Jag är uppväxt i ett kristet hem, gick i söndagsskolan som liten och fick ibland sitta med på gudstjänster i frikyrkomiljö och lyssna på predikningar som jag inte förstod så mycket av. Jag är döpt två gånger. Dels som barn, jag hade två mostrar som var högkyrkliga som utövade en stark påverkan på mina föräldrar för att detta skulle ske enligt kyrkans ordning. Sedan döptes jag på egen begäran i tolvårs-åldern i samband med en väckelsevåg i en pingstkyrka i Gävle där vi då bodde. Jag minns att jag var starkt berörd av det som hände vid den tidpunkten i pingstförsamlingen. Jag hade tidigare inte känt någon större entusiasm för att vara med på mötena där, men någonting hände i samband med ett besök av en norsk väckelsepredikant som gjorde mötena spännande och ofta ganska oförutsägbara. Många människor, både unga och gamla, kom till tro under denna period och lät döpa sig. Dopet var helt min egen önskan. Mina föräldrar undrade om jag verkligen var mogen att ta ett sådant beslut, men jag menade att jag ville följa Jesus och då ville de inte hindra mig.
Något år senare flyttade vi, på grund av pappas jobb, tillbaka till Skåne där vi bott tidigare. Efter hand fick jag nya kompisar där och någon kristen församling som lockade mig fanns inte. Under min tonårsperiod drogs jag allt längre bort från den kristna tron.
Förutom ett intresse för det motsatta könet som är naturligt för grabbar i tonåren växte det också fram ett intresse hos mig för konst, musik, litteratur och livsfrågor. Jag började måla tavlor och debuterade på Skånes Konstförenings jurybedömda höstsalong, hade efterhand en del egna utställningar och såg framför mig ett möjligt liv som konstnär. Mitt liv handlade om konst, musik, filosofi och livsfrågor. Jag var även, som många ungdomar i slutet på 60-talet, engagerad i den socialistiska våg som svepte över vårt land.
Om man vid något tillfälle skulle komma in på religion, som i de socialistiska kretsarna behandlades som en icke-fråga, betraktade jag mig som agnostiker. Kristen tro i biblisk mening avhandlades aldrig. Däremot fanns ett visst intresse för österländska livsåskådningar. Herman Hesses ”Sid Harta” blev en kultbok som öppnade upp för buddismen. TM och yoga introducerades genom Beatles liksom droger som skapade genvägar till insikt och lycka. Thaoism och Konfucianism var också på modet samt mycket annat. Men bibeln och kristen tro betraktade av många som förlegad, otidsenlig.
Jag var 23 år. Jag hade inte alls tänkt bli kristen. Kristendomen var jag klar med, den kände jag till. Att jag låtit döpa mig på egen begäran hade jag förträngt. Filosofi och konst var det som upptog mitt sinne. Men Gud hade inte gett upp med mig.
Jag kallade mig agnostiker, inte ateist. Om någon i min vänkrets gjorde sig lustig över Gud, Jesus eller de kristna blev jag illa till mods. Så här efteråt tror jag att detta berodde på att jag genom min uppväxt och dopet fick del av den helige Ande. Och han lämnade mig inte helt trots att jag på så många sätt levde ett liv som inte var i samstämmighet med den kristna läran. Gud har helt tydligt ett otroligt tålamod med sina barn. Han väntar och väntar, likt föräldrar som oroar sig för att deras barn kanske är i fel sällskap, och hoppas på att de ska höra av sig och komma hem. Läs Jesu liknelse om den förlorade sonen.
Så hände det då, någon jag inte alls hade väntat mig. Jag satt ensam, sent en kväll, på mitt rum i Lund. Jag ställde mig några ärliga frågor om vem Jesus egentligen var. Hade han över huvud taget funnits? Ja, som historisk person, det fanns det många bevis på. Men var han Guds son, född av en jungfru? Dog han på ett kors för mänsklighetens synd? Stod han upp från de döda, befinner han sig nu hos sin himmelske far och ska han komma tillbaka till jorden och upprätta Guds rike? Till min förvåning fann jag att jag innerst inne trodde att Bibelns vittnesbörd om Jesus var sant. Jag förstod också att bilden av den snälle välanpassade Jesus från söndagsskolan inte helt stämde med verkligheten. Den Jesus jag nu såg framför mig var en revolutionär som ville förändra vår värld och vårt samhälle. Mer revolutionär än de socialistiska revolutionärerna, Che Guevara, Mao Tsetung med flera, som vi ungdomar hyllade vid denna tid. De ville förändra de yttre förhållandena, men Jesus gick till problemets rötter och ville förändra människohjärtat. Det var då jag sa till mig själv: ”den mannen vill jag följa”.
Min omvändelse var ytterst odramatisk. Inga änglar, inget starkt ljussken, inte ens en stark känsla av att något viktigt hade hänt. En viss sådan känsla infann sig på morgonen därefter. När jag vaknande förstod jag att något hade hänt, jag hade valt en ny livsväg vad det nu skulle komma att innebära. Hur skulle jag förklara detta för mina socialistiska vänner, de skulle betrakta mig som en fullkomlig idiot.
När jag nu, efter drygt 40 år, analyserar vad som hände den där kvällen, är jag förbluffad över hur Gud ledde mina tankegångar på ett mycket enkelt men genialt sätt där jag landade i det centrala i den kristna tron. Det som bibeln kallar lärjungaskap. När jag sa till mig själv: ”den mannen vill jag följa”, bekräftade jag, utan att då förstå det, det som kristen tro handla om – att bli en elev till mästaren Jesus. Att bli en elev eller lärjunge på Jesu tid var att leva med mästaren och successivt tillägna sig mästarens livsinsikt både teoretiskt och praktiskt. Det var frågan om att genom daglig gemenskap med mästaren lära och växa till i mognad. Lyssna, lära, praktisera, växa och mogna. Hur länge varar detta lärjungaskap? Vår livstid på jorden till att börja med. Exakt hur livet gestaltar sig sedan vet jag inte, men att lära känna Guds fullhet i all sin storslagenhet är evigheten till för.
Min omvändelse baserade sig på ett förnuftsresonemang och ett viljebeslut. Inga starka känslor var inblandade. Men även om min omvändelse var odramatisk har jag senare under åren haft ett antal starka gudsupplevelser. Jag upplever det också ofta som om Gud bit för bit avslöjar livets hemligheter genom aha-upplevelser som gör att jag börjar se och värdera saker på ett nytt sätt. Ofta sker detta i samband med meditation över bibeltexter. Mycket av detta kan man inte dela med sig hur som helst. Men när omständigheterna tillåter kan det ske.
Både innan, men framför allt efter min omvändelse, kom frågan om den kristna trons anspråk ofta upp till debatt i såväl enskilda som kollektiva samtal. Jesus sa vid ett tillfälle att om någon vill göra Guds vilja skall den personen förstå om Jesu lära är från Gud. Jesus gjorde anspråk på att inte bara äga sanningen utan att vara sanningen. Han var Guds son som iklädde sig människans livsvillkor och blev en människa.
Några böcker som jag själv funnit läsvärda i detta sammanhang är C. S. Lewis bägge böcker ”Kan man vara kristen?” och ”Från helvetes brevskola” samt Stefan Gustavssons ”Kristen på goda grunder”. Dessa böcker passar min analyserande natur, men det finns också många andra
Jag kom också fram till att min tidigare ovilja till att komma nära den kristna trons centrum var en känsla av att det skulle skapa konflikt med det sätt jag levde på. Denna förmodan skulle visa sig vara både rätt och fel. Jag trodde mig veta vad den kristna tron handlade om. Men min förståelse var mycket primitiv och behäftad med fördomar och felaktiga antaganden, vilket har att göra med det jag nämnde ovan. Jesus sa att om någon vill göra Guds vilja skall den personen förstå om Jesu lära är från Gud. En sann kunskap om Gud kommer först när vi är beredda att låta Guds vilja få företräde framför vår egen vilja. Gud är dold för den som inte vill ha med honom att göra, men uppenbarar sig för den som av hjärtat söker honom.
När jag väl valde att kapitulera helt inför Gud började jag upptäcka att kristen tro inte var ett antal regler och förbud utan mottagande av gudomligt liv. Detta nya liv skapade i mig en ny insikt om vad som var rätt och fel och en vilja att lämna det felaktiga för att kunna tillägna mig det rätta. Så det ledde på sätt och vis till en konflikt med vissa saker i mitt sätt att leva. Men eftersom denna konflikt var en följd av nyvunnet kunskap och livsinsikt upplevde jag den som ett steg mot utveckling och mognad, något i grunden positivt även om det också innebar en viss kamp.
Människans stora dilemma ligger i min mening i vår strävan att sätta oss själva i centrum och på så sätt inta Guds roll i tillvaron. Vi mäter vad som är rätt och fel utifrån oss själva. Om Gud får vara centrum och vi tillåter hans visdom att få tillträde till vårt hjärta och sinne kommer vi i harmoni med både Gud, oss själva och hela skapelsen.
Gud har inte lämnat människan. Han har genom historien uppenbarat sig för människor i alla samhällsklasser. han har gett oss en bok, eller rättare sagt en samling böcker, som vägledning. Hur man sedan ska förstå denna boksamling, Bibeln, är en ny utmaning.
Blessings
Tommy Lindén