Den här artikeln bygger på två predikningar som hölls våren 2021. Predikningarna utgick från den kända bibelversen Joh 3:16 som ibland kallas ”Lilla Bibeln” eftersom den summerar det kristna budskapet.
Joh 3:16: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Den kristna tron har sin grund i evangeliet om Jesus Kristus, det vill säga det glada budskapet om att Gud älskade människorna så mycket att han, efter att synden kom in i världen, sände sin son Jesus för att befria människorna från slaveriet under synden och döden, bara de tror på honom. Och inte bara det, alla människor erbjuds även att bli Guds barn och få del av gudomligt, evigt liv.
När man predikar detta tycker man att alla som hör det borde ropa: ”Tjoho, halleluja, underbart, jag vill bli en kristen med en gång, var finns det vatten så att jag kan bli döpt.” Men så är det inte alltid. Varför?
Jag vill här kommentera några av de områden och de problem jag själv möter då jag talar om min kristna tro med icke-troende och jag utgår från Joh 3:16, som ibland kallas ”Lilla Bibeln” eftersom denna vers berör det mest väsentliga i den kristna tron. Evangeliet är i grunden ett kärleksbudskap, men det innehåller även ett budskap om dom. Och när vi förstår Guds eviga rådslut inser vi att även hans domar är ett uttryck för hans kärlek.
Det är speciellt två problemområden som sticker ut när man talar med människor:
1. Världsbilden och 2. Gudsbilden.
1.Världsbilden. En del människor tror inte att det kristna budskapet är sant. De tror inte att det finns en Gud överhuvudtaget, därför är den kristna tron bara en myt, en saga som man inte behöver bry sig om. Dessa människor har ofta, i västvärlden, vad man kallar en materialistisk världsbild. De menar att det finns ingen Gud och inget evigt liv. Allt är materia och livet är bara biologiska och kemiska processer. När vi dör så är vi borta för evigt. Man lever här och nu och får göra det bästa av situationen. Det gäller att ha så roligt som möjligt, så länge som möjligt. Sedan är allt över. Många människor i vårt land tycks nöja sig med en sådan livssyn.
Det bästa vi kan göra när vi möter människor med en sådan uppfattning, eller med andra uppfattningar som inte erkänner Bibelns Gud, nyandlighet, andra religioner, är att börja be för dem. I 2 Kor 10:5 talar Paulus om att bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Genom förbön och samtal inspirerade av gudomlig visdom, och genom kärleksfulla gärningar, får vi försöka hjälpa våra medmänniskor att få öppnade ögon för att Gud finns och är där och väntar på dem med öppna armar.
2.Gudsbilden. En del människor tänker att det hela låter för bra, att det finns en hake någonstans. Sedan upptäcker de att det räcker inte bara med att tro, man måste även omvända sig. Gud älskar mig jättemycket om jag omvänder mig, men om jag inte gör det hamnar jag i helvetet. Vad för slags kärlek är det, tänker de, och det kan man kanske förstå.
Denna inställning handlar om gudsbilden. Den säger att om Gud finns är han antagligen ingen kärleksfull far som kristna vill framställa honom som. Han verkar mer vara en maffiaboss som klappar en på huvudet när man lyder honom, men som likviderar dem som inte lyder hans order. Och en sådan Gud vill man inte ha något med att göra. Han är i grunden självfixerad, egoistisk och ond, tänker man.
Vi som är kristna, och som i någon mån har börjat lära känna Gud och förstår vem och hur han är, inser att det finns stora felaktigheter i denna gudsbild. Bibeln är klar över att Gud både är en kärleksfull far, som älskar alla människor, men även en domare över all orättfärdighet. Vad man ofta missar är att Gud fanns före oss, och det var han som skapade oss och allt annat. Han hade från början en tanke med sin skapelse och satte upp reglerna för hur skapelsen skulle fungera och utvecklas på ett bra sätt. Evangeliet handlar både om frälsning och dom.
Vad man ifrågasätter är om Gud verkligen är en kärleksfull fader och rättfärdig domare. Om hans kärlek, så att säga, verkligen är utgivande och osjälvisk, och hans domar opartiska.
…Så älskade Gud världen…
Gud är en Gud som älskar. Guds kärlek är drivkraften bakom skapelsen. Gud är kärlek.
1 Joh 4:16: Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.
Det första steget till att förstå Gud och hans avsikter är att komma i kontakt med Guds kärlek och att sedan växa i denna kärlek. Kärleken är utgivande. Gud visade sin kärlek till oss människor genom att inte lämna oss åt vårt öde, utan genom att fullkomligt identifiera sig med vår situation i son Jesus, som blev människa. Genom honom kan alla som tror på honom bli fria från syndens och dödens makt och få en nystart som leder till evigt liv.
En god förälders kärlek till sitt barn leder till både omvårdnad och fostran. En god jordisk far kan vara beredd att dö för sitt barn, men hans kärlek medger inte att han skulle låta sitt barn ta över alla familjens beslut, dess ekonomi, m.m., bara för att barnet vill det. Barnet har inte den mognaden. Barnet kanske tror det, men det vore oansvarigt av fadern att ge med sig. Det vore inte kärlek utan skulle leda barnet och hela familjen in i ett kaos. I en bra familj finns mycket kärlek, men där finns också regler. Och det är inte de små barnen som sätter reglerna utan de vuxna som har större mognad och insikt i hur omvärlden fungerar.
När vi predikar evangeliet är vår första uppgift att förmedla en sann gudsbild genom att återspegla Guds kärlek till människorna, om människor inte får möta Guds kärlek är det svårt för dem att förstå vem Gud verkligen är. Det är Guds kärlek som helar och befriar. Vi måste övertyga människor om att Gud är på deras sida. Han är för dem.
Ett problem är att alla som kallar sig kristna inte alltid är så kärleksfulla. Det finns många utanför den kristna sfären som visar mer kärlek till varandra. Men hur det än är så är äkta kärlek alltid en återspegling av Guds väsen.
Den stora krisen
Efter det att Gud skapat jorden, växter, djur och människan, såg han på allt han gjort och …
1Mos 1:31. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.
Sedan vilade Gud på sjunde dagen och man kan anta att han bara njöt av att allting hade blivit så lyckat, fint och underbart.
Sedan kom den där förfärliga händelsen, människans olydnad och skilsmässa från Gud. Allting krackelerade plötsligt. Sjukdom, våld, olycka och död drabbade, inte bara människan utan hela skapelsen.
Vad var det som hände? Gud hade gett människan frihet att äta av alla träd i lustgården utom ett. Det kan vi förstå som att människan var fri att göra nästan vad som helst, men hon fick inte äta av trädet med kunskap om gott och ont för då skulle hon dö. En del talar felaktigt om Kunskapen träd och menar att Gud ville hindra människan från att skaffa kunskap och utveckla sig. Men kunskap hade människan redan, Adam gav namn åt alla djur vilket betyder att han förstod vilka de var och deras olikheter. Även uppdraget att vårda, utveckla och vaka över det enorma område som Lustgården utgjorde krävde mycket kunskap. Vad trädet de inte fick äta av handlade om var kunskap om gott och ont. Denna kunskap hade människan inte ännu. Den kunde hon endast få genom gemenskap med Gud, Livets träd. Genom sin fria viljas val att äta av trädet med kunskap om gott och ont valde hon att inte lyssna till Gud utan att gå sin egen väg och själv avgöra vad som är gott och ont med sig själv som enda referensram. Detta blev människans förbannelse som ledde henne bort från Guds vilja och öppnade dörren för de demoniska makter som lurat henne in i detta svek mot Guds ursprungliga plan. Människan blev självcentrerad och egoistisk. Hon övergav Gud som sin mentor och allierade sig i stället med lögnens och dödens makt.
Nu kunde inte Gud vila längre, han började jobba på en frälsningsplan där allting skulle upprättas och befrias från ondskans välde.
…Gud utgav sin ende son … för att ingen ska gå förlorad.
Gud älskar sin skapelse och har underbara tankar för den och för dig och mig. Men Gud har satt upp regler för hur den ska fungera och utvecklas. Om vi bryter mot reglerna blir det kaos. Det är ungefär som om en helt orutinerad person i nedre tonåren utan körkort sätter sig i en Ferrari och lyckas starta bilen. Risken för att både föraren och bilen snart hamnar i diket är mycket stor. När vi ser ut över vår värld i dag ser vi många dikeskörningar och stort kaos på alla nivåer, om vi har ögon att se med.
Jag tror alla människor förstår att det behövs lagar och regler i ett samhälle för att det ska fungera. Man inser också att om någon konstant bryter mot dessa lagar måste det åtgärdas på något sätt. Om någon till exempel går in för att skada samhället och kanske döda sina medmänniskor måste denne tas om hand om och utestängas från det övriga samhället. Man inser också att samma regler måste gälla alla, var och en kan inte sätta upp sina egna regler.
Schack är ett av världens äldsta och mest ansedda spel. Varje spelare har 16 pjäser och varje pjäs flyttas enligt givna regler. Hästen t.ex. förflyttas två steg åt något håll (inte diagonalt) och ett åt sidan, eller ett steg och två åt sidan. Om jag nu skulle delta i en schackturnering och plötslig i ett parti mena att mina hästar fick hoppa som de ville eftersom jag förespråkar fullkomlig frihet, skulle jag strax bli utslängd från turneringen.
Jag tror de flesta kan hålla med om att om Gud finns, och har skapat allting, är det rimligt att han får sätta reglerna för hur hans skapelse ska bedrivas och utvecklas. Det kan ju knappast finnas någon annan som är bättre lämpad för det. Då borde han, inte bara ha rätt, utan också för alla andras skull, utesluta dem som inte följer reglerna utan bara vill förstöra för de andra. Men om Gud är fullkomligt rättfärdig, kärleksfull och god, som Bibeln lär oss, vad innebär det då att bli utesluten från det fortsatta spelet? Hur ska vi förstå det här med att hamna i helvetet som en del predikar.
Vad innebär det att gå förlorad?
Det finns olika tankar om detta och jag har vare sig tid eller tillräcklig kunskap för att redogöra för alla. I huvudsak finns inom västkyrkan tre olika teologiska ståndpunkter.
1. Traditionalism. Den dubbla utgången, evigt liv och evigt straff.
Under 1940- och 50-talet drevs det omfattande kampanjer mot kristen tro under ledning av de ateistiska professorerna Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten. En viktig angrepps- punkt var just den kristna helvetestron. De tyckte att kristendomen var absurd bl.a. därför att man trodde på de eviga straffen. Deras kritik mot helvetestron fick ett stort genomslag i det svenska samhället och fick kristna att framstå som fördummade, grymma och kärlekslösa, och drev på sekulariseringen i det svenska samhället.
Den argaste kritiken som riktats mot helvetestron framförde Hedenius i boken Helvetesläran som kom ut 1972. Hedenius skrev: ”Något ohyggligare än att helvetesläran vore sann, kan inte tänkas. Det skulle betyda, att människor skall pinas till det yttersta efter sin död – och att det skall fortsätta i evighet, utan varje chans för de fördömda att någonsin bli befriade.”
En annan nutida kritiker mot tanken på̊ helvetet och eviga straff är Jonas Gardell som tar upp frågan i sin bok Om Jesus, och som fått stort utrymme i media.
2. Universalism (apokatastiläran). Läran om alltings återställelse. Allas slutliga frälsning. Gud ska bli allt i alla (1 Kor 15:28). Denna lära känns sympatisk, men är svår att motivera utifrån Bibeln. Den katolska läran om skärselden ligger nära universalismen.
3. Annihilationsläran (konditionalism), läran om det ondas slutliga förintande.
Man kan argumentera för alla dessa tre ståndpunkter utifrån olika bibelsammanhang. Dock kan inte alla vara sanna. Själv har jag, efter många års vånda över helvetestanken landat i konditionalismen. Det har gett mig en bibelförankrad konsekvent gudsbild. Då innebär att gå förlorad, att man förlorar sitt liv och den underbara framtid Gud har i beredskap. Det onda man gjort i livet måste man sona om man vägrar ta emot Guds nåd, men slutligen upphör man att existera.
Vi har en braskamin i vårt hus som vi eldar i när det blir kallt. När vi lägger ett vedträ på elden brinner det upp efter ett tag. Det finns olika sorters trä, en del brinner långsamt andra snabbt. Men efter ett tag har allt brunnit upp. Kanske ett sätt att förstå annihilationsläran, att allt som hamnar under Guds dom förintas. Detta stämmer även med Jesu ord:
Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.(Matt 10:28).
Om både kropp och själ fördärvas kan det inte finnas kvar något medvetande som jag förstår det. Jag menar att det finns flera bibelsammanhang som ger stöd åt denna uppfattning, men inte minst vår tro på att Gud är fullkomligt rättfärdig och god. Gud vill inte att någon ska gå förlorad (2Pet 3:9), men han kan inte tvinga någon att ta emot hans nåd.
Bildtext: Ovanstående bild visar innehållet i Traditionalism, Universalism och Konditionalism och vad som är gemensamt för dessa teologiska uppfattningar.
Vad är Gehenna?
Jesus talade ibland varnande ord om Gehenna. Detta hebreiska ord översätts i somliga biblar med ”helvetet”. Ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. De begrepp som främst refererar till evigheten och dom är Gehenna, Hades (Sheol) Dödsriket och Eldsjön.
Gehenna som används elva gånger av Jesus och en gång av Jakob, menar man refererar till Hinnomdalen söder om Jerusalem. Några av Gamla Testamentets israelitiska kungar hade där enligt Andra Krönikeboken (28:3, 33:6) ägnat sig åt en hednisk kult för Molok som bland annat krävde barnoffer i eld. Efter att det förbjöds av kungen Josia, blev dalen en avfallsplats där djurkadaver, sopor och lik från kriminella dumpades, och man eldade permanent för att förhindra att sjukdomar spreds. En del bibelkännare menar att Gehenna, även på Jesu tid, var en soptipp där det brann en evig eld. Jesus använde detta på ett analogiskt sätt. Allt man kastade på denna soptipp förintades.
Hades (dödsriket) 11 ggr. Hebreiska: Sheol ca 60 ggr, används för en plats dit de döda kommer alldeles efter den fysiska döden. Ibland betyder det graven, eller döden.
Eldsjön 3 ggr i Upp. Kan man se som den slutliga förintelsen av all ondska.
Är människan själ odödlig?
Den bärande tanken för både traditionalism och universalism är tron på människans/själens inneboende odödlighet. Men är detta en biblisk tanke?
Denna uppfattning, menar många, härstammar från platonisk dualism och gnostiska föreställningar, inte från Bibeln. Som jag förstår det är inte själen odödlig.
1 Mos 2:7: Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ [nephesh = själ]. (jmfr. Jes 2:22)
Livsande från Gud är inte samma sak som Guds ande, den helige Ande. Även djuren har livsande (1 Mos 7:22). Människan skapades inte med evigt liv, men med möjlighet till det.
1 Mos 2:17: ..om du äter …ska du döden dö (sa Gud). 3:4 …ni ska viss inte dö…(sa lögnaren).
1 Mos 3:22: Nu får hon inte … ta även av livets träd och så äta och leva för evigt.
Som jag förstår det skapades människan med möjlighet att få evigt liv, men efter syndafallet tog Gud bort denna möjlighet. Dock erbjuds vi på nytt, genom Jesus, Kristus, evigt liv genom honom. I oss själva har vi inte evigt liv, men genom gemenskapen med Jesus får vi det av honom. Det eviga livet är en gåva från Gud till dem som följer Jesus.
Bibeln lär att endast Gud har liv i sig själv. 1 Tim 6:16 …han [Gud] som ensam är odödlig….
Joh 5:26: För liksom Fadern har liv i sig själv, har han också låtit Sonen ha liv i sig själv.
Evigt liv får vi genom tron på Jesus som har liv i sig själv och som ger av detta liv till dem som följer honom. Vi har inte evigt liv i oss själva och kan inte finnas för evigt utan Jesus.
Så här säger den schweiziske teologen Oscar Cullmann om själens odödlighet:
”Tag en kristen, protestant eller katolik, intellektuell eller ej, och ställ honom frågan: ”Vad säger Nya testamentet om människans individuella öde efter döden?” Med mycket få undantag kommer ni att få samma svar: ”Att själen är odödlig.” Ändå är denna så vidspridda uppfattning en allvarlig missuppfattning av kristendomen. Det lönar sig inte att försöka ignorera detta faktum eller dölja det med hjälp av nyckfulla tolkningar som gör våld på texten. Det är bättre att tala öppet om det. Den föreställning om död och uppståndelse som kommer att presenteras här är rotad i frälsningshistorien. Den är helt och hållet formad av denna historia och är oförenlig med den grekiska tron på själens odödlighet…
…I Nya testamentet är döden och det eviga livet förknippade med Kristi historia. Det är alltså klart att för de första kristna är själen inte odödlig i sig, utan har blivit det enbart genom Jesu Kristi uppståndelse, ”den förstfödde från de döda”, och tron på honom. Det är alltså klart att döden i sig inte är någon ”vän”. Det är enbart genom Jesu seger över döden i sin kroppsliga död och uppståndelse som dess ”udd” har brutits och dess makt tillintetgjorts. Det är också klart att den själens uppståndelse som redan har ägt rum inte är fullkomlig. Vi måste vänta tills kroppen uppstår, vilket skall ske vid tidens slut.”
(Ur Kroppens uppståndelse eller själens odödlighet?)
I skriften ”En brännande fråga” visar teologen Ray Baker på vissa centrala begrepp som inte går att översätta på ett entydigt sätt.
Aionius = evig kan förstås som oändlig tid eller förstås i dess slutgiltighet eller dess effekt. Ordet används även för att beteckna en viss begränsad tidsrymd.
”Evigt straff” kan förstås som om att straffet är oåterkalleligt, det kommer aldrig att kunna ändras. Att ”gå evigt förlorad” innebär att man kommer att sluta existera, och då finns det ingen väg tillbaka. När man inte finns längre är man borta för evigt, det går aldrig att ändra på. Evigheternas evighet är då en förstärkning av det hela, en hypobol i syfte att slå fast det oåterkalleliga.
Apollumi = gå förlorad, förintas översätts även som slöseri, obrukbar. Men eftersom ordet ofta betyder förintas, d.v.s. upphöra existera, finns det ingen anledning att tolka det annorlunda i sammanhanget om att gå evigt förlorad.
Översättarnas teologiska hemvist påverkar hur man tolkar och översätter dessa begrepp. Och för oss som bibelläsare gäller samma sak. Där, menar jag, har vår gudsbild stor betydelse. Den bästa bild vi kan få av Gud är att se på Jesus och umgås med honom.
Ja, detta väcker kanske upp en massa följdfrågor, det kan jag förstå. Jag har själv brottats med frågorna om evigheten i många år. Det är svåra frågor som vi kanske inte gärna vill tala om. Men vår utgångspunkt är vår tro på att Gud är kärlek, detta är hans natur. Då måste även hans domar präglas av detta. Mer om detta i nästa kapitel.
Ty så älskade Gud världen – del 2
Joh 3:16. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Den här bibelversen brukar kallas ”Lilla Bibeln” eftersom den pekar på det centrala i den kristna tron. Den innehåller fyra punkter:
1. Gud älskar världen och människan han skapat. Gud är Kärlek, det är hans natur.
2. Gud utgav sin son, Jesus, för att friköpa människan från syndafallets konsekvenser.
3. Gud vill inte att någon ska gå förlorad. Jag beskrev tidigare i all korthet de tre vanligaste teologiska ståndpunkterna kring detta som finns inom kristenheten. Personligen har jag slutligen landat i det som kallas konditionalism. Att gå förlorad, som jag förstår det, betyder att man förlorar sitt liv och den underbara framtid Gud avsett och så småningom slutar existera. Detta är en oerhörd tragik. I Uppenbarelseboken beskrivs detta skeende som en eldsjö där allt som är ont och står emot Guds goda vilja, hamnar och förintas.
Jag talar inte gärna om Guds domar, det missförstås ofta. Jag talar mycket hellre om Guds kärlek och nåd. Men jag tror det är nyttigt för oss att ha en biblisk och rimlig bild av vad Guds domar innebär i ett evighetsperspektiv. Guds domar är i grunden andra sidan av Guds kärlek. Det handlar om att förinta all ondska, allt mörker, så att Guds kärleks ljus får lysa för evigt. När Gud får råda kommer hälsa, välstånd, frid och glädje att flöda över oss alla.
4. Gud ger evigt liv till alla som tror på hans ord och på hans son Jesus, Kristus.
Evangeliet, de goda nyheterna, är att Gud genom Jesus erbjuder alla människor evigt liv. Redan i 1 Mos 2 förstår vi att Guds tanke, när han skapade människan till sin avbild, var att ge henne evigt liv. Men efter syndafallet ser vi att han tog bort denna möjlighet och människan lott blev i stället att dö, att gå förlorad. Men vi förstår också att Gud redan då hade en räddningsplan på gång som skulle uppenbaras när tiden var inne.
Evigt liv.
I det judiska samhället, vid Jesu tid på jorden, tycks det inte ha funnits någon enhetlig syn på frågan om evigt liv. Men Jesus predikade om evigt liv och många kom till honom och frågade om detta: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv”, var en vanlig fråga. Jesus svarade ibland personligt, men gjorde även en del allmänna uttalanden.
Joh 5:24. Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
Rom 6:23. Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.
Jag tror att när vi predikar evangeliet kan vi förklara Guds plan på ett enkelt sätt.
1. Gud skapade människan till sin likhet för en evig gemenskap med honom själv.
2. Syndafallet skapade en skilsmässa mellan människan och Gud.
3. Genom skilsmässan från Gud, som är själva livet, är människan dömt till att dö och förlora den underbara framtid Gud avsett för henne.
4. Gud har en räddningsplan. Genom en ny gemenskap med Gud som kommer genom Jesus, Kristus, blir hon frälst från dödens makt och får evigt liv. Det är en gåva från Gud.
5. Om hon inte vill ta emot det eviga livets gåva kommer hon att gå förlorad. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv (Luk 9:25).
Att predika ett helvete på ett traditionalistiskt sätt, där människor ska pinas i evighet, tror jag är kontraproduktivt. Jag håller med den anglikanske teologen John Wenham som säger:
”Jag tror att oändlig pina är en fruktansvärd och obiblisk lära som har varit både en hemsk börda på kyrkans samvete i många hundra år och en svart fläck på hennes evangelieförkunnelse. Jag blir mycket glad om jag, innan jag dör lyckas bidra till dess bortröjning”.
Peter Halldorf, ekumenisk förkunnare som många av er känner till, påpekar skillnaden mellan kyrkan i väst och kyrkan i öst när han reflekterar över en kykomålning från öst:
”Den bysantinska påskikonen framför andra gestaltar hur Kristus drar upp människor ur dödsrike, helvete och underjord, vilka metaforer vi nu vill använda för den gapande mörka avgrunden. Jämför det med Dantes helvetesskildringar: där kastar Jesus ner människor i helvetet. Dessa osande helvetesbilder har inte bara präglat mycket av kyrkokonsten i väst – man kan se dem vid ingången till gotiska katedraler eller i Sixtinska kapellets bakre del – utan vad värre är satt sig som djupa hullingar i mångas själar. Det är inte enkelt att bli av med sådana skräckbilder, hur tröstande predikanterna än anstränger sig för att vara.
Vi kan vara säkra på en sak: om vi blir skrämda in i tron, är det inte den verklige Guden vi har mött. Om vi blir älskade in i tron, då har vi mött den Gud som uppenbarar sig i Jesus Kristus, och vars uppståndelse inte bara är vår uppståndelse, utan hela skapelsens. Allt det som skapats ”genom honom och till honom”, som Paulus skriver, har också del i hans uppståndelse från död och intighet. Därför kvider hela jordsystemet, som i födslovåndor, i väntan på sin uppståndelse.”
Själv tänker jag att dagen situation är att Gud är försonad med alla människor genom Jesus, Kristus, och ser alla människor som sina barn, och han bjuder in alla i sitt rike och till evigt liv. Gud står där med öppna armar som Fadern i Jesus liknelse om den förlorade sonen.
Vi får be Gud att leda oss i våra samtal med icke troende vänner. Vi måste kunna tala om vad det innebär att gå förlorad, Jesus gjorde det, men tyngdpunkten måste ligga på Guds kärlek. Vår främsta uppgift är att förkunna de goda nyheterna om att Gud älskar oss och är för oss. Han står på vår sida gentemot allt det onda. Han vill hjälpa oss i vår vardag, men inte bara det, han ger oss ett evigt liv, ett liv som är fyllt av hopp och mening. När sedan den helige Ande tar sin boning i oss kommer han steg för steg att avslöja och hjälpa oss göra upp med synd i våra liv. Utan hans hjälp blir det bara en kamp med köttet.
Evigt liv är Guds stora gåva som ingen annan religion eller ideologi kan erbjuda. Människor i dag gör allt de kan för att förlänga sina liv med några futtiga år. Det lär finnas rika människor som låter sig frysas ner i hopp om att man i framtiden, när vetenskapen gjort nya framsteg inom livets område, ska kunna tinas upp för att få nytt, kanske evigt liv. Gud erbjuder evigt liv till var och en som tror på hans son, helt gratis. Våra frusna hjärtan kan i och för sig behöva tinas upp, men det sker när vi får möta Guds kärlek.
Finns det omvändelse efter döden?
Den välkände engelske teologen John Stott säger att han är agnostiker i denna fråga. Bibeln säger helt enkelt för lite om det för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser. Men vi kan fundera och spekulera.
• Jesu liknelse om fåren och getterna Matt 25:31f, hur tolkar vi den?
• Hur är det med dem som aldrig hört talas om Jesus under sin jordetid?
• Det finns de som hört talas om Jesus men som fått en vrångbild av honom genom kärlekslösa kristna o.s.v. Eller kanske genom en helveteslära som gett dem en nidbild av vem Gud är. Vi har korstågens och inkvisitionens offer och mycket annat.
Dock tror jag inte man ska tänka att man här i livet kan leva loppan för att sedan omvända sig efter döden. Det kommer nog inte att fungera. Älskar vi inte Gud och det han står för i detta livet kommer vi nog inte att göra det efter döden. Vi måste tro att Gud, utifrån sin kärlek och rättfärdighet, eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad, kommer att ge alla en ärlig chans till omvändelse. Vi kan även notera att det är Jesus som ska vara domare över människosläktet vid tidens slut. Och när vi tänker på med vilken nåd han mötte utsatta människor när han gick här på jorden, vem vet hur han kommer att döma. Bibeln säger att han är densamme i går och idag och i all evighet. Det är han, inte vår teologi, som är Gud!
Vem är det då som går förlorad, och som upphör att existera? Enligt Jesus är det den som inte fruktar Gud, det vill säga respekterar Guds spelregler. Gud älskar alla människor och vill att de ska få evigt liv. Men för den som framhärdar i att inte vilja ha med Gud att göra och inte vill respektera Guds skapelse, finns det inte någon plats i den plan Gud har för sin nya skapelse. Jag tror de flesta förstår att en evighet där Hitler, Stalin, våldtäcktmän, seriemördare, tjuvar och banditer får leva utan att omvända sig inte skulle vara en behaglig plats. Där finns heller inte utrymme egoister, avundsjuka, skvallerkärringar, surgubbar, högmodiga m.fl. Jag tror de flesta tycker att det är rätt att Gud sätter stopp för detta.
Gud är både en kärleksfull far och en rättfärdig domare. Och en dom står alltid i proportion till brottet. Guds domar är hundra procent rättvisa. Kanske är det så att vi på domen dag, när sanningens ljus lyser med full kraft, dömer oss själva. Ungefär så framställer C. S. Lewis det i sin bok ”Den stora skillnaden”. Gud förskjuter inte oss, det är vi som förskjuter honom. Den som inte vill ha med Gud att göra efter att ha fått se honom som han verkligen är, väljer att förmultna i sin egen arrogans, sitt högmod, sin bitterhet och sin egenrättfärdighet. Detta kan vara en utdragen, mycket smärtsam process, innan själen slutligen är fullkomligt förintad. Kanske gäller då den välkända rättsprincipen ”Öga för öga och tand för tand”, där man själv får uppleva all den smärta och vånda man har tillfogat sina medmänniskor under jordelivet.
Men de som ödmjukat sig inför Gud och tagit emot frälsningen och nåden genom Jesus Kristus, dras allt närmre honom in den framtid han berett för dem i sitt rike.
Guds vrede – en förtärande eld
I Hebreerbrevet talas det om att Gud är en förtärande eld (Heb 12:29). Guds vrede förekommer på många ställen, både i GT och NT, både att Gud håller tillbaka sin vrede och att han utgjuter sin vrede. Man brukar tala om kärlekens vrede, d.v.s. att kärleken vredgas över all ondska. Guds vrede mot ondska och orättfärdighet är andra sidan av hans kärlek.
Tänk er en familj där ett av barnen, en ung flicka, hamnar i drogberoende och utnyttjas av hallikar som säljer henne till prostitution och förnedrar henne. Hennes föräldrar och syskon kommer p.g.a. kärlek till flickan att känna en våldsam vrede över denna situation. De kanske till och med skulle vara i stånd att döda hallikarna för att befria flickan.
Guds vrede riktas mot allt som vill skada och pervertera hans skapelse. Vi får inte jämföra Guds vrede med mänsklig vrede. Guds vrede är en helig vrede. Gud har under hela skapelsens historia ofta hållit tillbaka sin vrede mot ondskan i väntan på omvändelse eller för att hans rättfärdighet ska bli fullkomligt uppenbar. Det verkar som om det alltsedan det stora avfallet där Djävulen gjorde uppror har pågått en kosmisk rättegång, och i väntan på den slutliga domen har Gud hållit tillbaka sin vrede. Men nu är domen fälld och ska verkställas. Djävulen och alla som tillhör honom kommer att kastas i den stora eldsjön som kan ses som Guds förtärande vrede. Där kommer Guds vrede mot all orättfärdighet att utgjutas i fullt mått och brinna i evigheternas evighet, tills ingen ondska finns kvar. Det handlar inte om en vanlig eld, elden används som en metafor på något som både bränner och förtär. Så kan vi förstå Guds vrede över all orättfärdighet. Guds vrede är en eld som förtär all orättfärdighet, och som brinner tills allt som går att brinna har brunnit upp.
Ibland presenteras djävulen som en likvärdig motståndare till Gud. Detta är en total missuppfattning. Djävulen är en skapad varelse och hans dagar är räknade. Endast Gud är odödlig. När Gud blir ”allt i alla” finns ingen ondska längre kvar, allt har brunnit upp.
Ett litet tankeexperiment. Det fanns en situation innan 1 Mos 1:1, då skapelsen inte fanns, innan Gud skapade himlarna med sina innevånare och jorden med sina. Då fanns Gud och den förstfödde som fanns innan allt skapat:
Kol 1:15-20: Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Ty Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.
Innan skapelsen fanns det, så långt jag kan förstå, ingen ondska. Ondskan kom in i samband med skapade varelser som genom sin fria vilja valde att gå bort från Gud vars natur är kärlek. Då först uppstod en motsats till Gud och hans utgivande kärlek. Det uppstod en antikärlek, en självkärlek som inte harmonierade med Guds tankar utan som sökte sitt eget, bort från Gud.
När Gud gör allting nytt förintas det gamla och något nytt träder fram. I kraft av försoningen genom Kristus bevaras det som är försonat, men resten förintas för evigt. Jesus Kristus är den förste som genom sin uppståndelse från de döda förkunnar en ny skapelse, nya himlar och en ny jord. Sedan uppstår alla de som satt sitt hopp till honom till evigt liv. Slutligen genomgår hela skapelsen en förvandling till nya himlar och en ny jord där rättfärdighet ska bo.
När ”Gud blir allt i alla” är allting återställt genom försoningen i Kristus. Genom honom skapades allting ursprungligen och allting som kan räddas återställs genom försoningen i honom. Det som inte kan räddas är det som inte är försonat. Mörkret kan inte försonas med ljuset. Dessa två kan inte leva sida vid sida. Därför när Gud, som är ljus, blir allt i alla, är mörkret förintat för evigt.
En ny tid är på väg – en ny himmel och en ny jord
Upp 21:1-8. Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, för dessa ord är trovärdiga och sanna.” Sedan sade han till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar ska jag fritt ge ur källan med livets vatten. Den som segrar ska få detta i arv, och jag ska vara hans Gud, och han ska vara min son. Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.”
Jag, och många med mig, tolkar detta som att den andra döden, eldsjön, är den slutliga förintelsen av all ondska och allt som står emot Guds goda avsikter med sin skapelse.
Det finns olika åsikter om när Uppenbarelseboken skrevs. Många menar att det var under den romerske kejsaren Domitians tid. Men det finns andra som hävdar att det finns goda skäl att tro att den skrevs under Neros tid innan Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. Hur som helst var detta tider då den kristna församlingen tidvis utsattes för svår förföljelse och svåra umbäranden. Det kan vara svårt för oss svenskar som lever i fred och välstånd att relatera till det kraftfulla språk och de apokalyptiska bilder som finns i Uppenbarelseboken. Människor som levde under denna tid förstod det nog bättre än vi.
Vissa saker är dock inte så svåra att förstå.
Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”… Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.”
Jag läser detta som att det kommer en tid då Gud gör allting nytt, en tid då döden inte finns längre, då all ondska är förintad. Ingen sorg, ingen gråt och ingen plåga ska finnas mer. Gud ska bo bland människorna och de ska vara hans folk, precis som Gud tänkt det från början då han skapade Adam och Eva i lustgården. Men människorna har nu genomgått en förvandling. De har ätit av livets träd och fått nya kroppar som inte kan bli sjuka eller dö.
1 Kor 15:28. Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla.
När Gud säger att han gör allting nytt kanske han menar det. I det nya Guds skapar har alla fått del av livets träd, Kristus, och fått del av Guds egen natur. Alla lever i fullkomlig harmoni med Guds vilja och inget uppror mot honom kommer mer att förekomma.
Vad denna framtid kommer att föra med sig är ännu inte uppenbart.
1Joh 3:2. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat.
Upp 22:17. Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det ska säga: ”Kom!” Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot livets vatten.
