Den här artikeln belyser mycket kortfattat relationen mellan judar och kristna samt nationen Israels plats i världshistorien.
Paulus insikt i ”Kristi hemlighet”
Därför böjer jag mina knän, jag Paulus som är Kristi Jesu fånge för er skull, ni hedningar. Ni har ju hört om det uppdrag som Gud i sin nåd gav mig med tanke på er, hur jag genom en uppenbarelse fick lära känna den hemlighet som jag redan i korthet har beskrivit. När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet. I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. Detta evangelium har jag blivit satt att tjäna med den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft. (Ef 3:1-7).
Den syn på relationen mellan Gamla testamentets Israel och den kristna församlingen som kallas ersättningsteologi innebär att den kristna församlingen har övertagit Israels roll som Guds folk. I bibelsammanhanget ovan uttrycker Paulus ett annat synsätt som man skulle kunna kalla ”inkluderingsteologi”. De messiastroende hedningarna har inkluderats i Israel och fått del av Israels alla messianska löften: …hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. Hur ska man förstå detta?
I några av sina övriga brev förklarar sig Paulus ytterligare.
Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej, Isaks efterkommande skall räknas som dina barn. Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig [etnisk] härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande.(Rom 9:6-8).
Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda. Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal. På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. (Rom 11:1-5).
Men om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot, då ska du inte förhäva dig över grenarna. Om du förhäver dig ska du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.(Rom 11:17-18).
Man kan inte stödja en uppfattning på lösryckta citat. Ovanstående bibelord måste undersökas i sina sammanhang. Emellertid står det klart att ”Israel” i dessa bibelversar inte har att göra med etnicitet utan med en människas förhållande till Gud, oavsett vilken folkgrupp hon är född inom. De etniska judar som förnekar Jesus som Messias har inte del i Guds nåd och löften. De är som avskurna grenar i ett äkta olivträd medan troende hedningar får del av det äkta olivträdets liv genom inympning. Och detta liv innebär evigt liv i Kristus.
Men hur ska man se på dagens etniska judar och nationen Israel?
I ett annat sammanhang förklarar Paulus att det finns en gudomlig avsikt med nationerna.
…Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skola bo.(Apg 17:26).
En bärande tanke genom hela Gamla testamentet är att det område som tilldelats det etniskt judiska folket är det område där dagens nation Israel finns, med Jerusalem som huvudstad. Denna tanke förnekas inte i Nya testamentet. Jesus profeterade om Jerusalems förstöring som inträffade år 70. Denna oerhört traumatiska händelse för det judiska folket ses av många bibellärda som det definitiva slutet på den mosaiska eran. Jesus hade förutsagt templets totala förstöring, ”här ska inte lämnas sten på sten, allt ska brytas ner”. Templet förstördes i grunden, Jerusalem ödelades, prästerna dödades, släktregistren som förvarades i templet brann upp och folket som överlevde såldes som slavar eller deporterades över hela jorden, precis som Jesus förutsagt. Därmed upphörde den gamla ordningen, det gamla förbundet, med Moses som medlare. En ny ordning upprättades, ett nytt förbund, med Jesus som överstepräst och medlare. Och ett nytt tempel började byggas där Jesus är hörnstenen och de som tror på honom är levande stenar som fogas samman till en Guds boning i Anden. Här är inte jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna, alla är ett i Kristus.
Det nya förbundet i Kristus ses i förhållande till det gamla mosaiska förbundet som ett bättre förbund, en bättre ordning (Hebr 9:9). Jeremia hade profeterat om ett nytt förbund: Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag sluter ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus…(Jer 31:31f). Detta är det nya förbundet i mitt blod, sa Jesus när han delade ut en bägare med vin till sina första lärjungar under påskmåltiden. Det nya förbundet slöts inledningsvis med en etnisk judisk församling, Israels hus och Juda hus. När Petrus besökte Kornelius hus förstod han att förbundet skulle utvidgas även till hedningarna. Denna tanke var främmande för många judar, men efter att ha forskat i skriften såg man att detta stämde. Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. (Gal 3:8). När den judiska församlingen förstod detta började man aktivt missionera bland hedningarna. Jesu uppmaning: Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium, förkunnades nu till alla nationer.
Guds egendomsfolk
Men är inte judarna Guds egendomsfolk? Jovisst. Alla judar i olivträdet, Paulus talar om. De samverkar med Guds rådslut, omvänder sig och tror evangelium. Och alla hedningar som omvänder sig och tror evangelium inkluderas, inympas, i den judiska gemenskapen i Kristus. De är alla sanna judar, i det sanna Israel. De är Guds egendomsfolk som får Guds rike till arvedel. Så besannas det Jesus sa, att det skulle bli en hjord och en herde(Joh 10:16).
Jesus sa också att Jerusalem skulle vara under hednanationers kontroll tills deras tid var förbi (Luk 21:24). I dag är sedan några år tillbaka Jerusalem under judiskt herravälde, vilket bör kunna ses som ett tidstecken.
I den nya tid som följer efter Jesu återkomst kommer så vitt jag kan förstå nationsgränser fortfarande att finnas, men då troligtvis utan dagens gränskontroller. I detta fridsrike kommer folken att kunna resa fritt och Jerusalem kommer att vara en världshuvudstad där den ”store konungen” har sitt säte. De med etnisk judisk börd som erkänner Jesus som Messias kommer att bo i fred i sitt land och tillsammans med andra messiastroende kommer de att vara konungens tjänare till välsignelse för alla jordens folk. De palestinier som vänder sig till Messias kommer att få samma status som ”stamfurstar i Juda” enligt profeten Sakarja (Sak 9:7). Så kommer palestinakonflikten att äntligen få en lösning. Djävulen, folkens förgörare, kommer enligt Bibeln att vara bunden under detta millenium och alla folk kommer att få se hur gott det är när Gud får regera och bo bland människors barn. Om denna tid kan man fundera mycket, Bibeln säger en del, men mycket är fördolt.
En del bibellärda tänker sig att det så kallade tusenårsriket ska ses som ett symboliskt tal och att denna tid redan har inletts på pingstdagen i samband med den helige Andes ankomst, och bara ska öka i styrka. Gud rike är som vetekornet som planteras och sedan bara växer och växer. Och som kvinnan som blandar en surdeg i tre skäppor mjöl och knådar och knådar tills hela degen är syrad. Hur det nu än ligger till med tusenårsriket är Bibelns budskap att allting ska genomsyras av Kristus. Guds rike är på frammarsch och när tiden är inne kommer konungen, Jesus, tillbaka till jorden för att ta sitt rike i besittning.
Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.(Gal 3:28-29).
I Kristus och i ett evighetsperspektiv kommer det inte att finnas etniska konflikter. Vi är alla, enligt löftet, avkomlingar till Abraham. Det finns inga slavar. Vi är alla fria, kallade att tjäna Gud och varandra. Det finns ingen könsskillnad. Vi har alla status som förstfödda söner med arvsrätt.
Men i den tid som finns nu finns det skillnader. En del av detta kan upplevas positivt och en del negativt. Nationsgränser är för närvarande nödvändiga och alla som föds har en etnicitet och nationalitet. Sociala skillnader finns delvis på grund av den familj man föds i och delvis på grund av hur man lyckas i livet. Att vi föds som män och kvinnor anser nog de flesta vara något positivt, dessutom är det en förutsättning för släktets fortbestånd. Men allt detta är temporärt. När nya tidsåldrar bryter in kommer saker och ting förändras. Vi får se.
Tommy Lindén