Bibelns utsagor om framtiden har vållat huvudbry för många bibelläsare och många olika tolkningar har presenterats i predikningar och skrifter. De flesta bibeltolkare är överens om att en del av Bibelns profetior redan har gått i uppfyllelse, och att en del ligger i framtiden. Men några profetior är mer ovissa och får väldigt olika betydelse beroende på om man lutar sig åt det preteristiska eller det futuristiska hållet. Här följer ett försök till en rimlig tolkning, eller i varje fall till rimliga förslag, av vad som redan har hänt och vad som ligger i framtiden. En del av dessa tankar kan säkert kännas nya och tveksamma för en del läsare. Jag vill då uppmuntra till att lägga ner lite tankemöda på det hela. Det som sades i Bibeln för 2000 år sedan i en helt annan kultur kan inte läsas rakt av med dagens västerländska ögon. Bibelns språk är mångfacetterat. Historiska fakta blandas med poetiskt och profetiskt språk. Hur man tolkar Bibeln är inte bara en akademisk fråga utan det kan få betydelse för hur man planerar sin framtid. Personligen samtycker jag med dem som menar att reformationen på 1400-1500-talet (och även motreformationen inom Katolska kyrkan) inte ska ses som ett avslutat verk. Varje ny generation måste rannsaka skrifterna för att ännu bättre förstå Guds rådslut, tills dess vi kommer fram till enhet i tron. För där är vi ännu inte.
Att komma med molnen.
Då sade översteprästen till honom: ”Jag besvär dig vid den levande Guden: Säg oss om du är Messias, Guds Son.” Jesus sade till honom: Du själv har sagt det. Men jag säger er: Härefter ska ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln. Då rev översteprästen sönder sina kläder och sa: ”Han har hädat. Behöver vi några fler vittnen?” (Matt 26:63-65).
Vad menar Jesus med ”komma på himlens moln”?
En del bibeltolkare menar att detta handlar inte om Jesu andra tillkommelse utan om domen över Jerusalem år 70 e.Kr. Att komma med molnen är ett idiomatiskt, profeiskt, uttryck för att Gud kommer med sin dom över en nation. I Jesajas bok inleds beskrivningen av domen över Egypten med att Herren kommer på ett moln: Utsaga om Egypten. Se, HERREN far fram på ett ilande moln och kommer till Egypten. Egyptens avgudar bäva då för honom, och egyptiernas hjärtan förfäras i deras bröst. … (Jes 19:1f).
Att HERREN far fram på ett ilande moln kan man inte tolka bokstavligt. Man får tänka att liksom ett hastigt uppkommande molntäcke kan förebåda ett oväder över ett område eller ett land, så kommer HERREN med sin dom över Egypten. Liknande domsbeskrivningar över nationerna med ett profetiskt språk finns i Jes 13; Mika 1; Ps 97 m.fl.
En annan intressant profetia, en av många, som visar hur NTs författare tolkade apokalyptiska bibelsammanhang kommer från Joel 2:28f. På pingstdagen då den helige Ande föll över lärjungaskaran förklarar Petrus det som då hände med Joels profetia:
Då steg Petrus fram tillsammans med de elva, höjde sin röst och talade till dem: ”Judiska män och Jerusalems alla invånare! Detta ska ni veta, lyssna till mina ord: Det är inte som ni tror att de är berusade. Det är ju bara tredje timmen på morgonen! Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det ska ske i de sista dagarna, säger Gud, att jag utgjuter av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar ska profetera,era unga ska se syner och era gamla ska ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de ska profetera. Och jag ska göra under uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och moln av rök. Solen ska vändas i mörker och månen i blod innan Herrens dag kommer, den stora och strålande. Och det ska ske att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. (Apg 2:14f).
Petrus tycks inte ha några problem med att tolka in det apokalyptiska språket att ”solen ska vändas i mörker och månen i blod”… i det som nu pågick i hans egen tid, ”de sista dagarna”. Dessa idiomatiska uttryck användes för att kungöra de stora förändringar och omvälvningar som väntade det judiska folket. Landet skulle skövlas, Jerusalem och templet ödeläggas och folket skulle spridas ut över hela jorden. Sol och måne, som härskar över dag och natt, är symboler för regimer och regenter som mister sitt sken, sin makt, och som vältras i blod. ”De sista dagarna” anses av en del tala om att detta var de sista dagarna för det gamla förbundets ordning, den judiska världsordningen (landet, staden Jerusalem, och templet), vilket fick sitt definitiva slut då templet och tempeltjänsten upphörde år 70 e.Kr.
Profeterna i Bibeln använder ofta ett apokalyptiskt språk. Naturligt kan det handla om krig eller andra vedermödor. Men Bibeln ger en teologisk tolkning av händelserna. Genom profetens ögon är det Gud som kommer med sin dom över en orättfärdig nation. Och profeten beskriver det hela i ett bildrikt språk med kraftfulla ord och målande scenerier. I Bibeln används ofta begreppet ”Herren kommer” när det handlar om att Herren kommer med sin dom.
Dom över nationer och individer
En uppfattning som finns då det gäller Guds domar är att människorna kommer att dömas som individer vid Jesu återkomst till jorden medan nationerna döms under historiens gång. När Jesus säger: ”För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden.” (Matt 14:15), bör man förstå det som att det gäller individerna i Sodom och Gomorra på domens dag. Som städer och kulturer har de redan fått sin dom och existerar inte längre. Gamla nationer och kulturer går under och nya nationer uppstår.
När Jesus i Matt 26:64 talar om att komma med molnen handlar detta om den historiska domen över Jerusalem och den gamla mosaiska ordningen som blivit ett självändamål som inte längre tjänande Guds syfte. Förbundet med Mose som medlare hade överträtts gång på gång. Gud hade genom profeten Jeremia talat om att sluta ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus (Jer 31:31f). Men när Jesus, Guds son, medlaren för detta nya förbund kom föraktade nationens ledare honom, misshandlade och korsfäste honom. Jesus ödmjukade sig under Guds hand. Han visste att detta var Faderns vilja för mänsklighetens frälsning. Men han visste också att de i det gamla förbundet som förhärdade sig och inte gick in i det nya förbund som han utgöt sitt blod för skulle komma under Guds dom. Jesus hade gång på gång varnat det judiska ledarskapet för vad som skulle komma om man inte omvände sig. Han hade talat om Jerusalems förstöring och templet ödeläggelse. Han hade i liknelsen om de onda vingårdsmännen (Matt 21:33f) förklarat att Guds rike skulle tas ifrån de dåvarande förvaltarna och ges åt ett folk som bar dess frukt. I Matt 26:64 förklarade han för översteprästen och de andra närvarande att nu, när de förkastar den Messias Gud har sänt, väntar domen över deras välde. Fram till nu hade de få se honom förkunna Guds frälsning på Jerusalems gator, men hädanefter skulle de få se honom sitta på Maktens högra sida och komma med himlens moln. De skulle med andra ord få se hur den dom han profeterat om och uttalat över dem gick i uppfyllelse.
En del bibeltolkare menar att Jesus här anspelar på det som står i Dan 7:13-14. I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras. Med andra ord svarar Jesus då på frågan ”är du Messias”: Ja, det är jag som är människosonen, och ni ska få erfara detta när jag kommer på himlens moln för att ta emot makt från min Fader och kommer för att döma er trolöshet och ogudaktighet. När Jesus blev upptagen till himlen i en molnsky, kom han inför Gud Fadern och satte sig på Gud Faderns högra sida för att regera tills alla hans fiender blev lagda under hans fötter. Templets förstöring var som tidigare sagts ett bevis på att Jesus nu regerade och att hans ve-rop i Matt 23 över de skriftlärda och fariséerna gick i uppfyllelse.
Tanken på att denna dom skulle komma tycks ha varit levande i den första församlingen. Jesu tal om att templet, judarnas kronjuvel, skulle förstöras, måste ha gjort ett starkt intryck på hans lärjungar. När Stefanus, den förste matyren i den messianska församlingen, ställdes inför rätta var anklagelsepunkten mot honom att han misskrediterade Mose undervisning och den heliga platsen (Jerusalem och templet). Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: ”Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen! Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss.” (Apg 6:13-14) Tydligen predikade Stefanus kontinuerligt (Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats) om den kommande domen och detta ansågs som högförräderi av judarna. Att templet skulle rivas ner och Jerusalem förstöras var i deras tankevärld något helt orimligt. Man kan anta att Stefanus fångat upp dessa tankar från apostlarna som hört det direkt från Jesus själv, och att även de kontinuerligt predikade om en kommande vredesdom.
I Matteus 16:28 säger Jesus: Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Människosonen komma i sitt rike.
Att få se ”Människosonen komma i sitt rike” är analogt med att få se honom ”sitta på Maktens högra sida”. När Jesus efter sin himmelsfärd satte sig på Faderns högra sida installerades han i sitt ämbete som kung över allting. Allting ska nu läggas under hans fötter. Denna nya period inleddes med domen över Jerusalem då det gamla förbundets ordning avslutades när templet bröts ner och tempeltjänsten upphörde. Det nya förbundets ordning med Jesus som kung och överstepräst enligt Melkisedeks sätt tog över.
När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna. (Heb 8:13)
På datorspråk skulle man kunna tala om en uppgradering av Förbundet. Bägge förbunden är slutna med Juda hus och Israels hus. Men det nya förbundet omfattar även alla de hedningar som genom tron på Jesus, Messias blir inkluderade i Israels löften.
I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. (Ef 3:5-6).
En del av de som närvarade när Jesus talade fick säkert uppleva domen över Jerusalem som kom 40 år senare. Jesus hade sagt att: ”denna generation skall inte dö förrän allt detta händer”. En generation utifrån ökenvandringen i Andra Mosebok är 40 år. Det är intressant att konstatera att det tog ganska exakt 40 år från det att Jesus uttalade denna profetia, till Jerusalems ödeläggelse år 70 e.Kr. Det gavs en nådatid på 40 år efter Jesu uppståndelse då evangeliet om Guds rike och omvändelse till det nya förbundet förkunnades i Israels städer, men sedan kom domen.
Herrens dag
Jesus hade förutsagt ett angrepp på Jerusalem som kom år 70 e.Kr. I Sakarja 14 talas det om ett annat angrep på Jerusalem. En del bibeltolkare har påpekat att uttrycket ”Herrens dag” inte avser ett enda enskilt tillfälle. Det avser tillfällen då Herren griper in och utför sitt verk i olika situationer i historien. (I NT avser det också första veckodagen, den dag Jesus uppstod från de döda, vilket än i dag firas i den kristna kyrkan.)
Se, Herrens dag kommer! Då ska man dela bytet bland er, för jag ska samla alla hednafolk till strid mot Jerusalem. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnorna våldtas. Halva staden ska föras bort i fångenskap. Men de som är kvar av folket ska inte utrotas ur staden. Sedan ska Herren gå ut i strid mot dessa hednafolk, så som han stred förr på drabbningens dag. På den dagen ska han stå med sina fötter på Olivberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och Olivberget ska klyvas mitt itu, från öster till väster, till en väldig dal. Hälften av berget ska vika mot norr och andra hälften mot söder. Och ni ska fly ner i dalen mellan mina berg, för dalen mellan bergen ska sträcka sig till Asal. Ni ska fly som när ni flydde för jordbävningen på Juda kung Ussias tid. Då ska Herren min Gud komma och alla heliga med dig. Det ska ske på den dagen att ljuset är borta, himlens ljus ska förmörkas. Det blir en särskild dag, känd av Herren, inte dag och inte natt. Men det ska ske att när aftonen kommer blir det ljust. Det ska ske på den dagen att levande vatten ska strömma från Jerusalem, hälften mot Östra havet och hälften mot Västra havet. Både sommar och vinter ska det vara så. Herren ska vara kung över hela jorden. På den dagen ska Herren vara en och hans namn ett. (Sak 14f).
Ovanstående profetia i Sakarja 14 handlar inte om Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. Sakarjas profetia ligger, så vitt jag förstår, ännu i framtiden och har uppenbarligen med Jesu andra tillkommelse till jorden att göra. ”Han skall stå med sina fötter på Olivberget” stämmer väl med det som sades till lärjungarna på Olivberget vid Jesu himmelsfärd: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen”. Man kan dra slutsatsen att Jerusalem vid denna tid, i Sakarjas profetia, är återuppbyggd med en judisk befolkning. Staden kommer att angripas av alla hednafolk som är i uppror mot Gud och hans avsikter, men Herren själv kommer att strida mot dem. Sedan kommer han att vara kung över hela jorden.
Om ovanstående tolkningar stämmer klargör de några andra bibelsammanhang som varit problematiska för många bibelläsare.
Denna generation skall inte dö förrän allt detta händer
Den kände filosofen och författaren Bertrand Russel såg Jesu ord i Matt 24:34 (Mark 13:30) …” detta släkte [ grek. genea = generation] skall inte dö förrän allt detta händer”, som ett bevis på att Bibeln och Jesus inte är trovärdiga. Denna bibelvers vållade även stora problem för den kände apologeten C. S. Lewis. I en artikel ”Världens sista kväll” försöker han, på sitt vanliga briljanta sätt, komma tillrätta med det hela. Utgångspunkten är att Jesus i Matt 24 beskriver världens slut, och detta hände uppenbarligen inte i den generation Jesus talade till. ”Det är utan tvekan den mest pinsamma versen i hela Bibeln”, säger Lewis (Världens sista kväll, sid 78. Libris förlag). C. S. Lewis omtolkar inte, som en del andra, ordet generation till släkte i betydelsen en mängd generationer eller judarna som etnisk folkgrupp, vilket det inte lär betyda i sammanhanget. Han föreslår i stället en förklaring som går ut på, om jag förstått honom rätt, att Jesus som människa under sin tid på jorden inte var allvetare och inte visste tiden och stunden för allting. Detta gjorde honom inte mindre gudomlig, men det var en del av den begränsning han hade i sin mänskliga gestalt under sin tid på jorden innan sin uppståndelse och sitt förhärligande. Lewis påpekar att Jesus själv bekräftade detta en vers senare genom orden: ” Men den dagen eller stunden känner ingen: inte änglarna, inte ens Sonen, ingen utom fadern”. Jesus garderade sig med andra ord om det skulle visa sig att det han förutsade var ett misstag, något som inte skulle komma att ske i den generation till vilken han talade. Det berodde i så fall på att vissa saker visste inte ens Sonen utan endast Fadern.
Lewis artikel är mycket läsvärd även om hans förklaring till att Jesus ”misstog sig” känns tveksam. Dock finns ett annat sätt att tolka Matteus 24. Om Jesus här med profetiskt språk beskriver, inte tidens och världens undergång utan judarnas tidsålder och landets undergång, var det något den generation Jesus talade till förstod och fick uppleva. Grundtexten kan tolkas på detta sätt. Många av grundtextens ord och begrepp har inte en direkt motsvarighet i andra språk. Då blir det översättarens teologi som avgör hur dessa ord ska översättas.
För det judiska folket, som var Jesu målgrupp, blev Jerusalems ödeläggelse något av världens undergång. Landet och städerna skövlades av romerska legioner, Jerusalem och templet ödelades, templet bröts ner sten för sten, prästerskapet mördades och tempeltjänsten upphörde. Enligt en del bibeltolkare ser vi här slutet på den mosaiska eran, det gamla förbundets ordning. Enbart vid Jerusalems belägring och intagande dog mer än en miljon människor genom fruktansvärda umbäranden av våld, tortyr, svält och sjukdomar. De överlevande såldes som slavar eller offrades vid de romerska gladiatorspelen. Allt detta är väl dokumenterat av den judiske historikern Josephus som var ögonvittne till förödelsen ( Svensk översättning: Judarnas krig, Santerus förlag).
Det är intressant att den kristna församlingen i Jerusalem vid denna tid blev räddad eftersom man tog Jesu ord på allvar. När de såg de romerska legionerna omringa staden kom de ihåg Jesu ord: När ni ser Jerusalem omringas av arméer, då vet ni att dess förstörelse är nära. Då måste de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse. (Luk 21:20). Den kristna församlingen flydde till ökenstaden Pella öster om Jordan och blev räddad.
Meningen ” Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse” är analogt med Jesu verop över fariseerna och de laglärda i Lukas 11:49f:
Därför har också Guds vishet sagt: Jag ska sända dem profeter och apostlar, och en del av dem ska de mörda och förfölja. Så ska av det här släktet [generationen] utkrävas alla profeters blod som är spillt sedan världens skapelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det ska utkrävas av det här släktet. Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat.
Det framgår ganska tydligt, som jag ser det, att Jesu verop är riktade till översteprästerna, de laglärda och fariseerna i hans samtid, det vill säga till den generation som vid tillfället lyssnade till hans ord, men som avisade den Messias Gud sänt till dem. Det är svårt att tolka in att dessa ord skulle gälla en generation eller ett släkte i en fjärran framtid.
Ytterligare ett bibelsammanhang som en del menar refererar till Jerusalems förstöring är orden i Matt 24:28: ”där den döda kroppen är samlas örnarna”. Man menar då att detta pekar mot romarnas, Aquila, den örn som de romerska legionerna hade på sina banér. Dessa banér var välkända, och avskydda, i Israel under den romerska ockupationen. När Titus omringade Jerusalem med fyra romerska legioner kunde man se dessa örnar i alla väderstreck. Den döda kroppen är det avfälliga Israel som leddes av ett prästerskap som gjort sin gudsdyrkan till ett självändamål och som nu satt inspärrade bakom Jerusalems murar.
Ni hinner inte igenom Israels städer innan Människosonen kommer.
Ett annat bibelsammanhang som vållat huvudbry är Matt 10:16-23.
Se, jag sänder er som får in bland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna. De ska utlämna er åt domstolar och piska er i sina synagogor. Ni ska föras inför ståthållare och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna. Men när de utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni ska tala eller vad ni ska säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, och då är det inte ni som talar, utan er Fars Ande som talar genom er. En bror ska utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn ska göra uppror mot sina föräldrar och döda dem. Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och när man förföljer er i en stad, så fly till en annan. Jag säger er sanningen: Ni hinner inte igenom Israels städer innan Människosonen kommer.
Uttrycket ”Människosonen kommer” handlar inte här om Jesu fysiska återkomst till jorden. En del bibeltolkare menar att detta handlar om att människosonen kommer med Guds dom, Jerusalems förstöring 70 e.Kr. Om man granskar ett parallellställe i Luk 21:12-33, kan man förstå att Jesus syftar på denna händelse. Uttrycket ”kommer” – ”Herren kommer”, ”Människosonen kommer” – kan tolkas som att Herren kommer för att utföra sitt verk. När Gud kommer med sin dom är det för att skaffa undan det som står i vägen för hans avsikter, för att hans rike ska kunna etableras.
Jesu lärjungar utsattes under tiden fram till Jerusalems förstöring tidvis av svår förföljelse från de judiska ledarna och deras anhängare som med all kraft hindrade kunskapen om det nya förbundet. Det började med Stefanus död vilket ledde till att många fick fly från Jerusalem. Detta ledde till att evangeliet spreds till andra delar av landet. Jesus förutsåg att de inte skulle hinna igenom alla städer i Israel innan domen kom. Kanske var inte detta uttalande menat bokstavligt, men det indikerade att domen var nära. Senare utsattes de kristna även för förföljelse från Romarriket. Förföljelse av kristna har sedan fortgått genom historien och förekommer även i dag i en del länder.
Vissa bibeltolkare hävdar att ur ett judiskt perspektiv talade man under NTs tid om två tidsåldrar, den rådande, lagens tidsålder och den kommande, den messianska. Lagens, det Gamla förbundets, tidsålder fick sitt definitiva slut vid Jerusalems förstöring 70 e.Kr. Efter det råder den messianska tiden, det Nya förbundet, på vilken det inte finns något slut. Den reella makten finns nu hos Jesus, Messias, som sitter på Faderns högra sida i himlen, och alla hans fiender läggs nu under hans fötter. Det finns fortfarande krig, konflikter och förföljelser på jorden, men de ska upphöra alltmer allteftersom evangeliet vinner terräng. Det finns ingenting som säger att stora konflikter inte fortfarande kan blossa upp. Vi har ganska nyligen haft två världskrig och ett tredje kan komma. Vi ser även naturkatastrofer, epidemier och mycket annat ont. Men liksom Paulus kan vi förstå allt detta som födslovärkar inför en kommande förlossning.
Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom 8:22-23).
Samtidigt ser vi hur evangeliet om Guds rike vinner terräng över hela jorden. Enligt många bedömare växer kristendomen snabbare än världsbefolkningen. Omkring hundratusen tar varje dag ett personligt beslut att följa Jesus. Cirka 3000 nya församlingar startas varje vecka. Tillväxten sker främst i Asien, Afrika och Sydamerika. Men även i Europa och Nordamerika kommer människor till tro varje dag. Bibeln räknas som världens mest lästa bok och har sedan 1950-talet tryckts i 3,5 miljarder ex. på ca 3000 språk. Nästa bok är Maos lilla röda, 800 miljoner ex följd av Harry Potter 400 miljoner ex.
När tiden är inne kommer Jesus tillbaka till jorden för att regera tillsammans med sina utvalda. Exakt hur allting kommer att utvecklas kommer säkert att klarna efter hand.
En del av Jesu liknelser, till exempel i Matteus 13, förklarar Guds rikes ankomst som en process. Senapskornet, Guds rike, mycket oansenligt i början men som växer och växer till det når sin fulla höjd. Surdegen, Guds rike, som knådas in i mjölet (mänskligheten) tills hela degen är syrad. Även ogräset i åkern kan ses som en process där den avgörande domen sker vid tidens slut. Genom evangeliets sändebud (änglar) har människor under 2000 år bärgats in i Guds rike.
Förhärdelsen som döljer ljuset från evangeliet hos judarna kommer att tas bort (Rom 11:25). De kommer, som jag förstår det, att erkänna den Messias som Gud utvalt åt dem och återfå sitt land och sin stad Jerusalem och bli till den välsignelse som de är ämnade till. De kommer att förenas med alla hednakristna som genom Jesus blivit sanna israeliter i anden och blivit inympade i det nya förbundet i Kristus. Så kommer Jesu ord om en hjord och en herde att besannas.
Att komma med molnen och Herrens dag
De bibliska utsagorna är inte alltid så lätta att tyda. Vi behöver en ödmjuk attityd till olika tolkningar.
Då det gäller Jesu ankomst kan vi se den på ett flertal olika sätt. Det började med att han föddes in i världen som ett litet barn ca år 4 f.Kr. Sedan kom han med den helige Ande för att ta sin boning i sina lärjungar ca år 30 e.Kr (Joh 14:15f; 17:20-23). Han kom med molnen med Guds dom år 70 e.Kr. Han ska även komma tillbaka till Jorden i fysisk gestalt för att döma levande och döda och för att regera i evighet.
Historiskt vet vi att Jerusalem har erövrats vid två tillfällen då även templet ödelades. Den första gången var då den babyloniske härskaren Nebudkadnessar år 597 f.Kr. angrep och intog staden och lät deportera en stor del av befolkningen till Babylonien. Den andra gången var då den romerske härföraren Titus intog och ödelade staden och templet år 70 e.Kr. Bägge dessa tillfällen framställs i Bibeln som en Guds dom över ett trolöst folk. Uttryckt med profetiskt språk ”kom Gud med molnen” för att utföra sin dom med hjälp av hednanationer.
I Sakarja14 kan vi läsa om ytterligare en gång då Jerusalem ska angripas och intas. Men då ska ”Herren gå ut i strid mot dessa hednafolk”, och sedan följer en ny tid där ”Herren ska vara kung över hela jorden”. Detta bör man tolka som Jesu återkomst till jorden då han intar sin rättmätiga plats som kung.
I och för sig har Jerusalem intagits och regerats av en mängd olika härskare de senaste 2000 åren. Men dessa har alla tillhört hednanationer. Jesus sa att Jerusalem skulle förtrampas av hednanationer tills hedningarnas tid var förbi. I dag är Jerusalem återigen under judiskt herravälde och Israels huvudstad. Detta betyder, som jag förstår det, att vi är på väg in i en ny fas i historien där Jesu återkomst till jorden är nära.
Judarnas andra återkomst till sitt land
Det ska ske på den dagen att hednafolken ska söka Ishais rot där han står som ett baner för folken, och hans boning ska vara härlig. På den dagen ska Herren för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk som är kvar från Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Shinar, Hamat och havsländerna. Han ska resa ett baner för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. (Jes 11:10f).
”För andra gången” ska Herren räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk. Första gången var då Nehemja fick återvända med en rest av judarna efter fångenskapen i Babylonien. Andra gången bör vara det återvändande vi ser i dag efter 2000 år i diasporan. Judar återvänder till Israel från jordens fyra hörn. Bibelsammanhanget beskriver hur både judar och icke-judar samlas kring samma baner som är Ishais rot, Jesus Messias. Det blir en hjord och en herde.
Det nya Jerusalem
Jerusalem har genom Bibelns historia växt fram som en symbol för Guds regim på jorden, den store konungens stad (Ps 48; Matt 5:35). När vi i Uppenbarelseboken 21 möter det nya Jerusalem som kommer ner från himlen handlar det inte i första hand om en fysisk stad även om den beskrivs byggd av ädla stenar. Här handlar det om att Guds herravälde etableras fullt ut i vår värld. Denna stad är smyckad som en brud och är Lammets hustru, en bild på Guds församling. I detta nya Jerusalem finns inte något tempel. Gud är dess tempel, han och Lammet. I Ef 2:19f klargör Paulus genom en annan bild att det nya templet byggs med levande stenar, som är de troende, både judar och hedningar, i det nya förbundet i Kristus. Hörnstenen är Kristus Jesus själv. Som jag förstår Paulus är inte denna byggnad något som enbart ligger i framtiden utan något som byggs i tiden. Kanske kan man tolka det nya Jerusalem på samma sätt. Det är Guds härlighet, skönhet och rikedom, som succesivt kommer ner och etableras, eller i varje fall demonstreras, genom Guds församling på jorden. Dock ligger fullheten av allt detta i framtiden. ”Redan nu, men ännu inte ”, som den holländske teologen Herman Ridderbos myntade.
Antikrist, vilddjuret och den stora vedermödan
Ovanstående är några av de begrepp som det råder viss oenighet kring. Uttrycket Antikrist/antikrister nämns på fem ställen i Bibeln, alla i Johannes brev: 1Joh 2:18, 2:22, 4:3; 2 Joh 1:7. Många bibeltolkare menar att Johannes här varnar för gnostiska villolärare som vid denna tid infiltrerade de kristna församlingarna med en lära om att Kristus var en rent andlig frälsare. De förnekade inkarnationen och att Kristus kommit som en människa av kött och blod. Gnostikerna menade sig ha en upphöjd hemlig kunskap som endast vissa fick insyn i.
Johannes förklarar för församlingarna att detta inte stämmer. ”Ni har en smörjelse [Grek. chrísma (jfr Kristus, ”den Smorde”).] från den Helige och ni har alla kunskap”, skriver han.
Johannes hänvisar i början av sitt första brev till sina egna erfarenheter. ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi”. Han har själv levt sida vid sida av Jesus i flera år. Han vet att Jesus var en människa av kött och blod, inte bara en andevarelse. ”Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet” (1 Joh 5:6). Johannes var med när Jesus döptes i vatten då den helige Ande kom över honom. Han var även med när Jesus korsfästes och det kom vatten och blod ur hans sida. Han var även med efter uppståndelsen då Jesus bedyrade att han inte bara var en andevarelse. Han förmanar de kristna församlingarna strängt att inte ta emot dessa antikrister till gudstjänsterna i sina hem. De förkunnande en annan Kristus än den som han och de andra apostlarna förkunnade
Bibeltolkare med en mer futuristisk eskatologi läser in mer i Johannes brev. De menar att visserligen syftar kanske Johannes på gnostiska influenser vid denna tid, men han talar även om att många antikrister skall komma och i ändens tid en slutlig Antikrist som ska träda fram som en världshärskare som samlar nationerna i ett uppror mot Gud.
Det tillhör god exegetik att fråga sig vad en viss text betyder i sitt historiska sammanhang. Om Johannes primärt riktade sina brev till församlingar som besöktes av gnostiska villolärare – antikrister – för att varna dem, då kan vi naturligtvis i dag dra lärdom av detta och upptäcka liknande tendenser i vår tid. Om man däremot helt förbiser vad Johannes ursprungligen avsåg och läser in att Johannes varnar för en kommande världshärskare, 2000-tusen år fram i tiden eller ännu längre fram, då använder man Johannes brev utanför sitt sammanhang som en språngbräda till en egen eskatologi. Detta tenderar till att få praktiska negativa konsekvenser i vår tid när man pekar ut den ene efter den andre som aspirant till en slutlig Antikrist.
En del bibeltolkare ser Antikrist, Laglöshetens människa (2 Tess 2:1-17) och Vilddjuret som en och samma person. En person som skulle passa in på detta är den romerske kejsaren Nero vars namn har talvärdet 666 med hebreiska bokstäver. Nero betraktades av sin omgivning som ett vilddjur och satte igång fruktansvärda förföljelser av den kristna församlingen. Han hade gudomlig status redan under livstid och en staty av honom var föremål för tillbedjan i ett tempel för krigsguden Mars i Rom. Om Johannes och Paulus avsåg Nero kan detta förklara varför de uttrycker sig så kryptiskt. De ville att deras läsare skulle förstå vad de menade, men ville inte utsätta dem för onödiga risker. Om obehöriga fick tag på skrifterna med t.ex. Neros namn skulle detta kunna uppfattas som högförräderi med alla de konsekvenser det kunde få för församlingarna. De dåtida läsarna förstod emellertid att tolka skrifterna rätt.
Men det kan också gälla andra personer vid denna tid. En aspirant till ”Laglöshetens människa” anser en del kan vara den judiske krigsherren Johannes Levi från Gischala som ockuperade tempelområdet under Jerusalems belägring och vanhelgade templet och tempeltjänsten genom sitt övermodiga, laglösa och respektlösa handlande. Laglöhetens människa kallas även för ”fördärvets son”. En del historiker framhåller att Johannes från Gischala var grundorsaken till att templet fördärvades. Titus avsikt var inte att fördärva templet som var ett av antikens mest magnifika byggnadsverk. Han erbjöd Johannes fri lejd ut från tempelplatsen men Johannes vägrade och blev orsaken till att templet sedan sattes i brand och förstördes.
Om huvuddelen av de profetior och bibelsammanhang som här nämnts redan har inträffat förklarar det varför de ter sig så kryptiska för oss i dag och varför de leder till så många olika tolkningar när vi försöker lägga dem i framtiden. De var aldrig menade för det. Dem de riktade sig till hade kunskaper om den dåtida situationen som vi saknar och kanske aldrig kommer att få veta.
Den stora vedermödan, menar många bibeltolkare, är det som Jesus talar om i Luk 11:50 då han säger: ”Så ska av det här släktet [grek: genea, generationen] utkrävas alla profeters blod som är spillt sedan världens skapelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det ska utkrävas av det här släktet.” Detta avser tiden från det att den romerske fältherren Vespasianus började kväsa det judiska upproret genom att skövla hela landet, fram tills dess hans son Titus slutligen ödelade Jerusalem år 70 e,Kr. Vid detta tillfälle bröts templet ner i grunden, tempeltjänsten upphörde, prästerna dödades och mer än en miljon judar miste livet genom terror, våld, tortyr, pest och svält. De judiska upprorsledarna bekämpade både varandra och romarna. De överträffade varandra i en grymhet och brutalitet som till och med förvånade de mest härdade romarna. Tillsammans med Simon Gióras son och hans rövarband gjorde Johannes Levi från Gischala hela Jerusalem till ett horhus och ett gytter av blod och omoral, innan romarna grep in och gjorde slut på det hela. Den judiske historikern Josephus som var ögonvittne till förödelsen skriver: ”Det är ju Gud, Gud själv, som med romarnas hjälp för den renande elden till helgedomen och utplånar den stad som är till bredden fylld av orenhet.” (Josephus, Judarnas krig sid 396, Santérus förlag).
När man läser Josephus skildring av Judarnas krig är det inte svårt att tro att Jesu ord i Matteus 24:19 avser tiden vid Jerusalems ödeläggelse. Han talar om: ”en så stor nöd att något liknande aldrig förekommit från världens begynnelse och ända fram till nu, och inte heller ska komma. Hade inte den tiden förkortats skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.” Som jag nämnt tidigare blev den kristna församlingen i Jerusalem vid denna tid räddad, frälst.
En del bibeltolkare menar att större delen av Uppenbarelseboken handlar om Jerusalems- och senare, Romarrikets fall. Endast en mindre del av synen berör vår framtid. I så fall måste Uppenbarelseboken vara skriven innan år 70 e.Kr. En del vill datera denna skrift till omkring 90 e.Kr. Ett förord i en mycket tidig avskrift av den syrianska versionen av Uppenbarelseboken säger dock att Johannes fick uppenbarelsen på ön Patmos dit han var förvisad av kejsar Nero. (The Revelation, which was made by God to John the Evangelist, in the island of Patmos, to which he was banished by Nero the Emperor. / Murdock Syriac (5th Century)). I så fall kan boken mycket väl vara skriven under Neros regering innan år 70 e.Kr. Nero begick självmord 67 e.Kr.
En uppfattning finns om att alla skrifter i Nya testamentet skrevs före år 70 e.Kr. Man hänvisar bland annat till det faktum att Jerusalems- och templet ödeläggelse inte nämns någonstans i NT. Denna händelse med alla dess konsekvenser borde ha synts till i varje fall i Uppenbarelseboken om den varit författad efter 70 e.Kr. I brevet till Laodicea nämns ingenting om den jordbävning som ödelade hela staden under Neros regering år 60 e.Kr. Även om staden senare byggdes upp borde en sådan händelse ha nämnts om brevet till Laodicea hade skrivits efter denna jordbävning, kan man tycka.
Millennialism
Kristen millennialism har sina rötter i Upp 20:1-6, där det talas om att Djävulen ska vara bunden under tusen år och under denna tid ska Kristus regera med sina utvalda på jorden. Efter denna tid ska Djävulen släppas lös för en kort period då han kommer att förvilla folken vilket leder till en slutstrid där han går mot sin slutliga dom och kastas i sjön av eld och svavel.
Det finns olika skolor inom millennialismen, A-, Pre- och Postmillennialism, och varianter av dessa. Prefixen A, Pre och Post beskriver den kronologiska relationen mellan tusenårsriket och Jesu återkomst till jorden. Amillennialism menar att tusen år är ett symbolisk tal och att händelserna kring det hela är symboliska. Premillennialismen säger att det, efter en stor vedermöda, kommer att uppstå ett tusenårsrike av fred och välstånd med början då Jesus återvänder till jorden. Postmillennialismen menar att Guds rike etablerades i sin linda då Jesus började sin verksamhet för cirka tvåtusen år sedan. Genom evangeliet utvecklas riket till att så småningom behärska hela jorden under tusen år. Crescendot på denna tid är att Jesus återvänder till jorden som konung. Det finns ett antal varianter av dessa synsätt. Den mest optimistiska uppfattningen har Postmillennialismen som tänker sig att allt, genom evangeliets påverkan, blir allt bättre tills ett tusenårigt rike framträder som evangeliets fulla uttryck.
Om allt detta finns det mycket att säga och många olika tolkningar har kommit till uttryck. Den kristna kyrkan i dag är mycket spretig i sin förståelse av vad Bibeln säger om framtiden. Om det hela stannar vid teologiska funderingar spelar det kanske inte så stor roll vad man tror. Men om det får betydande praktiska konsekvenser är det en annan sak. Riktade sig Johannes primärt till sin samtid, eller ska vi förvänta oss en Antikrist som snart ska träda fram och vilseleda alla nationer. Är det påven som är denne Antikrist och Katolska kyrkan som är den stora skökan som en del förkunnar. Är vilddjurets märke ett datorchip i handen och i pannan? Vi har haft många ”vilddjur” i vår egen närtid, Hitler, Stalin, Mao Zedong, m.fl., men ska vi vänta på ytterligare någon som är den person med talet 666 som Uppenbarelseboken talar om, eller har denna person redan gått till historien? Väntar en stor vedermöda runt hörnet som vi ska förbereda oss inför? Eller har en stor del av Bibelns utsagor kring dessa ting redan inträffat. Är vår uppgift nu, mitt under olika vedermödor, förföljelser och maktgalna världsledare helt enkelt att med all kraft fortsätta förkunna evangelium tills hela jorden är full av Herrens härlighet och att, när tiden är inne, hälsa Jesus välkommen tillbaka till jorden för att inta sin plats som konung över hela skapelsen.
Det vore nyttigt med en sansad respektfull debatt kring dessa frågor. Kanske kunde det ur ett sådant meningsutbyte komma nytt ljus över framtiden.
Kristen eskatologi
De bibliska profetiorna är som sagt inte alltid så lätta att tolka. En del skall tolkas bokstavligt, men annat är idiomatiska uttryck, hypoboler, liknelser, apokalyptiskt- och profetiskt språk. Likaså är det ibland svårt att avgöra vad som redan har inträffat, är pågående eller ligger i framtiden. Det finns ett flertal olika skolor inom den kristna eskatologin. Alla kan ha fel, men alla kan inte ha rätt om det finns skilda uppfattningar.
Bibeltolkare som lutar sig mot det preteristiska eller partiellt preteristiska hållet menar att huvuddelen av NTs utsagor om framtiden riktar sig till sin samtid. Endast en mindre del berör oss som lever i dag eller längre fram i tiden. Man hänvisar till historiska händelser och personer, speciellt vid tiden för Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. De som omfattar en futuristisk eskatologi förlägger merparten av Bibelns profetior till framtiden. Att bedöma sanningen i händelser som ännu inte har skett är inte lätt, därför ger en futuristisk bibeltolkning upphov till en mängd mer eller mindre rimliga spekulationer. Dispensationalismen med sin uppryckandeteologi är ett sådant exempel som påverkat stora delar av den frikyrkliga världen.
Det är angeläget för den kristna Kyrkan som helhet att det får finnas en respektfull dialog mellan olika läger och att osunda och uppenbart felaktiga tolkningar får vederläggas.
En sak man bör inse i sina bibelstudier är att Jesus primärt var sänd till judarna i sin samtid. Jesus talade inte över huvudet på dem till oss, en publik 2000 år senare. Vi bör först och främst försöka förstå hur de som vid tillfället lyssnade till hans ord uppfattade det han sa. Sedan kan vi göra tillämpningar för vår egen tid och situation.
Om vi ärligt söker den helige Andes vägledning och ödmjukt lyssnar till varandras olika uppfattningar kan insikten växa. Vi kan inte förstå mer än vad Gud låter oss förstå, och förmodligen är det så att ingen sitter inne med hela sanningen. Den kanske går att finna när vi delar det vi har med varandra.
Tommy Lindén
——————————————————————–
* Det finns olika uppfattningar om hur man ska förstå ordet ”släkte/generation”. Många teologer och exegeter menar, liksom Lewis, att ordet betyder generation d.v.s. en grupp människor inom en tidsrymd på ca 40 år. Om detta stämmer finner vi här ett landmärke som hjälper oss att navigera vid tolkningen av flera andra bibeltexter. Här följer några kommentarer:
Ellicott’s Commentary for English Readers: ”This generation shall not pass . . . The natural meaning of the words is, beyond question that which takes “generation” in the ordinary sense (as in Matthew 1:17, Acts 13:36, and elsewhere) for those who are living at any given period. So it was on “this generation” (Matthew 23:36) that the accumulated judgments were to fall. The desire to bring the words into more apparent harmony with history has led some interpreters to take “generation” in the sense of “race” or “people,” and so to see in the words a prophecy of the perpetuity of the existence of the Jews as a distinct people till the end of the world. But for this meaning there is not the shadow of authority; nor does it remove the difficulty which it was invented to explain. The words of Matthew 16:28 state the same fact in language which does not admit of any such explanation.Till all these things be fulfilled. – Better, till all these things come to pass. The words do not necessarily imply more than the commencement of a process, the first unrolling of the scroll of the coming ages.
Gill’s Exposition of the Entire Bible: Verily I say unto you, this generation shall not pass,…. Not the generation of men in general; as if the sense was, that mankind should not cease, until the accomplishment of these things; nor the generation, or people of the Jews, who should continue to be a people, until all were fulfilled; nor the generation of Christians; as if the meaning was, that there should be always a set of Christians, or believers in Christ in the world, until all these events came to pass; but it respects that present age, or generation of men then living in it; and the sense is, that all the men of that age should not die, but some should live till all these things were fulfilled; see Matthew 16:28 as many did, and as there is reason to believe they might, and must, since all these things had their accomplishment, in and about forty years after this: and certain it is, that John, one of the disciples of Christ, outlived the time by many years; and, as Dr. Lightfoot observes, many of the Jewish doctors now living, when Christ spoke these words, lived until the city was destroyed; as Rabban Simeon, who perished with it, R. Jochanan ben Zaccai, who outlived it, R. Zadoch, R. Ishmael, and others: this is a full and clear proof, that not anything that is said before, relates to the second coming of Christ, the day of judgment, and end of the world; but that all belong to the coming of the son of man, in the destruction of Jerusalem, and to the end of the Jewish state.
Expositor’s Greek Testament: Matthew 24:34 Solemn assurance that the predicted will come to pass.—πάντα ταῦτα is most naturally taken to mean the same things as in Matthew 24:33, he main subject of the discourse, the impending destruction of the Jewish state. Jesus was quite certain that they would happen within the then living generation (ἡ γενεὰ αὕτη), not merely through miraculous foresight but through clear insight into the moral forces at work.
—————————————————————————–
Några författare och böcker som kan vara av intresse:
Victorious Eschatology A Partial Preterist View / Dr. Harold R. Eberle & Martin Trench
The Last Days according to Jesus / R C Sproud
Surprised by Hope / N. T. Wright
The New Testament in it´s World / N. T. Wright, Michael F. Bird
The Great Tribulation, Past or Future / Thomas Ice, Kenneth L. Gentry Jr.
Huvudpunkter i Johannes undervisning / Chrys Caragounis
Bruce Gore, video och audio seminarier. www.brucegore.com