Om själens dödlighet och ondskans öde
Finns det ondska? De flesta människor skulle nog svara ja på den frågan, och de flesta livsåskådningar har någon slags tanke om vad ondska är. En del ser godhet och ondska som två makter i en evig konflikt med varandra, andra menar att ondska bara är frånvaro av godhet på samma sätt som mörker bara är frånvaro av ljus. I en materialistisk världsåskådning ses gott och ont oftast som relativa, subjektiva begrepp.
Inom den kristna tron, med sina rötter i Bibeln, finns det ett samförstånd kring att Gud, som är alltings ursprung, är god, och att inget ont finns i honom. Exakt hur det onda uppstod är inte helt klarlagt, men det ses ofta som relaterat till den fria viljan. Det finns olika uppfattningar om det ondas existens, även om man är överens om att det efter Guds domar inte längre kommer att kunna utöva något inflytande. Ondskan personifieras i en del bibeltexter som en andemakt, Djävulen.
Enligt Bibeln skapade Gud himlarna och jorden, växter, djur och slutligen även människan till sin avbild. Gud såg sedan på allt han skapat och såg att det var mycket gott.
1Mos 1:31.Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.
Sedan vilade Gud på sjunde dagen och man kan anta att han bara njöt av att allting hade blivit så lyckat, fint och underbart.
Skapelsen var alltså i början något mycket gott, där fanns inget ont. Det onda fanns emellertid lurande någonstans även om jorden ännu inte var drabbad av det.
Sedan kom den där förfärliga händelsen, människans olydnad och skilsmässa från Gud. Människan blev självcentrerad och gick sin egen väg, bort från Gud och hans vilja. Allting krackelerade plötsligt. Sjukdom, våld, olycka och död drabbade, inte bara människan utan hela skapelsen.
Vad innebär människans skilsmässa från Gud
Att människans fysiska kropp förmultnar efter döden är alla överens om. Men hur är det med hennes själ, är den odödlig? Många av den kristna kyrkans mest inflytelserika teologer har haft denna uppfattning. Detta har i sin förlängning lett till en förståelse av vad som sker med människans själ efter den fysiska döden. De två viktigaste teologiska ståndpunkterna i denna fråga är Traditionalism och Universalism. Traditionalister talar om en dubbel utgång, evigt liv eller evigt straff. En evig himmel och ett evigt helvete. Universalister menar att det visserligen kan finnas ett helvete under en begränsad tid, men så småningom kommer alla att bli frälsta.
Såväl Traditionalism som Universalism grundar sig på uppfattningen att själen är odödlig. Men denna uppfattning, menar många, härstammar från grekisk religionsfilosofi och gnostiska föreställningar, inte från Bibeln. Det var Platon som fångade upp denna uppfattning från Pythagoras och sedan utvecklade den till vad man kallar dualism. Själens odödlighet i grekisk religionsfilosofi är även förknippad med själens preexistens.
Som jag förstår det är inte själen odödlig. Tre bibeltexter i Bibelns början ger en viss vägledning.
1 Mos 2:7.Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ [nephesh = själ]. (jmfr. Jes 2:22)
Livsande från Gud är inte samma sak som Guds ande, den helige Ande, som ger evigt liv. Även djuren har livsande (1 Mos 7:22). Människan skapades inte med evigt liv, men med möjlighet till det. [1]
I 1 Mos 2:1 varnar Gud människan för att äta den förbjudna frukten,..om du äter…ska du döden dö. Senare kommer ormen och hävdar…ni ska visst inte dö…Men ormen var en lögnare, lögnens fader.
Slutligen i 1 Mos 3:22, efter att människan ätit av den förbjudna frukten blir hon avvisad från lustgården med orden: Nu får hon inte … ta även av livets träd och så äta och leva för evigt. [2]
Som jag förstår det skapades människan med möjlighet att få evigt liv, det var Guds tanke med människan som han skapat till sin avbild. Men efter syndafallet tog Gud bort denna möjlighet. Dock erbjuds vi på nytt, genom Jesus, Kristus, evigt liv genom honom. I oss själva har vi inte evigt liv, men genom gemenskapen med Jesus får vi det av honom. Det eviga livet är en gåva från Gud till dem som följer Jesus.
Bibeln lär att endast Gud har liv i sig själv. I 1 Tim 6:16 läser vi: …han [Gud] som ensam är odödlig…, och iJoh 5:26: För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i sig själv.
Evigt liv får vi genom tron på Jesus som har liv i sig själv och som ger av detta liv till dem som följer honom. Vi har inte evigt liv i oss själva och kan inte finnas för evigt utan Jesus.
En tredje teologisk ståndpunkt i frågan om människan eviga öde kallas Konditionalism (Annihilationsläran). Den talar, liksom, Traditionalismen om en dubbel utgång för människan, men menar att själen har inte evigt liv i sig själv. Därför betyder ”att gå förlorad”, som bland annat nämns i Joh 3:16 (som ibland kallas ”Lilla bibeln”) just att gå förlorad, att förlora det eviga liv Gud avsett för henne, och att sluta existera. Tragiken i detta är svår att föreställa sig. Själens utplånande föregås av en dom där var och en får sona de överträdelser man gjort mot sina medmänniskor, vilket kan ses som en del i den utplånande processen.
Gud vill inte att någon ska gå förlorad, men kan inte hindra någon från att göra det om man väljer att inte ta emot det eviga livet på Guds villkor. Några andra möjligheter finns inte av ontologiska skäl. Evigt liv kan bara finnas i Gud som är själva livet.
Vad händer med onskan?
Hur blir det då med ondskan, Djävulen och dem som följer honom? Uppenbarelseboken talar om en eldsjö där Djävulen och hans följare hamnar. Även döden och Dödsriken hamnar där. Denna eldsjö ses av många som Guds vredes eld som förtär allt som är ont, allt som skadar Guds goda avsikter med sin skapelse. Konditionalismen ser denna eld som en hyperbolisk apokalyptisk metafor, en eld som brinner i evigheternas evighet, tills allt som kan brinna har brunnit upp. Man kan tänka att ju mer förhärdat något är, ju längre tid tar det att förintas.
Efter detta, när allt uppror mot Gud, och all ondska är förintat, blir Gud allt i alla.
Min förståelse är att det fanns en tid då ondskan inte fanns. Potentialen till ondska uppstod i samband med att Gud skapade varelser med fri vilja, med en möjlighet att göra uppror mot hans vilja. Genom försoningen i Jesus, Kristus, har Gud kunnat ge av sitt eget liv till hans efterföljare. Dessa har nu en fri vilja som är i fullkomlig harmoni med Guds vilja, de är delaktiga av Guds eget liv och kommer aldrig att göra uppror mot Gud. Gud blir allt i alla och allt som inte är Gud förintas i evigheternas evighet. Detta är ondskans öde.
Tanken att Gud i sin allmakts visdom skulle skapa varelser som i all framtid skulle pinas i ett helvete utan möjlighet till någon förändring ter sig ganska svårsmält. De förklaringar som finns för detta hos traditionalister ter sig, i mina ögon, mycket undermåliga. Ondska är inget som i sig självt bör ses som evighetsbetingat eftersom det inte fanns innan skapelsen. Måste man inte hellre förstå att Gud blir allt i alla som att Gud återställer allt till fullkomlighet. Slutsumman blir då att resultatet av skapelsen är att Gud åt sig själv har vunnit varelser (människor och änglar) som av egen fri vilja valt att ta emot hans eget liv för att leva tillsammans med honom i evighet. På det mänskliga planet kan vi visualisera detta i bilden av hur Eva, skapad av Adams sida, tas emot av Adam i ett äktenskap i en fullkomlig lustgård, men denna gång utan någon orm. Den finns inte längre.
Jag är medveten om att det finns några bibelsammanhang som vid första påseende kan leda tankarna i en annan riktning. Jag är också medveten om att många betydelsefulla kyrkoledare som förtjänar stor respekt har haft en annan uppfattning om själens och ondskans odödlighet.
Citat från tre teologer:
Jag tror att oändlig pina är en fruktansvärd och obiblisk lära som har varit både en hemsk börda på kyrkans samvete i många hundra år och en svart fläck på hennes evangelieförkunnelse. Jag blir mycket glad om jag, innan jag dör lyckas bidra till dess bortröjning.
(J.W. Wenham / The Goodness of God)
I Nya testamentet är döden och det eviga livet förknippade med Kristi historia. Det är alltså klart att för de första kristna är själen inte odödlig i sig, utan har blivit det enbart genom Jesu Kristi uppståndelse, ”den förstfödde från de döda”, och tron på honom. Det är alltså klart att döden i sig inte är någon ”vän”. Det är enbart genom Jesu seger över döden i sin kroppsliga död och uppståndelse som dess ”udd” har brutits och dess makt tillintetgjorts. Det är också klart att den själens uppståndelse som redan har ägt rum inte är fullkomlig. Vi måste vänta tills kroppen uppstår, vilket skall ske vid tidens slut.
(Oscar Cullman / Kroppens uppståndelse eller själens odödlighet?)
Min slutsats är att den rimligaste tolkningen av det bibliska källmaterialet om helvetet och de ogudaktigas eviga öde är att de ska upphöra att existera i den andra döden både som naturlig följd av själens inneboende dödlighet och som uttryck för Guds slutgiltiga dom.
(Ray Baker / Vår Gud är en förtärande eld)
Slutord
Skapelse och evigheten hänger ihop med Jesus, Kristus och hans död och uppståndelse.
Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom.(Kol 1:15-17)
När Jesus dog tog han med sig hela den gamla, av synden besmittade, skapelsen i döden. När Gud uppväckte honom från de döda var det en ny skapelse som uppstod till evigt liv. Det gamla som hörde synden till blev kvar i dödsriket. Slutet för dödsriket och döden är den stora eldsjön. Där förintas slutligen döden i en oåterkallelig död som varar i evigheternas evighet, det vill säga för all framtid. Kvar är den nya skapelsen, nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo. Gud blir allt i alla.
[1]Bibeln har ingen systematisk lära om människans konstitution, ande, själ och kropp. Den slutsats man kan dra är att en del av människans medvetande och själsförmögenheter, det vi brukar benämna hennes själ, finns kvar under en period även efter kroppens död. Detta ses av många som en ”mellanperiod”, tiden mellan den fysiska döden och den yttersta domen.
Det är människans lott att en gång dö och sedan dömas.(Heb 9:27). Bibeln talar om en kommande dom vid tidens slut då alla ska ställas inför Guds domstol. De som tagit emot Guds nåd genom Jesus, Kristus vinner sina liv och får evigt liv. De som vägrar ta emot Guds nåd i uppror mot Gud och hans vilja går förlorade, förlorar sina liv. Matt 10:28, 2Tess 1:9.
Uppenbarelseboken talar om den andra döden. Den första döden är kroppens död, den andra döden är den stora eldsjön där allt som inte är i harmoni med Gud slutligen hamnar och förintas.
[2] En del bibeltolkare menar att innan människan åt av trädet med kunskap om gott och ont, åt hon av Livets träd, d.v.s. hon fick liv genom gemenskapen med Gud. I denna gemenskap hade hon evigt liv, men efter det att gemenskapen med Gud bröts och hon fick lämna lustgården hade hon inte längre tillgång till det eviga livet.
Tommy Lindén