bestod vanligtvis av unga människor, upproriska mot det som de upplevde som överförmynderi från den spanska staten samt med en god portion äventyrslusta. Att livet i ett kommando tidvis även kunde vara ganska lättjefullt med god tillgång på pengar bidrog säkert också. Kommandona, eller cellerna, hade ingen kontakt med varandra utan endast med någon från ledningen. Detta var naturligtvis en säkerhetsåtgärd, liksom täcknamnen, för att man inte skulle kunna avslöja varandra om man utsattes för tortyr. Men det betydde också att om förbindelsen med kontaktpersonen bröts så blev cellen isolerad, förlamad eller så började man operera på egen hand. 

Det fanns flera saker som förbryllade Forsling. Dels avsaknaden av motiv. Han kunde inte ens spekulera kring något motiv till att skada eller döda Johan Lind. När det rör sig om en så allvarlig sak som att döda någon brukar man kunna ana något slags motiv och den utsatte brukar veta om att han har fiender. Johan Lind verkade helt ren, han visste inte om några fiender alls. Dels hade Forsling hittills inte kunnat se att en grupp låg bakom. Det kunde naturligtvis finnas ett kommando i bakgrunden även om man hittills bara haft kontakt med en person. Ja, det fanns många frågor.

Telefonen ringde, det var Anna Green.

”Bingo”, utropade hon triumferande, ”vi fick napp. Vi hittade en liten bil- och MC-verkstad i Älvkarleby som har ett par motorcyklar de hyr ut. En av dem är en Kawasaki z750. Den visade sig vara uthyrd till en äldre man under den gångna veckan och under kvällen i fråga. Mannen verkade vara från trakten, han talade gävlemål, bröt inte på utländska eller så. Han betalade kontant i förskott, men lämnade tillbaka motorcykeln några dagar för tidigt nämligen i förrgår på morgonen när verkstan öppnade klockan åtta, alltså samma dag vi åkte dit med Gerde och hittade sändaren på vägen och undersökte husen. Men vi var där vid tio-tiden. Hur som helst, adressen som mannen uppgav och skrev på en hyreslapp gick till en gammal dam i Gårdskär, och hon visste ingenting om någonting.”

”Så var befinner vi oss nu då”, undrade Forsling.

”Ja, en liten bit närmre målet”, föreslog Green. ”Killarna på verkstan har gett ett signalement på mannen och skulle nog kunna identifiera honom vid behov.”

”Måste dom inte skriva ner personnummer och kolla körkortet när dom hyr ut en hoj”, frågade Forsling.

”Jo, personnummer finns, men stämmer inte. Men att kolla körkortet glömde dom tydligen”, svarade Green. ”Dom verkar inte tillhöra den administrativa sorten, dom är nog mer praktiskt lagda.”

”Kan vi få träffa pappan till flickan i huset med MC-hjälmen”, undrade Forsling. Utan att röja oss naturligtvis. Kan vi arrangera något?”

”Ja, vad då?”

”Vi får fundera lite, det är väl lika bra att ni kommer hit så länge.”

Kapitel 12

Johan mådde inte helt bra. Situationen tärde på honom. Han kunde inte dela sina bekymmer med Ewa som han brukade. Han ville inte oroa henne, både för hennes egen skull men framför allt för barnet skull. Om Ewa gick och var orolig hela tiden kunde det påverka barnet, trodde han. Han kände inte heller att han kunde avbryta konserten och åka hem. Det var inte bara av lojalitet mot gruppen, det var främst för Ewas skull. Halvorsen hade klargjort det hela mycket tydligt. Om han lämnade turnén och gruppen och begav sig hem kunde han inte räkna med något beskydd från polisen. Det fanns inga resurser och hotbilden var allför vag för det. Men om det fanns ett hot mot honom personligen, av någon nu okänd anledning, så skulle han i så fall utsätta inte bara sig själv, utan även sin fru, för detta hot utan att kunna räkna med något beskydd från polisen. Om han däremot fortsatte turnén, fanns högsta beredskap från polisens sida på grund av gruppens sammansättning. Det fanns en teori om att det hot Johan utsatts för inte nödvändigtvis hade med honom själv att göra. Det kunde finnas ett samband som hade att göra med de övriga medlemmarna i gruppen på grund av deras bakgrund i den baskiska frihetskamp som den terroriststämplade organisationen ETA förde. Och misstankar om terrorism var högprioriterat just nu inom polisen.

 Sedan hade han träffat Forsling i Stockholm. Han sa ungefär samma sak. Vi är något på spåren hade han sagt. Det finns bevakning både på konserterna och på hotellen. Men vi håller oss i bakgrunden och väntar på att de inblandade ska röja sig. Vi har redan sett tecken på detta och hyser gott hopp om att nå ett genombrott. Men vi måste invänta rätt tillfälle. Det bästa Johan och de andra kunde göra, menade Forsling, var att fortsätta turnén som planerat. Chansen för att de inblandade skulle röja sig var störst om de invaggades i tron att man inte såg ett samband mellan de föregående incidenterna utan bara fortsatte turnén som planerat. 

Förutom Ewa som han saknade mest, saknade han också gemenskapen med deras gemensamma vänner i kyrkan de var verksamma i och den grupp de regelbundet träffade en gång i veckan. Där brukade de ha bibelstudier, samtala om viktiga saker och be för varandra. Detta saknade Johan väldigt mycket just nu. Gemenskapen med de andra i Barcelonakvartetten var bra, han gillade dem verkligen. De var intressanta, kreativa personer och ibland väldigt roliga. Men det var ingen andlig gemenskap. När man kom in på existentiella och andliga frågeställningar fanns där ingen substans. Möjligen fanns det hos Joseba ett visst andligt intresse. Annars var det musiken och konsten som var livets mening. 

Men så var det för mig också tidigare tänkte Johan, innan jag träffade Ewa. Johan kom inte från något kristet hem. Han kunde inte påminna sig om att man någon gång talat om Gud eller andliga ting under hans uppväxt. Naturligtvis hade han hört talas om Gud och Jesus, liksom om Muhammed och Buddha. Och i skolan hade man religionskunskap. Men allt detta hade han betraktat som fantasieggande myter. Sådant som kunde användas som metaforer inom konsten. 

Det var när han träffade Ewa och hennes kompisar som han för första gången insåg att det fanns människor som på allvar trodde att det fanns en Gud. Dessutom trodde de att Bibeln var sann och relevant för den moderna människan. Först tänkte han att det skulle bli en lätt match att plocka ner dessa uppfattningar på jorden. Men de här människorna var betydligt mer pålästa än han räknat med. Det hela ledde till att han började inse att han själv var en andlig analfabet i behov av kunskap. Det gnagde lite på hans stolthet i början, men att få en anledning att träffa Ewa bidrog kraftigt till att han fortsatte besöka de sammankomster som anordnats för andliga samtal i kyrkan Ewa var med i. Efter ett halvår fann sig Johan vara övertygad om att det nog är rimligare att tro på en skapande Gud än på slumpen som upphovsman till universum inklusive honom själv som människa. Han blev även mer och mer övertygad om att Bibeln var äkta och att Nya testamentets framställning av personen Jesus mycket väl kunde vara sann. Bibelkritikernas argument framstod som subjektiva spekulationer utan förankring i historiska fakta. Det fanns ingen anledning att betvivla de bibliska böckernas autenticitet. Det finns inget material som är så väl dokumenterat som de bibliska skrifterna. Alla andra antika dokument som man vanligtvis sätter stor tilltro till är mycket sämre dokumenterade. Bibelskeptikernas kritik bygger på ogrundad skepticism inte på fakta. Och ogrundad skepticism är på sätt och vis en paranoja, tänkte Johan, som kan få folk att tro vad som helst om vad som helst.

Det fanns dock ett problem med tanken på att Jesus kanske var den Bibeln framställde honom som, nämligen som Guds son och världens frälsare. Det ställde Johan inför ett val som, om han bejakade Jesu lära och frälsningens budskap, skulle föra med sig en del konsekvenser, även moraliska sådana. Det innebar att hans världsbild skulle komma att förändras, så även hans livsstil. Detta ledde honom in i en brottningskamp med både sig själv, Gud, djävulen och sin omgivning. Det hela slutade med en befrielse från alla tidigare fördomar om Gud och kristna. Det var, som när han en kall vinterdag kom in i ett varmt rum och torkade sina immiga glasögon, han kunde se klart. Han fick det hela att gå ihop, livet var fortfarande ett mysterium, ja ett än större mysterium, men han började skönja ett svar på frågan, varför? Vetenskapen sysslade med frågan, hur? Den kristna tron besvarade frågan, varför? Livet har en mening, det var en omtumlande tanke som han plötsligt fann sig bejaka.

Men varför hade han inte sett detta tidigare, det som verkade så självklart nu. Förmodligen på grund av fördomar, arrogans och kanske feghet. Han märkte detta när han försökte förklara för sina vänner varför han nu kallade sig kristen. Fördomar och en ibland oförklarlig arrogans, ibland gränsande till aggressivitet. Man fick ha tålamod, Ewa och hennes vänner hade haft stort tålamod med honom, det måste han också ha med andra. 

Ewa var absolut det bästa som hänt honom. Inte bara att hon medverkat till hans val att bli kristen. Hon blev också hans livspartner, hans hustru. Han verkligen älskade henne. Han hade haft några förhållanden tidigare, varit sambo under en kort period med en tjej i orkestern. Men förhållandet med Ewa var något helt annat. Ett förbund inför Gud. Han visste att en del gamla vänner tyckte det lät löjligt. Men det var så, ett förbund inför Gud, något som skulle vara livet ut. 

Därför var han lite oroad över relationen till Nerea. Hon var otroligt tilldragande och det oroade honom att han kände det så. Det var väl inget onaturligt, intalade han sig själv. Det var väl fullt naturligt att han som man kunde bli attraherad av en vacker kvinna. 

Han tänkte på Jesus ord: ”Det står skrivet. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er, om en man ser på sin nästas hustru med begärelse har han redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta”. 

Det är tuffa ord. Johan undrade om han valt fel när han valde att åka med på turnén. Ewa var längre bort nu än någon gång tidigare under resan, nu när de snart var i Helsingfors. Men Nerea var närvarande hela tiden. Hon var ensam och sårbar. Hon hade på något sätt förebrått honom efter det att hon utlämnade sig själv i samtalet på hotellet i Örebro. 

Vem är du egentligen John Lind, hade hon sagt. Jag har utlämnat mig själv, klätt av mig naken både fysiskt och själsligt. Men du döljer dig, jag får inte se vem du är. 

Johan var svarslös, vad kunde han säga? Det var en slags förebråelse, hon tyckte inte att han bjöd tillräckligt på sig själv. Han försökte berätta om sig själv, men då tyckte hon att han predikade för henne, och det var kanske sant. Men sanningen var nog att han var rädd för att en djup förtrolighet dem emellan skulle leda till att han inte längre skulle kunna hålla distansen och kontrollera sina känslor. Och han kände att allt ansvar låg på honom. Om han gav efter fanns hon där het och tillgänglig. Det var som om hon bara väntade på att han skulle släppa taget. 

Vad kunde han göra? Han gjorde det han trodde var rätt. Han läste Bibeln när det gavs tillfälle och några andra böcker han hade med sig. Han bad till Gud och ringde Ewa, ibland två gånger om dagen bara för att säga att han saknade henne. De bästa stunderna annars var när de spelade. Då släppte oron. Musiken är verkligen en gåva från Gud. Och bönen naturligtvis. Denna sällsamma möjlighet som förde honom i kontakt, in i gemenskap med Gud, Fadern, där han kunde utgjuta sin själ och vara sig själv utan förbehåll. Guds helighet är både skrämmande och befriande. Lik en eld som både förtär och renar. Och nåden som upprättar och helar.

Ewa satt med sin syster Emelia på en nyöppnad liten Italiensk restaurang vid Lilla Fiskaregatan i Lunds centrum. De hade beställt var sin lunchtallrik med parmaskinka, mozzarella, tomater, oliver och basilika. Nybakade baguetter och bordsvatten ingick i priset. Syrran hade kommit ner från Göteborg för att hälsa på. Hon hade lite ledighet, övertidstimmar, att ta ut från sitt jobb som sjuksköterska på Sahlgrenska och ville tillbringa lite tid med lillsyrran Ewa som var ensam för tillfället.

”Vi hade ett intressant samtal i en klass i förra veckan”, sa Ewa medan hon försökte bita av en bit parmaskinka som hon harpunerat med gaffeln. ”Kanske bättre att använda kniven”, skrattade hon efter att ha gett upp det första försöket. ”Parmaskinka kan vara rätt seg, om det nu är äkta parmaskinka. Ofta serverar man bara prosciutto.”

”Vad är skillnaden”, undrade Emelia.

”Äkta parmaskinka får endast göras i Parma-provinsen på grisar från regionen och den får inte innehålla några andra tillsatser än sicilianskt havssalt. Prosciutto kan i och för sig tillverkas på samma sätt men köttet är importerat.”

”Jaha, gäller samma sak för mozzarellan?”

”Nja, mozzarellan gjordes ursprungligen på mjölk från vattenbuffeln, men i dag används mest komjölk. Vattenbuffelmozzarellan har en djupare smak, den på komjölk är lättare och fräschare och framförallt billigare.”

”Imponerande kunskaper”, log Emma, ”hur vet du allt detta. Ingick det i historiestudierna vid universitetet?”

”Nej, men Johan har halva sin släkt i Italien. När man umgås med dem får man veta ett och annat. Italienare och mat, vet du, det är nästan religion. Inte som hos oss i Sverige. Vem bryr sig om var köttbullarna kommer ifrån eller de bruna bönorna.”

”Det är kanske sant, men vad var det som hände i klassen i förra veckan, berätta!”

”Jo, vi har gått igenom första och andra världskrigen och höll på med lite analyser. En kille, Morgan, undrade hur det kom sig att nästan alla ledare verkade vara psykopater. Är det så nu för tiden också. Hitler, Stalin, Mussolini, Franco med flera verkar ju vara helt galna, tyckte han. Hur kunde det komma sig att dom blev accepterade som ledare, hur kunde dom få sådan makt. Insåg inte folk att dom var sinnessjuka?

Ja det blev en intressant diskussion av det hela. Rena psykologilektionen, mycket uppfriskande. Det är ju just detta man vill som lärare, att studenterna reflekterar och analyserar själva.”

”Intressant”, nickade Emelia bifallande, ”jag läste nyligen en artikel som bekräftar de här tankegångarna. Den menade att cirka fem procent av alla ledare är psykopater.”

”Fem procent. Gällde det alla typer av ledare eller bara inom politiken?”

”Ja, inom alla område som jag förstod det. Att dom är psykopater innebär naturligtvis inte att det visas utåt. I de flesta fall är den här typen av psykopater, i varje fall inledningsvis, mycket charmerande, trevliga, vänliga och så vidare. Men det psykopatiska draget ligger i att dom är oerhört beräknande i all sin trevlighet. Egenintresset dominerar, tjänar man på att hota gör man det, tjänar man på att visa empati gör man det. Dom är ofta goda människokännare och förstår hur man ska spela sina kort. Hamnar en sådan person i en maktposition där han kan skapa en stab med ja-sägare kan han bli riktigt farlig.” 

”Intressant”, sa Ewa, ”då gäller det inom kyrkan också. Det förklarar en del konstiga saker som sker i kristna sammanhang. Jag tänker på sådant som händer där man knappt tror sina öron. Och olika sekter som man hör talas om ibland. Då rör det sig förmodligen om människor med maktbegär som manipulerar sig fram för att få en maktposition på något sätt. Och medlemmarna i församlingen förstår inte detta, och de som förstår det lämnar självmant eller blir utmanövrerade av psykopaten.”

”Ja, när en psykopat, en maktmänniska, får en position, bevakar han eller hon denna position med sjuklig iver. Omgivningen manipuleras ständigt. Maktmänniskan spelar ut personer mot varandra så fort den upplever sina intressen hotade. Inom politiken kan det leda till utrensningar, ibland, som hos Hitler, Stalin, Mussolini, Mao, Franco med flera, med massmord på politiska motståndare. Inom affärslivet och kyrkan går det kanske inte lika vilt till, men mekanismerna som styr det hela är de samma.”

”Det låter skrämmande, men är säkert sant”, sa Ewa. ”Dock när man talar om kyrkan i detta sammanhang får man nog begränsa sig till den institutionella kyrkan, inte den andliga verklighet som är den sanna kyrkan, den som Jesus är ledare för. Jesus visar ju på en helt annan typ av ledare. En som inte söker sitt eget utan ger sitt liv för sina vänner, ja till och med för sina fiender. Han sa att den som vill vara den störste, ska bli de andras tjänare. Och om någon vill ta något från dig, till exempel din position, ska du vara villig att ge upp den.”

”Men det kan bli komplicerat”, invände Emelia. ”Om man har en position i ett sammanhang måste man ta sitt ansvar där. Man kan inte bara ge upp inför vem som helst som vill manövrera ut en.”

”Självklart inte, men oftast är det inte det som är problemet. Vad Jesus ville visa var väl de principer som gäller i hans rike. Och hans rike, Guds rike, kommer enligt honom själv att bestå i evighet. Andra riken, som bygger på olika politiska program, och ibland på psykopaters idéer, kommer snart att försvinna, men Guds rike kommer att bestå. Men i detta rike råder andra lagar och principer. Bland annat detta att ledarskap föds och består i tjänande.”

”Vet du vad jag tycker är bra med den där rapporten om psykopater”, sa Emelia.

”Nä, vad då?”

”Om fem procent av alla ledare är psykopater, så betyder det att nittiofem procent inte är det. Bra va? Dom är förmodligen vanliga hyggliga män^­­niskor. ”

”Ja det låter bra”, svarade Ewa skrattande. 

”På tal om psykopater”, fortsatte Emelia, ” nej förlåt, inte på tal om psykopater, på tal om något helt annat”, tillade hon med ett skratt, ”hur går det för Johan och Barcelonakvartetten? Jag och John var på premiären i Stenhammarsalen i Göteborgs Konserthus. Det var fullsatt, en imponerande konsert. Johan spelade ett stycke solo, Rachmaninov om jag minns rätt. Han smälte bra in i sammanhanget, såg ut som en tvättäkta spanjor som de andra. Och han violinisten, Manuel, verkar vara en riktig virtuos, ett musikaliskt underbarn sa någon. Och hans syster som dansade, mycket begåvad, en riktig manslukerska kan man tänka. Otroligt hög klass på alltsammans. Men hur vågar du släppa iväg Johan med det här gänget, speciellt med systern, jag minns inte hennes namn?”

”Nerea, heter hon”, sa Ewa och strök sig över kinderna med händerna. ”Jag har haft mardrömmar om det kan du tro. Men Johan ringer varje dag och säger att han saknar mig. Han är så gullig och omtänksam. Men jag ser verkligen fram emot att turnén ska ta slut.

Förresten, säg inte spanjorer om du träffar dem. Basker heter det, dom är från Baskien. Vi hade livliga diskussioner om det när gänget var här hos oss. ”

”Basker”, upprepade Emelia, ”ja sånt där kan vara känsligt. Vi har några vänner som är kurder från Diyarbakir i östra Turkiet. Men dom talar inte om Turkiet utan om Kurdistan och Diyarbakir kallar dom Amed. Nu är det ganska lugnt i området där och PKK, den kurdiska gerillan har inlett vapenvila. Och det är inte längre förbjudet att tala och läsa kurdiska i Turkiet, tror jag. Innan kunde folk hamna i fängelse om dom hade kurdisk litteratur hemma”

”Samma i Baskien”, sa Ewa upplysande. ”Nu är baskiska tillsammans med spanska officiellt språk, men tidigare, under Francoregimen, var det förbjudet. Men vännerna i Barcelonakvartetten nöjer sig inte med det. Dom vill ha en helt egen stat, men på demokratisk väg, inte genom terror och våld.”

”Våra vänner resonerar på samma sätt”, sa Emelia förklarande. Det verkar som om många är trötta på våldet och vill tro på en väg genom fredliga medel.” 

”Nationalism är svårt för oss svenskar att förstå tror jag. Ja, ja det finns vissa nationalistiska grupper, men den nationalism som basker och kurder omfattar finns knappast i Sverige. För oss, i vår generation, är politisk frihet en självklarhet. Men den svenska nationalkänslan håller på att upplösas. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle som det så vackert heter. Vart det kommer att leda vet ingen.”

”Men vad var det jag hörde, kära syster, var det ett stänk av misstro mot det mångkulturella samhället”, sa Emelia undrande med ett lätt skratt. ”Så får man inte säga, aja, baja!”

”Nåja, du känner mig”, försvarade sig Ewa och drack en klunk vatten. ”Jag välkomnar verkligen mycket i den nya tiden, italienska restauranger till exempel, och invandrare, jag är ju nästan gift med en sådan. Johan är visserligen infödd svensk, men hans mammas familj var invandrare. 

Nej mina farhågor består mer i hur vi kan hantera det mångkulturella. Vi har ingen direkt erfarenhet. Historiskt får man nästan söka sig tillbaks till det gamla Romarriket. Där gavs en hel del kulturell och religiös frihet åt de olika folkslag vars länder man erövrade. Samtidigt behövdes en samlande ideologi, något alla måste bejaka. Kejsardyrkan blev ett överordnat religionsinslag i det romerska riket innan kristendomen blev statsreligion på 300-talet efter Kristus. Alla måste lyda kejsaren, acceptera kejsarens gudomliga status och offra till kejsaren. Att vägra innebar dödsstraff. De kristna som dyrkade en enda Gud kom i konflikt med denna kejsarkult, vilket ledde till förföljelser och martyrskap.”

”Men vem är kejsaren i vår tid menar du?”

”I dag är det väl den sekulära politiker- och kultureliten som tillsammans med media försöker skapa en överideologi som alla ska inordna sig under. Ungefär som kommunismen var en över^­­ideologi i det forna Sovjetimperiet. Man hade religionsfrihet, sa man, men om någon utövade sin religion i det offentliga rummet så hamnade man i fängelse. I det offentliga rummet tilläts bara kommunism och ateism. Det känns som om det finns krafter i vårt samhälle som strävar åt det hållet. Inte kommunism naturligtvis men ateism. Man talar om att vi ska ha en sekulär stat, vilket väl är okey, alltså att staten inte ska syssla med religiösa frågor utan endast med politiska. Men många missförstår detta och tror att vi ska ha ett sekulärt samhälle, vilket inte är samma sak. USA har ett sekulärt statsskick, det är inskrivet i konstitutionen, men samhället är inte sekulärt. Varken presidenten, regeringsmedlemmar eller övriga befolkningen hymlar med sin religiösa tro. Där råder full frihet även i det offentliga rummet. Man tar hänsyn till varandra, javisst, men man står också för sin tro.”

”Du menar att en del här i Sverige vill att ateism ska vara den givna normen i det offentliga rummet, och har man en annan inställning får man behålla den för sig själv. Men ateism i sig är ju en slags tro, en livsåskådning, då får helt plötsligt denna livsåskådning tolkningsföreträde.”

”Precis!”

”En slags sofistikerad förklädd ateism blir den nya kejsaren som alla ska underordna sig.”

”Preach it sister!”, ropade Ewa skrattande och gjorde en rörelse med armen som den när lokförare förr i tiden drog i ångvisslan på de gamla ångloken. 

”Det mångkulturella samhällets olika uttryck för religion reduceras till en samling små oförargliga klubbar i ateismens trygga famn.”

”Du läser min tankegång förträffligt. Många av våra sekulära politiker brinner säkert för sin politik men då det gäller existentiella frågor och trosfrågor skjuter de dem åt sidan. Kanske på grund av fördomar, rädsla eller kanske bara på grund av oförmåga att handskas med dem. De inser inte att det som de lågprioriterar är högprioriterat av andra. Inte alla omfattar en sekulär värdegrund i det mångkulturella samhället. Och om man ser på omvärlden globalt hör en sekulär värdegrund till ovanligheterna. De flesta människor i världen har någon slags livssyn som innefattar något som är högre än dem själva och en moral som är relaterad till detta högre.”

”Ja det stämmer. Men om människor ska kunna leva tillsammans måste man ha respekt för varandra samtidigt som man måste ha rätt till att hävda den tro och de värderingar man själv omfattar. Men detta kan ju bli ett problem eftersom det finns värderingar som kolliderar med varandra. Och då blir det så att de som omfattar samma tro och värderingar blir en grupp som i viss mån fjärmar sig från dem som tänker annorlunda, det är ofrånkomligt.” 

”Ja, på sätt och vis är det väl det. Den djupaste känslan av gruppsamhörighet som jag själv upplever är nog med mina vänner, med dem jag delar samma värdegrund. Och denna gemenskap är inte nationell utan global. Jag kommer ihåg när jag och Johan var i Afrika när vi var nygifta och hälsade på Anna och hennes familj. Då bodde vi vid ett tillfälle hemma hos en kenyansk familj i deras torftiga hem intill en liten ökenstad, Wajir, i Norra Kenya. Torftiga säger jag, för där fanns ingen standard över huvud taget efter västerländska mått, varken elektricitet eller rinnande vatten, heminredning eller sådant. Men för övrigt var det inte torftigt. Där fanns värme och hemkänsla, mycket mer än i många bostäder här hemma som jag besökt. När familjens tre små flickor kom med en skål vatten, tvål och handuk för att vi skulle kunna tvätta händerna innan måltiden mötte jag en glädje och värme som var överväldigande. Samma med föräldrarna en ung svart pastor och hans underbara hustru. Jag kände det som om här skulle jag kunna bo och trivas. Gemenskapen var enkel och okomplicerad. Svart eller vit, svensk eller kenyan, det spelade ingen roll längre. Vi hade en gemensam far, Gud i himmelen och inför honom var vi fria människor, skapade att leva för att bistå och hjälpa varandra. Och vi hade samma grundläggande värderingar.  Med dessa män­niskor, som på ett sätt var så annorlunda, kände jag mycket större samhörighet än med många här hemma.”

”Jag förstår vad du menar”, svarade Emelia. ”En riktigt djup samhörighet kan nog endast uppnås om man har en gemensam värdegrund. Här stöter det mångkulturella samhället på problem. Vilka värderingar ska gälla i samhället? Det politiker röstar fram i riksdagen, det lobbyister drivit fram, kanske inte stämmer med vad många människor innerst inne tycker och tänker. På ytan kan man under en tid tvinga människor till att anpassa sig. Men hur länge? Det är som hos basker och kurder. Man kan förbjuda deras språk i det offentliga rummet. Men inte i hemmen och i den vardagliga gemenskapen. Inte hos musiker och poeter. Inte hos konstnärer och profeter. Och hur länge kan man förbjuda det. Inte så länge har det visat sig.”

Kapitel 13

Vågorna skummade och havet dränktes i den röda kvällssolens varma sken. Inget land så långt ögat nådde. Ändå var avståndet mellan Helsingfors och Stockholm förhållandevis litet med internationella mått mätt. Bottenhavet, eller rättare sagt Norra Östersjön var inget stort hav. Resan från Helsingfors till Stockholm, via Åland, skulle visserligen ta hela natten med färjan. Men med flyg hade det bara tagit en knapp timme.  

Johan stod på främre däck och kisade mot det gnistrande havet. Vinden fläktade i hans långa hår som han för ovanlighetens skull inte bundit upp i den sedvanliga hästsvansen. Han hade tagit av sig glasögonen som blivit fuktiga av vattenstänk då färjans för klöv havet i två delar.  

Joseba stod bredvid honom och hängde med armarna på den träbelagda relingen. Den högra handen hade ett vitt bandage kring sig och han var en aning sammanbiten. Ett gräl hade nyligen ägt rum i cafeterian på däcket en trappa ner. Manuel hade gett Joseba en rejäl utskällning. Den hade ägt rum på euskara, baskiska, det där egendomliga språket. Johan hade inte förstått ett dugg men det upprörda röstläget avslöjade att det inte var frågan om ett vänskapligt samtal.  Ord som ”mozkorti, txerri, iruzur egin”, och andra hade förekommit. Nerea hade förklarat en del. Mozkorti, betyder drucken eller full, txerri är svin, iruzur egin är idiot och så vidare. Inga trevliga ord precis. Man kan förstå att Joseba var lite nedstämd.

Bakgrunden var en händelse som ägt rum efter sista konserten i Helsingfors konserthus. En affärsman, tillika sponsor av det nya konserthuset, insisterade på att få bjuda kvartetten på en kvällssupé. Han kallades ”Jättiläinen” av den inre kretsen, vilket betyder ”jätten”. Smeknamnet syftade dels på hans storlek, nästan två meter lång, men framförallt på den enorma framgång han haft inom näringslivet, inte bara i Helsingfors och Finland utan på senare år även internationellt. 

Jättiläinen, som utanför Finland tilltalades med sitt riktiga namn Paavo, eller mr Mäkinen, var känd för att få sin vilja igenom, så trots att Manuel helst bara velat gå och lägga sig efter konserten tackade han ja till Jättiläinens inbjudan. Manuels kontaktperson, som arrangerade konserterna i Finland, lät honom förstå vilken viktig person Jättiläinen var som sponsor och att det knappast var möjligt att tacka nej. Villkoret var dock, från Manuels sida, att måltiden kunde avnjutas på hotellet där kvartetten bodde så att den som ville kunde dra sig tillbaka vid behov. Jättiläinen accepterade detta leende medan hans blick helt ogenerat gled över Nerea från topp till tå. Pinsamt tyckte Johan som stod bredvid. Vad Jättiläinen egentligen hade för avsikter och tänkte ville han inte veta. Han märkte dock hur Manuel var på sin vakt och ansträngde sig för att inte säga något olämpligt. Manuel var för det mesta lugn och sansad, men kunde ibland blixtra till och häva ur sig mycket dräpande, satiriska kommentarer. Ungefär som när en boxare slår ett hårt slag i solar plexus som får motståndaren att gå i däck och tappa andan.

Väl på hotellets restaurang var Jättiläinen mycket älskvärd och månade om att gästerna skulle finna samvaron ytterst behaglig. Han visade sig också vara mycket mer kunnig i musik och musikhistoria, inte minst vad gäller impressionismen, än vad medlemmarna i kvartetten först hade trott. Hans intresse för det nya konserthuset och för musik i allmänhet verkade vara genuint, och hans humor var av det slaget att till och med Manuel vid flera tillfällen lockades till att le. 

Till maten drack man kylt källvatten på flaska tappat från en finsk fjällsjö samt vin. Nerea drack inget vin utan nöjde sig med källvatten. Efter desserten tyckte dock Jättiläinen att man borde ha något ordentligt att skölja ner alltsammans med och erbjöd gästerna att prova en äkta finsk Koskenkorva. Han beställde in en hel flaska. Nerea avböjde dock när han ställde fram ett glas till henne med motiveringen att hon inte drack starksprit. Johan följde hennes exempel medan Manuel drack ett litet glas för artighetens skull. Så småningom drog sig Nerea, Johan och Manuel tillbaka. Jättiläinen försökte få Nerea att stanna kvar men hon mådde inte riktigt bra och var tvungen att gå och lägga sig sa hon. 

Den ende som blev kvar var Joseba och Jättiläinen som så småningom hamnade i ett livligt samtal om likheterna i det finska och det baskiska språket. Hur stora likheter det egentligen finns är svårt att säga men allteftersom innehållet i flaskan med vodka förbrukades syntes de bägge männen finna allt fler. Efter ett tag behövde Joseba besöka toaletten. När han reste sig upp tappade han balansen och dråsade omkull. Det hela såg komiskt ut, men i fallet greppade han tag i bordsduken på bordet bredvid och drog då ner hela servisen med tallrikar, bestick och glas. När han försökte komma på benen igen tryckte han handen mot ett skört vinglas vilket krossades och orsakade en kraftig blödning i handen. Personal kom rusande, en läkare som befann sig i restaurangen kom tillskyndande och la ett första förband men beordrade Joseba till sjukhusakuten. Såret behövde sys ihop menade han. 

”Jag kände mig helt klar i knoppen när vi satt och pratade”, sa Joseba urskuldande till Johan där de hängde på relingen medan vinden virvlade i deras hår. ”Men när jag reste mig upp och skulle ta det första steget snurrade det runt i skallen och det var som om någon slog undan benen från golvet. Jag försökte stödja mig någonstans men fick bara tag i den där förbaskade bordsduken, ja sedan åkte allt i golvet.”

Han tittade besviket på sin högra hand med bandaget. ”Aldrig mer Koskenkorva”, sa han med eftertryck. ”Jag fattar inte hur man kan dricka sådant, det är ju inte ens gott.” Han grimaserade vid tanken på hur det smakat. ”Om det inte vore för handskadan och den där kulturjournalisten som satt några bord längre bort skulle det hela inte blivit någon historia, och Manuel hade bara skrattat då han fått höra om det hela”, fortsatte Joseba. ”Men journalisten som skulle skriva om konserten kunde naturligtvis inte hålla sig till ämnet utan skulle nödvändigtvis också göra sig lustig över detta missöde.”

”Barcelonakvartetten besegrade Helsingfors, men cellisten föll i finalen”, var en av rubrikerna på Hufvudstadsbladets framsida. Artikeln fortsatte på kultursidan där medlemmarna i Barcelona^­­kvartetten hyllades som genialiska konstnärer som likt en armé med vapen av musik och dans lagt Helsingfors för sina fötter. Artikeln avslutades med ett liknande bildspråk. ”Alla segrar kräver sina offer. Den finska Koskenkorvan kunde inte besegras utan blev cellisten Joseba Izuel övermäktig. Han föll och skadade sig så svårt att han fick föras till sjukhus och sys med fem stygn i stråkhanden.”