Hur ser framtiden ut?
De senaste åren har jag börjat ompröva min syn på kristen eskatologi. I de sammanhang jag växt upp i har det man kallar futurism varit det vanligaste sättet man tolkat Bibeln på då det gäller framtiden. Efter att ha tagit del av andra synsätt, speciellt det man kallar partiell preterism, har jag börjat ifrågasätta relevansen i det futuristiska tolkningssättet.
Jag vill inte betona olika ”ismer” för mycket, preterism, historicism, furturism, m.fl., eftersom vi genom detta har en tendens att låsa in varandra i fack och avfärda varandra såsom tillhörande den eller den gruppen. Olika ismer kan flyta in i varandra och det finns, så långt jag kan se, ännu ingen ism som har en heltäckande förklaring på allting. Jag vill i stället framföra några tankar som kanske kan leda till att vi i någon mån tillåter oss att revidera vår uppfattning om vad Bibelns säger oss om framtiden. Bibeln är, som alla vet, skriven i en annan tid och kultur än vår egen, samt på ett språk som i vissa stycken ger huvudbry även hos de mest hängivna exegeter. Bibeln innehåller metaforer som är främmande för vår egen kultur samt idiomatiska uttryck, hypoboler m.m. som var begripbara för samtiden, men som av oss, i dag, måste tolkas och inte förstås bokstavligt. De översättningar som finns är med nödvändighet färgade av översättarnas teologiska hemvist. För att kunna säga något i ett ämne måste man ha en viss förförståelse av det hela. Men förförståelsen kan visa sig ha brister, därför kan den behöva revideras. Och vissa ord och uttryck kan behöva omdefinieras.
Jesu predikogärning innan hans himmelsfärd var i huvudsak riktad till förbundsfolket Israel. Jesus kom som den utlovade Messias för att uppfylla alla Guds löften till förbundsfolket. Många judar hade sin egen uppfattning om vad Messias ankomst skulle innebära och missade därför det hela när de konfronterades med Guds agenda.
Bibeln säger att när tiden var inne sände Gud sin son. Det betyder, så vitt jag förstår, att den tid som föregick Jesu födelse var nödvändig för att han, Messias, skulle kunna komma. Ur ett judiskt perspektiv sträckte sig denna tid från Abraham, och omfattade bland annat det mosaiska förbundet med Israel, Thoran, Tabernaklet och prästtjänsten, intagandet av löfteslandet, David som kung över Israel och löftet om Messias, Salomos byggande av Templet och tempeltjänsten, Babyloniska fångenskapen, återkomsten till Jerusalem, det andra templet, mackabéernas frihetskamp och slutligen romarnas ockupation av landet. Allt detta fanns mer eller mindre i medvetandet hos de judar som Jesus predikade för.
Även vi som läser Bibeln i dag har kännedom om de händelser jag här refererar till. Men vi förstår dem kanske inte, i varje fall inte omedelbart, på samma sätt som de judar Jesus talade till på sin tid. Jesus talade till sin samtid och vi måste försöka sätta oss in i hur hans samtid förstod det han sa. Samma sak gäller de övriga författarna i Bibeln.
Man kan tänka att uppfattningar om vad Bibeln säger om framtiden kan vi hänvisa till teologiska diskussioner för dem som är intresserade av sådant. Det har ingen praktisk betydelse för vår vardag. Men det stämmer inte. Historiskt kan vi se att olika kristna rörelser från tid till annan har planerat sina liv utifrån tron på att uppfyllelsen av vissa bibliska profetior har varit på ingång i deras tid. Det har också lett till att kristna trossyskon börjat betrakta varandra som villolärare och tagit avstånd från varandra. Därför behöver det inte vara fel att försöka förstå var vi befinner oss i tiden. Vilka bibliska profetior kan tänkas beröra oss i dag, vilka har redan gått i uppfyllelse och vilka bör vi hänvisa till framtiden.
En omfattande diskussion kring de bibliska profetiorna kan bli väldigt långdragen och komplicerad och kräver förmodligen mer kunskap än vad jag har. Jag vill därför här och nu begränsa mig till två ämnen som titt som tätt förekommer i predikningar, tidningsartiklar och på sociala medier. Jag tänker på begreppen ”Antikrist” och ”den stora vedermödan”. Vad menade de bibliska författarna med dessa begrepp och vad var det de ville förmedla till sina läsare.
Antikrist – gnostisk villolära eller en framtida världshärskare
Uttrycket Antikrist/antikrister nämns på fem ställen i Bibeln, alla i Johannes brev: 1 Joh 2:18, 2:22, 4:3; 2 Joh 1:7. Många bibeltolkare menar att Johannes här varnar för gnostiska villolärare (doketister) som vid denna tid infiltrerade de kristna församlingarna med en lära om att Kristus var en rent andlig frälsare. De förnekade inkarnationen och att Kristus kommit som en människa av kött och blod. Gnostikerna menade sig ha en upphöjd hemlig kunskap som endast vissa fick insyn i. [1]
Johannes förklarar för församlingarna att detta inte stämmer. ”Ni har en smörjelse [Grek. chrísma (jfr Kristus, ”den Smorde”).] från den Helige och ni har alla kunskap”, skriver han.
Johannes hänvisar i början av sitt första brev till sina egna erfarenheter. Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi. Han har själv levt sida vid sida av Jesus i flera år. Han vet att Jesus var en människa av kött och blod, inte bara en andevarelse. Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus: inte bara genom vattnet, utan genom vattnet och blodet(1 Joh 5:6). Johannes var med när Jesus döptes i vatten då den helige Ande kom över honom. Han var även med när Jesus korsfästes och det kom vatten och blod ur hans sida. Han förmanar de kristna församlingarna strängt att inte ta emot dessa antikrister till gudstjänsterna i sina hem. De förkunnande en annan Kristus än den som han och de andra apostlarna förkunnade.
Bibeltolkare med en mer futuristisk eskatologi läser in mer i Johannes brev. De menar att visserligen syftar kanske Johannes på gnostiska influenser vid denna tid, men han talar även om att många antikrister skall komma och i ändens tid en slutlig Antikrist som ska träda fram som en världshärskare som samlar nationerna i ett uppror mot Gud. Här kopplar man ofta samman Antikrist med Laglöshetens människa i Paulus brev och vilddjuret i Uppenbarelseboken med det hemlighetsfulla talet 666. En aspirant för en sådan koppling vore onekligen den romerske kejsaren Nero, av många samtida betraktad som ett vilddjur, som regerade under både Johannes och Paulus tid, och utsatte den kristna församlingen för en fruktansvärd förföljelse. Talvärdet på hans namn, skrivet på hebereiska, lär bli just 666, vilket framhållits av många bibeltolkare.
Men är det som Johannes syftar på med Antikrist och antikrister en världshärskare. Handlar det inte i stället om en uppfattning inom det man inom teologin kallar Kristologi, alltså Jesu natur, sann Gud och sann människa. Det som senare formade treenighetsläran.
Vem är lögnaren om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Låt det ni har hört från början förbli i er. Om det ni hört från början förblir i er, kommer också ni att förbli i Sonen och i Fadern. Och detta är vad han själv har lovat oss: det eviga livet.(1 Joh 2:22-25)
Om det är så, kan vi naturligtvis tala om antikrister i dag också, men inte då som politiska världshärskare utan som religiösa villolärare – Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen.Vi kan även tala om politiska världshärskare, men inte koppla detta till Johannes undervisning om Antikrist.
Den stora vedermödan
Begreppet ”den stora vedermödan” är hämtat från Jesu ord om en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.(Matteus 24:21). I början av Matteus 24 förklarar Jesus att templet i Jerusalem står inför en katastrof och kommer att rivas ner. Jesus säger: Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner. Lärjungarna kommer strax därefter med tre frågor: Säg oss: När ska det ske? Och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?
Många bibeltolkare[2]menar att den stora vedermöda Jesus talar om syftar på händelserna kring Jerusalems förstöring år 70 e,Kr. Det var då templet revs ner i grunden.
När man tar del av historiska dokument som Josefus, Judarnas krig[3], har man ingen svårighet att i dessa händelser placera in Jesu profetia: en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.
De judiska upproren, som så småningom ledde till den stora katastrofen, började år 66/67 f.Kr. Det var då Kejsar Nero skickade den romerske härföraren Vespasianus till Judeén för att kväsa judarna. Vespasianus skövlade landet och ödelade alla städer och orter som stod emot honom. Efter att själv blivit kejsare efter Neros död lämnade han över uppdraget att slå ner upproren till sin son Titus[4]. Det var han som med fyra legioner omringade och så småningom intog och förstörde Jerusalem. Han hade god hjälp av de judiska krigsherrarna Johann från Gishala och Simon Bar Giora som både bekämpade varandra och de romerska legionerna. De grymheter som dessa bägge krigsherrar begick överträffade till och med romarnas brutalitet.
För det judiska folket blev Jerusalems ödeläggelse något av världens undergång. Landet och städerna skövlades av romerska legioner, Jerusalem och templet ödelades, templet bröts ner sten för sten, prästerskapet mördades och tempeltjänsten upphörde. Enligt en del bibeltolkare ser vi här slutet på den mosaiska eran, det gamla förbundets ordning. Enbart vid Jerusalems belägring och intagande dog mer än en miljon genom fruktansvärda umbäranden av våld, tortyr, svält och sjukdomar. De överlevande såldes som slavar eller offrades vid de romerska gladiatorspelen. Allt detta är, som tidigare nämnts, väl dokumenterat av den judiske historikern Josephus.
Det är intressant att den kristna församlingen i Jerusalem vid denna tid blev räddad eftersom man tog Jesu ord på allvar. När de såg de romerska legionerna omringa staden kom de ihåg Jesu ord: När ni ser Jerusalem omringas av arméer, då vet ni att dess förstörelse är nära. Då måste de som är i Judeen fly till bergen, och de som är inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse.(Luk 21:20). Den kristna församlingen flydde till ökenstaden Pella öster om Jordan och blev räddad.
Meningen ”Det är straffets tid, då allt som är skrivet ska gå i uppfyllelse” är analogt med Jesu verop över fariseerna och de laglärda i Lukas 11:49f (Jmf Matt 23:34-36):
Därför har också Guds vishet sagt: Jag ska sända dem profeter och apostlar, och en del av dem ska de mörda och förfölja. Så ska av den här generationen utkrävas alla profeters blod som är spillt sedan världens skapelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det ska utkrävas av den här generationen. Ve er, laglärda! Ni har tagit nyckeln till kunskapen. Själva har ni inte gått in, och dem som ville komma in har ni hindrat.
Det framgår ganska tydligt, som jag ser det, att Jesu ve-rop är riktade till översteprästerna, de laglärda och fariseerna i hans samtid, det vill säga till den generation som vid tillfället lyssnade till hans ord, men som avisade den Messias Gud sänt till dem. Det är svårt att tolka in att dessa ord skulle gälla en generation eller ett släkte i en fjärran framtid.
Handlar Jesu profetia om en stor vedermöda, om händelserna i Judéen, som ledde till att Jerusalem förstördes och att det judiska samhället upplöstes? Behöver vi då inte förvänta oss några fler vedermödor i världen? Jo, vedermödor och svårigheter tycks staplas på varandra. Krig, farsoter, naturkatastrofer m.m. De är tecken på att Guds rike ännu inte har etablerats på jorden, även om det finns hos dem som bekänner Jesus som kung i sina liv. Men om det Jesus profeterade om avser Jerusalems förstöring, kan vi inte använda denna profetia för framtiden. I så fall kan både Antikrist och Den stora vedermödan bli orienteringspunkter för hur man kan tänkas placera andra profetiska händelser på den eskatologiska kartan.
Om allt detta finns mycket att säga och jag har i all korthet snuddat vid några av de frågor som det finns skilda meningar kring inom kristenheten. Den kristna kyrkan i dag är mycket delad i sin förståelse av vad Bibeln säger om framtiden. Om det hela stannar vid teologiska funderingar spelar det kanske inte så stor roll vad man tror. Men om det får betydande praktiska konsekvenser är det en annan sak. Riktade sig Johannes primärt till sin samtid, eller ska vi förvänta oss en Antikrist som snart ska träda fram och vilseleda alla nationer. Är det påven som är denne Antikrist och Katolska kyrkan som är den stora skökan som en del förkunnar. Är vilddjurets märke ett datorchip i handen och i pannan? Väntar en stor vedermöda runt hörnet som vi ska förbereda oss inför? Eller har en stor del av Bibelns utsagor kring dessa ting redan inträffat. Är vår uppgift nu helt enkelt att med all kraft fortsätta förkunna evangelium tills hela jorden är full av Herrens härlighet och att, när tiden är inne, hälsa Jesus välkommen tillbaka till jorden för att inta sin plats som konung över hela skapelsen.
Är de vedermödor, naturkatastrofer, epidemier m.m. som återkommer med jämna mellanrum ett rop till människorna att söka Guds rike och hans rättfärdighet, för att så småningom få se nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor (2Pet 3:11). Är de suckar och våndafrån en skapelse som är lagd i slaveri under förgängelsen, en skapelse som väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras (Rom 8:18f). De är i så fall en frukt av syndafallet, och Gud önskar inget hellre än att få etablera sitt rike i människornas hjärtan för att uppenbara sina barn, och så eliminera dessa plågor.
En tragedi är att vi som är kristna, Guds barn, som är kallade att gestalta Guds rike här och nu, är splittrade. Vi gestaltar var för sig delar av riket men inte Guds rike tillsammans.
Då ska världen tro att du har sänt mig, bad Jesus (Joh 17:20f). Den enhet Jesus ber om i sin översteprästerliga förbön kan inte världen se i dag, och därför tror man inte. Kan det vara så? Det handlar om en hjärtats och kärlekens enhet född av den helige Ande. För många, inklusive mig själv, känns denna enhet som en illusion, vältaliga ord, men bortom det vardagliga livets kamp om tillvaron. OK, vi ser små glimtar här och där, men ganska snart dyker det upp rävar i lustgården som plockar ner oss på den gamla jorden igen.
Ja, här tycker jag vi befinner oss. Många menar att den bön om enhet som Jesus bad kommer Gud att så småningom besvara. Det vill jag gärna tro.
Tommy Lindén
[1]Stöd för denna uppfattning finns hos många bibeltolkare bl.a:
Bo Giertz, Förklaringar till Nya testamentet del 3/ Johannesbreven.
Chrys Caragounis, Huvudpunkter i Johannes undervisning / Kapitel 13.
T. Wright/Michael F. Bird, The New Testament in its World/ Chapter 33. Johannine Letters.
[2]Det finns många bibeltolkare som stöder denna uppfattning. En bok som rekommenderas av flera är: Harold R. Eberle & Martin Trench, Victorious Escatology / 1. Understanding Matthew 24
[3](Josephus, Judarnas krig, Santérus förlag).
[4]Vespasianus övertog inte makten direkt efter Neros självmord 68 e.Kr. I det kaos som då rådde fanns det under år 69, det man kallar fyrkejsaråret, inte mindre än fyra kejsare, varav Vespasianus var den fjärde. De övriga var Galba, Otho och Vitellius. Vespasianus hade sedan makten till sin död år 79, då hans son Titus blev kejsare efter honom.